Cornucopia?

Aktuellt

Lysa lanserar hållbart sparande - erbjudande om rabatt på förvaltningsavgift

Detta inlägg är publicerat i samarbete med Lysa och ska betraktas som reklam. Robotrådgivaren Lysa lanserar nu ett etiskt hållbart spara...

2019-03-06 11:50

Foton: Kilimanjaro, Lemosho-rutten


Dags för en liten redovisning av vår bestigning av Kilimnajaro i februari. Lägger som vanligt ut lite bilder och redovisar dag för dag.
Kilimanjaro sedd från regnskogen på väg mot Mweka Gate. Där uppe på Uhuru Peak, cirka 4100 meter högre upp, var vi ett dygn tidigare.
Om inte egna mätningar gjorts i gruppen, så används de siffror på höjder och sträckor som anges på läger- och destinationstavlorna. 

Samtliga foton är tagna med mobiltelefon, generellt min egen iPhone X. Hade jag gått en charterbestigning, istället för att bära egen utrustning hade jag definitivt tagit med en riktig kamera. Vill man släpa på vikten ges fantastiska möjligheter till fotografering. Den D300 jag använder när jag försöker ta riktiga foton väger 1336 gram inklusive ett 55-200 objektiv och GPS-dongel, vilket inte är en vikt jag ville ta med mig.

Lemosho-rutten ger fantastiska fotomöjligheter genom för varje dag nytt landskap och riktig kamera kan således rekommenderas, givet att man har lust att bära vikten.

Total promenad var 94 km, varav 26 km med cirka 5 kg daypack, resten med 23 - 25 kg full packning. Total höjdförflyttning mellan destinationer, oräknat alla krön och dalar mellan dessa, var 12350 meter summa upp och ner.

Med den ofta sågtandade dagssträckorna kan man antagligen lägga till några kilometer ytterligare i höjdförflyttning.

Dag noll: ankomst, transfer Kilimanjaro Airport - Moshi

På Kilimanjaro Airport möttes vi efter en ordentlig och mycket noggrann pass- och visakontroll, samt röntgen av väskor där jag konfronterades för min isyxa av vårt obligatoriska lokala guidebolag, som ordnade transfer till hotell i Moshi, vilket är en bilresa på över en timme.
Transfer till Moshi blev första bekantskapen med Tanzania, liksom ...
... första vyn av Kilmanjaro.

Hotellet var trestjärnigt. Mer om hotell i Moshi i separat inlägg senare.
Dag ett: Lemosho Gate 2100 möh - 7 km till "Jungle Camp" Mkubwa Camp 2650möh

Avresa var fastställd till klockan 09:00 på morgonen, men i vad som skulle bli en vana var de lokala guiderna och deras assistenter snabbare på bollen än de fem skandinaverna i expeditionen, så avresa skedde först vid tiotiden, efter att ha guiderna ordnat onlinebetalning av avgifter till nationalparken och tillhörande försäkringar.
Kilimanjaro från gatan utanför hotellet.
Initialt på asfaltsvägar, och sedan successivt allt sämre väg via grus och slutligen torkad lera, gick färden till först Londorosi Gate, där inklarering på berget gjordes. Hit nådde vi cirka 13:30 och tillagade vår egen lunch medan guiderna fixade pappersarbetet.
Tanzanias landsbygd, här betesmarker. Kilimanjaro som vanligt dold i molnen från de här låga höjderna.

Därefter ytterligare bilfärd ner till själva Lemosho Gate, som ligger lägre än Londorosi Gates 2150. Lemoshorutten är den nyaste och även längsta rutten, och gaten har inte inklarering. Rutten är utmärkt lagd för att gå igenom samtliga klimat- och vegetationszoner, utan att bli långtråkig, och optimerad för acklimatisering enligt devisen walk high, sleep low.

Lemosho startar i regnskogen, och första eftermiddagens promenad till 2650 möh och Jungle Camp var mestadels varm och svettig, och en bra uppmjukning inför det som skulle komma senare. Dock noll problem med höjden, eftersom man fortfarande är under 3000 meter. Nackdelen är att det också blir noll acklimatisering.
Expeditionsdeltagarna på väg genom regnskogen till Mkubwa Camp. Jag gick generellt sist. Expeditionsledaren Lena Padukova tillika min sambo två personer fram.
Natten bjöd på apor, som i skydd av mörkret tar sig in i lägret och för en hel del oväsen. Det blev också första bekantskapen med lägerplatserna runt Kilimanjaro, och erbjöd fritt rinnande vatten. Något det var sämre med på högre höjd.
Mkubwa Camp. Våra tre tält till vänster.
Dag två: Mkubwa Camp 2650 möh - 8 km acklimatiseringstur till Shira Ridge 3750 möh - 8 km till Mkubwa Camp 2650 möh

Andra dagen var en extra acklimatiseringsdag inplanerad av Lena, mot huvudguidens protester. Lena förmedlade dock att det var detta som gällde och hon som bestämmer, och kallades därefter för boss. Med lätt daypack gick vi upp till Shira Ridge över Shira I Camp, och sedan tillbaka hela vägen tillbaka till ner Mkubwa igen.
Boss i vätskepaus på cirka 3200 meters höjd.
Ett utmärkt sätt att initialt acklimatisera sig, i synnerhet som det var inte mindre än två krön och tillhörande dalar på vägen, så det blev en hel del walk high - walk low. Regnskogen bytte över till hedmark.
Assitentguiden "Limo" i Ferrarikeps, och en bärare från ett annat lag blickar från Shira Ridge ut över krön och dalar ner mot Mkubwa-sträckan. Kenya syns långt där borta.
Förutom anfåddhet och högre puls märkte jag inte av särskilt många höjdsymptom, och gruppen presterade utmärkt utan några större svårigheter efter 3 000 meters höjd. På krönet över Shira I-lägret intogs lunch, och sedan vandrade vi tillbaka till andra expeditioners förvåning.
Kilimanjaro vägrade fortfarande visa sig när vi intog lunch. Shira I-lägre, och målet för nästa dags etapp syns till höger på Shiraplatåns hed.
Nedgången tillbaka till Mkubwa Camp var mer än värt mödan. Vid det här laget hade alla bärare, expeditioner och guider lämnat för Shira I, och vi var helt ensamma på vägen ner igen. Därmed öppnade jungeln upp sig på ett helt nytt sätt. Vi fick se aporna, som inte längre gömde sig för grupperna av folk på stigarna.
Apa mitt i bild. Här saknade jag riktig kamera.
Dag tre: Mkubwa Camp 2650 möh - 9 km till Shira I Camp 3610 möh

På tredje dagen var det dags att riva lägret och packa på sig full 25 kg packning och upprepa gårdagens promenad, fast denna gång fortsätta ner till Shira I för nästa övernattning.
Tillbaka upp igen, nu med full packning i solen.
Huvudguiden kapitulerade helt för Lena ledarskap när han såg att vi tog sträckan på samma tid med full packning, som vi gjorde oacklimatiserade med daypack dagen innan.
Längre paus, inklusive att kängorna togs av och yllestrumporna luftades. Här på cirka 3400 meters höjd. Shira Ridge i bakgrunden.
Lägret. Kilimanjaro i bakgrunden, fortfarande dold av molnen.
En återkommande syn var en tri- eller kvadpod med expeditionens vattenhink, här med Kili i bakgrunden. Hinken viks ihop och får plats i handflatan när den inte används mellan lägren, och rymmer tio liter vatten. Kanske en av de allra bästa inköpen för expeditionen.
Shira I var betydligt luftigare, och skulle det visa sig, det läger som hade mest utrymme. Tillsammans med fortfarande god tillgång till vatten tog de flesta i gruppen rent av och tvättade av sig, nu när de varmaste delarna var avklarade. När natten föll blev det minusgrader.

Dag fyra: Shira I Camp 3610 möh - 10 km till Shira II Camp 3850 möh - 2 km acklimatiseringstur till 4200 möh - 2 km till Shira II Camp 3850 möh
Med morgonsolen visade sig slutligen Kilimanjaro i hela sin prakt över Shira I.
På morgonen fick vi skaka av frosten från tälten.

Fjärde dagen bjöd på den enklaste promenaden. Mestadels flackt, med svagt stigande terräng över hedmark till Shira II i andra änden av Shiraplatån.
Expeditionen på väg mot Shira II, med Kilimanjaro i bakgrunden. Huvudguiden "Somalia" (hans mor är från Burundi, därav har hans grupp gett honom detta nom de guerre) närmast kameran.
Vi nådde Shira II lagom för att äta lunch och upprätta läger. Här drabbades vi av inte bara det första regnet, utan också av hagel. 
Enorma vitnackade korpar var permanent boende vid de olika lägren. Här på Shira II. Snodde en zip-påse med skräp från oss, men med lite explosionsartad fysisk aktivitet kunde denna räddas tillbaka i en förhandling med korpen, som nog hade fått ett tyngre byte än den räknat med. Ta endast foton, lämna bara fotspår.
Eftersom vi fortfarande var fyllda av energi tog Lena beslutet att vi skulle ta en acklimatiseringstur och vi fortsatte upp till 4200 meter, där vi hängde en halvtimme och gick sedan ner igen.
Lena invid lavablock på acklimatiseringsturen. Drygt 4000 meters höjd.
På väg vidare uppåt för acklimatisering, i princip utan annan packning än regnkläder mot regnet och haglet. Här cirka 4150 möh.
Den nybyggda toaletten på Shira II bjöd på Kilimanjaros enda toalettstol, istället för bara ett hål i golvet, så man kunde faktiskt sitta ner på toaletten. Shira II erbjöd dock inte vatten, vilket började bli ett problem eftersom vi inte hade charterbärare som ordnade detta åt oss.
Solnedgång över Shira Ridge sett från Shira II-lägret på 3850 möh.
Dag fem: Shira II 3850 möh - 7 km till Lava Tower 4600 möh - 3 km till Baranco Camp 3900 möh

Femte dagen är en ren inplanerad acklimatisering för rutten, där man tar sig upp till Lava Tower på 4 600 möh och sedan ner till Baranco. Rutten upp var mycket jämn och lättpromenerad, även om expeditionsmedlemmar började känna av höjden.
På väg mot Lava Tower med full packning. 
Mitt främsta symptom på höjden blev en viss överaktivitet på gränsen till eufori. Toxisk alpinism. Lena fick dämpa mig lite. Således bra att jag i sedvanlig ordning gick sist istället för att dra ifrån, samtidigt som det fanns krafter över att jobba fram och tillbaka i kön vid behov.
Uhuru Peak syns nu, och Lava Tower nedanför detta. Vi ska fortfarande gå runt toppen åt höger/söder och göra toppförsöket från andra sidan.
Vegetationen gick här över från hedmark till alpin öken.
Sista metrarna till Lava Tower, 4600 möh.
Bloggar- och författarjäveln på Lava Tower. Charterbestigare når platsen till färdiguppslagna lunchtält och lagad mat, men vi behövde vatten och fortsatte således för att kunna laga vår egen lunch.
Vägen ner till Baranco var desto tuffare, i synnerhet för knäna. Vi bröt dock för lunch en bit efter Lava Tower i anslutning till en fors, där vi fyllde på vatten.
Lava Tower från andra hållet och lunchplatsen.
Slutspurten ner till Baranco-lägret. Morgondagens Baranco Wall ses till vänster.
Dag sex: Baranco Camp 3900 möh - 6 km till Karanga Camp 3995 möh -  4 km Barafu Summit Camp 4673 möh
Kilimanjaro och Uhuru Peak från Baranco-lägret.
Dagen inleddes med att klättra upp för den 300 meter höga Baranco Wall upp till Breakfast Point. Man åt dock frukost innan. Detta var den mest tekniska delen, med så kallad scrambling - dvs teknisk klättring med alla fyra, men utan behov av säkring eller via ferrata. Dessutom i dagsljus till skillnad mot den scrambling som behövdes på toppdagen.
Dags för 25 kg och Baranco Wall. Inte helt ren packning längre.
Baranco Wall motsvarar på så sätt ungefär Le Grande Couloir på Mont Blanc, men är inte 700 meter hög, utan bara 300 meter, och utan dödsrisken stenrasen på Mont Blanc innebär. Dessutom på höjder man efter Lava Tower är acklimatiserad på, medan man var oacklimatiserad för Le Grande Couloir.
Baranco Wall. 
Lena på Baranco Wall.
Kanske den roligaste etappen.

Breakfast Point bjöd på strålande utsikt långt över molnen, och har fått sitt namn på grund av att oavsett hur stor frukost du ätit, så är den slut här pga klättringen.
Lena fotograferar utsikten på Breakfast Point. 4200 möh. Övriga på bilden är charterbestigare eller deras personal.
Herr bloggaren med sambo på Breakfast Point.
Därefter blev det att kötta på via krön och dalar via Karanga Camp till Barafu och lägerplatsen inför en dags extra vila före toppförsöket.
Lunchpaus invid forsen som Karanga-lägret några hundra meter högre upp använder som vattenförsörjning. Charterlagens bärare springer upp och ner för att hämta vatten. Detta är också det närmaste vattnet för topplägret Barafu fyra kilometer och ca 900 meter högre upp.
Planen var alltså att stanna en extra dag på Barafu och ta en kort acklimatiseringstur upp till kanske 5200 meter innan toppförsöket.
Barafu 4673 möh.
Lena på platsen för vårt tält.
Så blev inte fallet.

Barafu är ett minst sagt kargt ställe, och det visade sig att nya regler gör att man bara får övernatta en natt. Vår huvudguide försökte få dispens för detta, men det tilläts inte och istället för att vila och acklimatisera oss togs alltså beslutet att inleda toppförsöket 0100 på natten. Klockan var då cirka 20 på kvällen.

Men istället för att få en chans till sömn blåst det upp till storm i minusgrader på 4673 meter över havet.
Våra tält var aerodynamiska Black Diamond lättviktstält, och ska böja sig för vinden och inte blåsa vare sig bort eller sönder, givet att de är fästa ordentligt, men som ni förstår av filmen ovan blev det ingen sömn den kvällen. Ropen i bakgrunden av filmen är charterpersonal som är ute på krishantering.

Toppdagen dag sju: Barafu Summit Camp 4673 möh - 5 km till Uhuru Peak 5895 möh - 5 km till Barafu Summit Camp 4673 möh - 8 km till Mweka Camp 3100 möh

Den natten blåste många tält sönder på Barafu. Hur illa förödelsen var visste vi inte när vi steg upp i stormbyarna för att ge oss på de dryga 1200 höjdmeter som var kvar till Uhuru Peak. 

I stormen var det åtminstone stjärnklart, molnfritt och tiotals mil med utsikt. Var ljusen från Tanzanias bebyggelse slutade och var stjärnorna började var lika svårt att urskilja, som var pannlampor från andra bestigare lämnade över till stjärnhimmeln.

Så vi kittade på oss med våra förberedda daypacks och satte fart upp i mörkret, ledda av våra guider och med pannlampor som enda belysning i stormbyarna. Uppskattad wind chill var ner mot -20 till -30 grader. Några foton från denna etapp finns inte - både på grund av mörkret, men också på grund av vinden och kylan. Trots stavarna blåste jag omkull två gånger, och vi mötte fler och fler i mörkret som gett upp och gick tillbaka ner mot Barafu. Men vi hade åtminstone skandinavisk nivå på kallaste vinterutrustning, vilket skulle betala sin vikt i stormvindarna.

En deltagare i expeditionen fick bryta på grund av farliga höjdsjukesymptom. Detta hade antagligen kunnat undvikas om vi kunnat acklimatisera en dag före toppförsöket.

Till slut steg solen och gav lite värme i vindarna och Stella Point hägrade, ständigt bortom nästa krön. Men till slut nådde vi dit.
Mellan Stella Point och Uhuru Peak på Kilimanjarokraterns rand.
Och sedan var det en lättare promenad i stormbyarna till Uhuru Peak. Fyra av fem expeditionsdeltagare nådde toppen, vilket var bra jobbat för den dagen. I stormen bröt 75% av charterbestigarna, och bara var fjärde registererades nå toppen.

Vi noterade Uhuru Peak 08:43 på morgonen, och hade då inte sovit på ett dygn.
Bloggar- och författarjäveln på Uhuru Peak. Ja, det är is på buffen.
På vägen ner skymtade vi till slut Barafu, men vi kunde inte se våra tält. Det visade sig att ett av tre av expeditionens tält hade helt blåst sönder medan vi noterade toppen, och vårt eget tält hade delvis slitit sig och sedan upprepade gånger slagits mot marken. Black Diamond-tältet var till synes intakt, undantaget en större reva i förtältet, som inte slitit sig. Det tredje tältet hade räddats av expedigtionsmedlemmen, som brutit på grund av höjdsjuka. Vederbörande mötte oss i full vigör när vi återvände.
Våra två trashade tält.
Ändå kändes det som vi klarat oss bra. De mer komfortabla och större tälten som charterlagen använder åt charterbestigarna hade inte klarat sig särskilt väl i stormbyarna. En del lägerplatser verkade ha upp till två tredjedelar förstörda tält.

Så istället för att få en halvtimmes sömn och bensträckare lagade vi lunch och återupptåg nedstigningen mot Mweka. En höjdskillnad nedåt på nästan 3000 meter på en dag, dessutom utan sömn, varav Barafu-Mweka med full packning kändes i knäna bör medges. I synnerhet som det skedde på sten och rullsten, utan minsta dämpning.
Vägen ner mot Mweka.
Men vi nådde fram, om än lite slitna, upprättade läger och lagade middag. Vårt tält visade sig ha hundratals små hål efter att ha bankats mot stenmarken i stormen på Barafu. Det fungerande ändå, eftersom vi slapp regnet.

Att vara ner på 3100 meter, fortfarande över 3000 och med möjlig höjdsjuka, kändes som att vara nere på havsnivå igen, nu när vi var ordentligt acklimatiserade för betydligt högre höjder.¨

Och här nere blåste det ingen storm längre.

När jag går och lägger mig har jag varit vaken 37 timmar på raken. Det blev ungefär åtta timmars sömn innan det var dags att gå upp igen.

Dag åtta: Mweka Camp 3100 möh - 10 km till Mweka Gate 1640 möh
Rivning av läger på morgonen. Lena i Försvarsmaktens buff.
Sista milen till Mweka Gate kan väl sägas vara en promenad i nationalparken. Sten blev torr lera och grus och till lunch nådde vi gaten och civilisationen igen. Innan dess hade stigen blivit en bred grusväg, och vi mötte ambulanser på väg upp för att ta emot akuta evakueringar från berget.
Tillbaka i regnskogen.
Mweka Gate.
If you climb it, you drink it.
Kan konstatera att kall öl aldrig smakat så gott förr.

Några timmars bilresa senare var vi tillbaka på hotellet i Moshi.

Att bestiga Kilimanjaro är absolut en upplevelse jag bara kan rekommendera om man har intresset, pengarna och de fysiska förutsättningarna. Lemoshorutten ger utmärkta möjligheter till acklimatisering, och som sådan kan det upplevas enklare än Mont Blanc, som också är tekniskt svårare och betydligt farligare - trots allt världens dödligaste berg. På Kilimanjaro vill man inte ha dödsfall. Det är inte bra för turismen.

Ta som alltid berget på allvar, men du kommer vara i säkra händer på de mycket professionella och rutinerade guiderna.
Bloggar och författarjäveln i solnedgången i den begynnande stormen på Barafu Camp 4873 möh. Foto: Lena Padukova
Var Mont Blanc eller Kilimanjaro värst? Antagligen Kili, men vid det här laget har jag noterat några toppar, och jag var tränad ytterligare ett halvår efter sommarens bestigning av Mont Blanc, inklusive livstidsbästanoteringar på alla punkter trots åldern. Så denna gång visste jag vad som väntade, och det var därför en mer förutsägbar upplevelse och därmed inte lika tuff som Mont Blanc. Men det var den värsta fysiska och psykiska prestation jag genomfört, för med egen packning är det inte en dans på rosor. Och stormen på toppdagen var rätt frisk. Man ska vara djupt tacksam för både träningsscheman och utrustningsscheman som Lena ställt som krav för deltagande. Hur illa det gick för sämre tränade och utrustade i -30 graders windchill vet jag inte. Ambulanser mötte vi iaf när det väl var bilväg.
Paus någonstans runt 4000 möh på Kili, sannolikt på väg mot Lava Tower. Solskyddfaktor 50. Smartwool M's Midweight Zip T Black Merinounderställ som plagg på överkroppen. Mitt favoritplagg för sådant här eller allmänt hemmabruk - äger fyra stycken i olivgrönt eller svart.
Expeditionsmedlemmarnas samlade tidigare erfarenhet var åtminstone 3+1 noteringar av Elbrus (högsta + näst högsta toppen), 6 bestigningar Mont Blanc, 8 Galdhöpiggen, 2 Glittertind, 4 Kebnekaise, 1 Teide, en topp i Peru mfl toppar.
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna. För att din kommentar inte automatiskt ska raderas måste du sedan 28:e juni 2019 finnas på en VITLISTA. Skriv med kvalitet och följ kommentarsreglerna, så kan du komma in på listan. Ytterligare anonyma signaturer som unknown etc kommer inte att godkännas. Att vara vitlistad betyder inte att kommentaren stöds av bloggen, bara att kommentatorn når över en viss lägsta kvalitet och inte bryter mot reglerna. Genom att kommentera samtycker du till att din kommentar, tidsstämpel, profillänk och pseudonym sparas av Googles Blogger-system så länge det är relevant, dvs så länge blogginlägget är publicerat.

14 kommentarer:

  1. Bästa inlägget på länge. Fler expeditioner! Spännande

    SvaraRadera
  2. Hur ser träningsschemat ut?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hör med Lena. Meningslöst utan förklaringar. Mycket ben, men också rygg/mage för packningen och triceps för stavar/scrambling, samt allmän- och intervallkondition.

      Radera
    2. Och marschträning med ryggan och kängorna. Jag tränade med 32 kg varav 28 kg på ryggen utan stavar, vilket var några kilos överträning mot faktisk packning. Hade antagligen 28 kg (men inte 4 kg utrustning, utan mer 3 kg pga varmare) som mest vid avlastning inom gruppen, men då med stavar, vilket avlastar några kilo via armarna.

      Radera
  3. Fantastiskt trevligt inlägg! Spännande och rolig läsning. Och du...starkt jobbat!

    SvaraRadera
  4. Kabinbanan upp, går den från Kenyasidan?

    SvaraRadera
  5. Bra jobbat! Besteg själv berget för 10 år sedan när jag studerade på svenska skolan i Nairobi. Mycket trevlig upplevelse.

    SvaraRadera
  6. Kul att ni gjorde det och att det gick bra!

    SvaraRadera
  7. Lust att utveckla kring första acklimatiseringsdebatten? Lena har väl med sig sin beskärda andel erfarenhet, men så borde även guiden göra. Vad var argumenten för/emot?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom Lena tagit samma grupp till Mont Blanc, så hade hon personkännedom om hur varje individ reagerade på höghöjd. Två personer i expeditionen hade stora problem på Mont Blanc över en viss höjd (t ex fick inte behålla någon mat alls på tre dygn), och för att hantera dessa anpassades och utökades acklimatiseringsplanerna. Det fungerade så pass väl att den ene hade i princip noll problem denna gång, och den andre reducerade problem som först uppstod på samma höjd som Mont Blancs topp.

      Personkännedom helt enkelt. Hade vi inte haft stormen hade nog även den siste personen klarat toppen, då man kunde tagit pauser. Men i den kyla och vind som rådde var det direkt livsfarligt att stoppa och riskera att kylas ner - det fanns inget vindskydd att söka, enda sättet att hålla värmen var att röra sig över ett visst tempo - och därmed kunde inte farten anpassas för expeditionsmedlem nr fem.

      Radera
    2. Okej. Då blir det väldigt rimligt. Hade hon inte vetat detta sen innan så kanske hon också hade gått på guidens spår.

      Radera
    3. Sedan har hon lett expeditioner på så här höga höjder förr, specifikt Elbrus, och vet hur hårt det är med just höjdsymptomen och behovet av acklimatiseringsturer.

      Mont Blanc är ju inte långt från civilisationen och har helikopterräddning på berget. På Kili är det många mil till bilväg, och helikopterplatser finns bara vid lägren. Man vill inte bli akut höjdsjuk med timmar och mil till räddning.

      Radera