I dag är det årsdagen av slaget vid Poltava – justerat från den 28:e juni enligt den dåtida svenska kalendern till den 8:e juli enligt den gregorianska kalendern. Det var början på slutet för stormakten Sverige, och även en startpunkt för ryska massmord, etnisk rensning och förtryck av Ukraina.
 |
| Trehundraårsminnesmärket i Poltava. |
Den svenska förlusten vid Poltava och det efterföljande tillintetgörandet av den svenska armén vid kapitulationen vid Perevolotjna anses ofta vara vändpunkten och början på undergången för stormaktsriket Sverige. Men sedan Ukraina fått sin frihet från Moskva har även historien om krossandet av Ukrainas frihet efteråt, och de tillhörande massmorden, etniska rensningen och förtrycket fått berättas. Det var inte bara stormakts-Sverige som gick under, en process som tog sina år, utan på kort var de största och värsta konsekvenserna för ukrainarna.
Det diskuteras än idag om slaget kunde gått annorlunda. Säkerligen kunde det gjort så, då den svenska förlusten berodde på en lång serie av små misstag, som enskilt inte kunde ändrat utgången för slaget. Allt ifrån den försenade uppmarschen i mörkret och det inledande anfallet genom reduttlinjerna, som skedde i morgonsolen istället för i skydd av nattens mörker, till att Roos bataljoner och några till tvärt emot planen stormade redutt efter redutt, eller att Lewenhaupt hindrades av marsalk Rhenskiold att omedelbart anfalla det ryska lägret efter man tagit sig förbi reduttlinjen. Slutligen höll det numerärt underlägsna svenska infanteriet på att knäcka den ryska linjen i huvuddrabbningen trots avsaknaden av artilleri, men eftersom det svenska kavalleriet slarvades bort kunde man inte sätta in den dödsstöt som hade kunna knäcka de ryska linjerna och få hela motståndaren på flykt. Det skedde även en lång rad misstag på vägen till Poltava, även om den svenska armén fortfarande hade en chans att segra. Men när det första larmskottet avfyras så ryker alla planer.
Samtidigt kan man hävda att även en seger vid Poltava kunde lett till samma slutresultat förr eller senare, eftersom Ryssland skalat upp sin krigsmaskin, om nu inte en förödande rysk förlust hade lett till någon form av fredsavtal, t ex om man tagit tsar Peter till fånga i den trängsel en rysk reträtt hade inneburit. Mot detta talar att Sverige senare under 1700-talet åtminstone kunde stångas mot den ryske björnen utan allt för stora landförluster, och på någorlunda jämna villkor.
Men som utfallet blev innebar den svenska förlusten vid Poltava att grundstenarna för den nya ryska huvudstaden Sankt Petersburg kunde läggas med de stenar som tills dess varit den svenska staden Nyen. Även Reval/Räffle och de övriga svenska besittningarna Baltikum och det koloniserade Ingermanland gick till slut förlorade, och förstås med det även nyckeln till öst, Nöteborg.
En gång i tiden sträckte sig Sverige från Göteborg i väst till Nöteborg i öst.
Jag berör en del av de frågeställningarna i min roman Redovisningsavdelning Marviken, där även slaget vid Poltava skymtar förbi. Det är dock en skönlitterär bok, och inte en historiebok, så eventuella slutsatser hör fiktionen till.
 |
| Redovisningsavdelning Marviken av Lars Wilderäng. |
7 kommentarer
Ingen enskild händelse i svensk militär historia har väl behandlats mera än Poltava. Hyllmeter efter hyllmeter i ämnet har skrivits och mycket av det med utgångspunkten att Poltava var, som Wilderäng härovan formulerar det, början till undergången för det svenska stormaktsriket. Och detta då med tillägget att Wilderäng gör den balanserande observationen att händelseförloppet i förlängningen sannolikt blivit detsamma Poltava med eller utan.
Själv har jag i alla tider varit av åsikten att det svenska s.k. stormaktsriket var en anakronism av typen humlor kan inte flyga men vet inte om det och flyger därför ändå!
Själv har jag alltid föredragit att se den aktuella periodens historia ur det perspektiv som anlades av Axel Strindberg i hans Bondenöd och Stormaktsdröm.
En 311-års-dag är väl inte så speciellt, men i höst blir det fira av. Den 7-9 november är det 500 år sedan Stockholms blodbad, med reservation för skillnaden mellan den julianska och gregorianska kalendern.
Thomas Larsson: En parentetisk händelse som i storsvensk historieskrivning fått närmast mytisk karaktär. … Segraren skriver historien! … Att lämpligen jämföra med liknande muntrationer och folklustspel som iscensattes av Birger Jarl efter Sparrsätra, av Hertig Karl i Linköping och av Johan Gyllenstierna med karl XIs höga gillande i Göingebygden … annat av liknande art och omfång ej att förglömma!
Ett annat jubileum värt att uppmärksamma inträffar i augusti: 100-årsdagen av Slaget vid Warszawa 1920, då bolsjevikisk framryckning västerut stoppades upp.
Palle: Skulle också kunna formuleras som ett anfallskrig startat av Polen mot den Sovjetryska republiken med syfte att annektera ryskt territorium för att bilda ett nytt Storpolen.
Jovisst, man kan förvränga allt om man så önskar. Kan rekommendera en utmärkt bok om denna konflikt, Norman Davies "White Eagle – Red Star". En kort beskrivning:
As far as Soviet history is concerned, the war with Poland represents the first occasion when the Red Army set out to revolutionise the whole of Europe – for the Poles, it was an occasion when they finally justified their claim to independent statehood. In White Eagle, Red Star, Professor Norman Davies gives a full account of the war, with its dramatic climax in August 1920 when the Red Army – sure of victory and pledged to carry the Revolution across Europe to 'water our horses on the Rhine' – was crushed by a devastating Polish attack, since known as the 'miracle on the Vistula'.
Drawing on both Polish and Russian sources, Davies illustrates the narrative with documentary material which hitherto has not been readily available and shows how the war was far more than an 'episode' in East European affairs, but largely determined the course of European history for the next twenty years or more.
I ryskt perspektiv så år man idag inte så nöjda med hur stora delar av det man tillskansade sig genom Poltava och i dess kölvatten. I praktiken är det bara Ingermanland och karelska områden som är kvar vad man erövrade.
I Kreml tyckte man att det var något av en provokation mot Ryssland då Sverige tog över ordförandeskapet i EU i juli 2009 samtidigt som ryssarna firade 300-års jubileumet av segern vid Poltava. Ärkefienden Sverige var inte uträknad, utan hade ordföranderollen över hela EU omfattande både Baltikum och Finland. Ukraina gjorde även vad de kunde för att marginalisera det ryska firandet.