Cornucopia?

Aktuellt

Boksigneringar: Stockholm, Vänersborg, Skövde, Kungsbacka, Göteborg

Dags för lite boksigneringar nu i julhandeln. I år blir det signeringar i Stockholm, Vänersborg, Skövde, Kungsbacka och Göteborg. Datum enli...

2018-11-13 14:42

Hybridkrigföring, del 1: Hybridkriget och det kulturella stridsviruset

Detta är det första av tre inlägg om Försvarsutbildarnas föreläsning Att spela spelet ”Den Ryska Världen” – en tolkning av Krimhändelserna, lärdomar och slutsatser för den europeiska säkerheten. Samtliga bilder återpublicerade med tillåtelse av Oleg Khairulin om inte annat anges.
En av de s.k. gröna männen på Krim, 2014. På banderollen: Krim. Ryssland.
Hybridkrig, även kallad proxykrig, används för att uppnå konventionella mål med ickekonventionella medel, vilket vill säga att anfall eller försvar sker helt enkelt med alla tillbuds stående medel. Hybridkrigföring kan genomföras med hjälp av reguljära styrkor, specialstyrkor, ickereguljära styrkor, genom lokala grupper som skapar oroligheter, genom informationskrig och propaganda, diplomati, cyberatacker, och ekonomisk krigsföring.

Icke-traditionella konfrontationsmedel kan enligt Joseph S. Nye Jr:s klassificering delas upp i tre vanliga redskap: ”Hard power”, ”smart power” och ”soft power”, som motsvarar att tvinga motståndaren in på sina villkor, att tex köpa upp samtycke, och slutligen att helt enkelt få motståndaren att själva vilja agera på ett visst sätt. Genom att utöva soft power kan tex främmande makt bearbeta landet de siktar in sig på, så att de börjar se på främmande makten som en förebild, och bli vänskapligt inställda till dem (eller åtminstone neutrala).

Genom att ändra de referensramar, som finns hos befolkning och beslutsfattare, är det möjligt att påverka på kultur- eller värderingsnivå, och till och med ändra normer. Här talar Oleg Khairulin om Peter Schedrovitsky, en rysk politisk konsult, medlem i ryska regeringens expertråd, som ett exempel på nationell Sverigeriktad soft power. Khairulin hänvisar till Schedrovistskys texter, där ”det enda utvecklingsscenariot” för Ryssland handlar om Nordvästregionen – ”Rysslands snabbt växande nordvästra federala distrikt, som är den viktigaste subjekten när det gäller främjandet av de tekniska, kulturella, vetenskapliga och ekonomiska rysk-svenska relationerna.”

Vad är målet med sådan krigföring? Ryssland vill av geopolitiska skäl begränsa spridningen av liberala demokratiska värderingar, dvs västerländska civilisationen, inklusive dess militära krafter – personifierad av NATO. Den västerländska utvecklingen gör det möjligt för Ryssland att framställa sig själv som ett offer, och därmed sätta igång med att ”försvara” sig. Den här offerrollen framhålls på samtliga kommunikationsnivåer av den ryska ledningen. Framställningen är grunden för den aktuella politiska kursen kallad den "ryska världen" och den "ryska identiteten".

Den ”ryska identiteten” omfattar följande grupper, som förstås fanns i Ukraina men även i Sverige, i resten av Skandinavien och Europa:

1. Etniska ryssar
2. Rysktalande personer
3. Ryskortodoxa personer (ryska staten anser sig ha monopol på ryskortodoxa kyrkan)
4. Slaviska personer
5. Folk som har koppling till någon del av ”det f.d. ryska Tsarväldet” (bland annat Estland, Lettland, Litauen, Finland, Gotland, Vitryssland, stora delar av Polen, Rumänien, Moldavien, Ukraina, Grekland och förstås de fd sovjetiska republiker i centralasien, men också delar av Turkiet, Iran och Afghanistan från tiden för The Great Game, samt även egentligen hela fd Warzawapakten)

De historiska händelserna som ägde rum i Estland, Lettland och Litauen 1940, i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 är, enligt Khairulin, ”i sin natur samma som på Krim”. Det handlade om ”historiska territorier”, om att försvara ryssarna som bodde i de länderna, och i de senare två fallen att försvara kommunismen, som var statens monopol.
”Vi kräver en förening mellan Lettland och Sovjetunionen!”
2014, under Krimhändelserna, var det mycket fokus på första och andra gruppen.

Khairulin nämner att från ryska sidan är det lätt att även använda historia och ideologi, genom att tex framkalla den nostalgiska bilden av gamla Sovjet hos äldre personer vilket väcker positiva känslor eftersom många år har passerat och suddat bort det negativa. Under de ukrainska demonstrationerna av ”Folkets vilja mot fascism” i februari 2014 var det för det mesta femtioplussare, många pensionärer, som var aktiva. Lenin och Stalin fanns på banderollerna – folk längtade till något de har hunnit bli nostalgiska inför, en historisk (snarare än ideologisk) snuttefilt.
Inte direkt ungdomar.
Många äldre.
Gällande språket är det intressant hur ämnet har använts i händelserna på Ukraina. På bilder från demonstrationerna ser vi banderoller med slagkraftiga ord om att vägra tala ukrainska.

Samtidigt påpekar Khairulin något som är självklart för alla som någonsin besökt Krim – där pratas det ju ryska naturligt, och ingen tvingas tala ukrainska. Det har funnits en (!) ukrainsk skola i Simferopol, utöver det har ukrainska inte ens lärts ut i skolor. Samtidigt handlade det ryska narrativet om hur rysktalande förtrycktes på Krim och förbjöds tala ryska. Många i västvärlden vet att det var en lögn som spreds, men i Ryssland florerar det fortfarande som en oemotsagd sanning.
”Fascisterna får inte staden! Vi är Ryssland. Och låt dem själva plugga sin ukrainska!!!”
Spridningen av ”den ryska världen” kallar Khairulin för Det Ryska Kulturella Stridsviruset, som används som ett redskap för att uppnå såväl militära som politiska mål.

Har du själv immunitet? Hur många i landet har immunitet? Det är endast detta som bestämmer hur bra virusmotstånd det finns. Det fanns tyvärr få som hade immunitet på Krim, och det gäller moderna Ukraina också. Men det är på gång, och ökar, anser Khairulin. Han pratar om hur ”den ryska världen” blir mer och mer separerad från ”ukrainska världen”, och hoppas att separationen kan bli fullständig.

Läs vidare på Hybridkrigföring, del 2: Krims hybrida tragedi.


Notera att kommentarer förhandsmodereras och Kremls inflytelseagenter, troll och nyttiga överutmanade underrättas härmed om att ni inte behöver anstränga er med att kommentera - ni kommer inte släppas igenom. Det samma gäller landsförrädare och femtekolonnare som Svärjevänner och andra som hatar västerländska värderingar, västerländsk demokrati, ett demokratiskt och fritt Sverige, eller hyllar diktaturen i Kreml eller Ryssland, ett land där allmänheten lever i misär under den kleptokratiska fascistiska diktaturen. Det samma gäller alla foliehattar. Ni behöver inte återvända till bloggen. Demokratiska principer som yttrandefrihet är inte ett verktyg ni ska få använda för att motarbeta ett fritt Sverige och svensk demokrati, samt gå en diktaturs ärenden.
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna, inklusive listan med kommentatorer som automatiskt kommer raderas på grund av brott mot dessa. Genom att kommentera samtycker du till att din kommentar, tidsstämpel, profillänk och pseudonym sparas av Googles Blogger-system så länge det är relevant, dvs så länge blogginlägget är publicerat.

6 kommentarer:

  1. Du vet väl att "svärjevänner" skrivs som "svärje vänner". Ett kännetecken för SD svansen är felstavning och konstant särskrivning.

    SvaraRadera
  2. "Hybridkrig, även kallad proxykrig", fast proxykrig är väl inte samma som hybridkrig?

    Afghanistan på 80-talet och Vietnam på 60-talet är exempel på krig mellan två stater som utfördes delvis via ombud, dvs proxy, jfr proxyserver. Menar du att kriget i Ukraina är mellan Ryssland och ett annat land, som för kriget via Ukraina? Eller menar du att Ryssland krigar i Ukraina via ombud kanske?

    Eller blev det bara fel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Proxykrig är en delmängd av hybridkrig. Hybridkrig är ett vidare begrepp, då man även kan använda egna styrkor.

      Radera
    2. Jag reagerade också på den formuleringen men tänkte att det kanske mer är en bristande översättning av tolken eller eget förhållningssätt hos föredragaren. Typiskt är "krig via ombud" ändå i allt en konventionell öppen väpnad konflikt och alltså den meningen lika mycket delmängd av konventionellt krig. Fast om ett land inte är öppet med att det stöttar en part så kan det förstås ses som en hybridvariant. I alla fall är hybridkrig eller vad det nu ska kallas inget som kan ses som någon unikt rysk företeelse. Djingins Khans anfall på sultanatet Chorezem (omkr. 1220) lär höra till skolexemplet som används i utbildning inom NATO. Intressant rapportering om föredraget dock. Tack för det!

      Radera
  3. Den kontroversiella frågan idag är frågan om land och vatten, vem äger egentligen markerna i Sápmi/Sameland? I dag äger varken samerna eller staten dessa marker i formell mening. Staten kallar markerna i norr för statlig mark. Men enligt samisk syn har markerna konfiskerats på ett orättfärdigt sätt. Om staten hade ägde marken - varför går då en del av de fiskeavgifter som länsstyrelsen administrerar tillbaka till samebyarna?
    Och vad vill jag säga med det. Jo, tänk om ryssen propagerar att de svenska samerna har sitt ursprung från Ryssland och skickar dit trupp för att försvara/återta Sápmi/Sameland. Ryssen skulle ju också kunna kontraktera kriminella organisationer i svenska no go zones och förse dem med vapen av den tyngre sorten. Och använda dem som paramilitära trupper som byggs upp på svensk mark.

    SvaraRadera