Cornucopia?

2018-01-18 13:44

Krigets färger - obligatorisk läsning om varför rysk militär inte får släppas över Östersjön

"På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög." - Arkadij Babtjenko, Krigets färger
Har ni ännu inte läst Arkadij Babtjenkos självbiografi från första och andra Tjetjenienkriget, Krigets färger (Adlibris 171:- inbunden, 40:- pocket tillfälligt slut, e-bok 83:-), gör det. Speciellt om ni ingår i svenskt totalförsvar och behöver motivation till varför rysk trupp aldrig kan tillåtas beträda svensk mark. Det är en bok om den pennalism, de övergrepp och den våldkultur och totala avsaknad av minsta respekt för krigets lagar som existerar inom ryska armén - både arvet från strax efter Sovjetunionens fall och som finns kvar alltjämt idag.
Väldisciplinerade ryska poliser och militärer har hand om säkerheten vid ryska flottans dag i S:t Petersburg i somras, här strax framför platsen där president Putin ska framträda. Vid tillfället intog man bara formation skithög, och ägnar sig inte åt att misshandla eller våldta varandra, och eftersom man befinner sig i Rysslands kulturella huvudstad plundrar, skövlar, misshandlar, lemlästar, torterar, våldtar och mördar man inte heller civilbefolkningen.
Ersatz förlags översättning av Arkadij Babtjenkos Krigets färger är en vackert skriven bok, men en avgrundsdjup studie i ren och skär ondska och hur det ryska värnpliktssystemet fungerar, samt vad det gör med soldaterna. Som jag har bloggat om många gånger förut så slåss en rysk soldat inte för Moderlandet eller för att han är rädd för fienden, utan att han är livrädd för sina tavaritj (kamrater) och officerare. Den svage är ett offer och det är den starkes rätt att ta för sig i rysk kultur, och ingenstans är detta tydligare än intern i militären.

Så till den grad att han ber på sina bara knän om att bli skickad till fronten istället för att stanna kvar hemma i "tryggheten" på regementet, där misshandel, tortyr och våldtäkter inte bara är vardagsmat, utan daglig behandling. Även från officerare upp till regementschefen.

Babtjenkos militära karriär som tvångsinkallad värnpliktig började som signalist. Någon grundläggande soldatutbildning fanns inte och han sköt två gånger under utbildning, medan månader spenderades liggande på mage lärande sig morsekod med rysk pedagogik. Gjorde man fel fick man njurslag eller njursparkar uppifrån av undervisande officer.

Sedan ska man överleva på logementet. Hackordningen är stenhård. De äldsta soldaterna misshandlar alla, de som är mitt emellan misshandlar "andarna", dvs rekryterna. Ingen får slå tillbaka, utan man ska bara ta den dagliga misshandeln. Ingen tjänstgör på ett regemente nära sin hemort, för då deserterar man redan första dagen. Istället skickas man tvärs över halva landet för att inte ha möjlighet att fly från plågoandarna. Helst ska det inte heller finnas en enda soldat från samma stad, så man inte känner någon samhörighet och trygghet, utan är helt utlämnad åt våldsstrukturen på regementet.

Officerskåren är inte bättre. Högre officerare misshandlar kompanibefälen, som misshandlar plutoncheferna, som misshandlar soldaterna.

Sedan har vi det allra mest tabu, så känsligt att Babtjenko bara nämner det en gång, sedan han som föraktad signalist misshandlats svårt av soldater ett spaningskompani och de går vidare med förslaget att våldta honom. Där går i boken en gräns och Babtjenko tar en glasskärva från det fönster han just kastats genom och gör sig redo att försvara sig. Istället får han bokstavligen kompanistryk intill dödens gräns. Den ende officeren värdig ledarskap, Babtjenkos fänrik, dyker dock upp efter några dagar och misshandlar i sin tur den ledande spaningssoldaten till hitre gränsen om döden så att Babtjenko får några dagars frist att läka.

Babtjenko i sin tur bönar och ber att få bli skickat till köttkvarnen i första Tjetjenienkriget, för pennalismen, de antydda våldtäkterna och övergreppen är oftast mindre allvarliga när alla är beväpnade, även om de inte försvinner helt.

Samtidigt vågar ingen ta minsta initiativ, eftersom misshandeln kommer på köpet. När ett infanterikompani grupperar sig för tätt under en framryckning och kan räkna med att få indirekt eld på sig sker följande:
"Vi vänder inte bort blickarna från infanterikompaniet. Här är det ingen som talar om för någon annan vad han ska göra. Varje initiativ bestraffas. [...] Salvan som är avsedd för kompaniet är redan på väg från Grozny. Redan första granaten slår ner mittibland leden, ett par man vrider sig på marken och reser sig inte igen."
Kriget är förstås oresonligt och helt avhumaniserade efter månader av intern misshandel fortsätter man i samma stil mot fienden och civilbefolkningen. Fienden uppför sig ungefär som IS - våldtar, mördar, tar slavar, torterar och hittar på mer eller mindre utstuderade sätt att döda krigsfångar, så bägge sidor kör med samma stil.

I en by samlar de ryska trupperna man ihop alla män, kastrerar dem och sedan mördar dem, eftersom tjetjenerna hade kastrerat en bunt krigsfångar och sedan korsfäst dem. Inte osannolikt hade rysk trupp gjort detta ändå.

Men fokus efter de inledande kapitlens stridskildringar är på de interna övergreppen inom ryska armén.

I en scen blir några "pansarvärnssoldater" (snedöversättning av armored fighting vehicle då dessa fordon kallas pansarvärnsfordon igenom boken - armored=pansar fighting=slåss (felaktigt mot)/värna vehicle=fordon) på bataljonen avslöjade att ha köpt vodka av lokalbefolkningen i utbyte mot patroner. Bataljonschefen radar upp bataljonen och visar hur det ska gå till.
"Bataljonschefen griper en av dem kring strupen med vänsterhanden och slår honom hårt på näsan. Soldatens huvud kastas ända bak till skulderbladen, det hörs ett knak, blodet sprutar. [...] Han sparkar på kropparna så att det knakar i dem, soldaterna vrider sig som maskar, försöker skydda magen, njurarna. Men det är omöjligt med bakbundna händer, sparkarna bara fortsätter att hagla över dem, den ena efter den andra. En spark träffar halsen, killen kippar efter andan men får ingen luft. [...] En ingenjörsofficer och Lisitsyn ställer en av dem på benen, lyfter honom i armarna och lägger snaran runt händerna. Sedan drar de i repet tills fötterna svävar några centimeter över marken. [...] Soldaterna hänger hela dagen och halva natten. [...] Schakalerna ställer två Tapikapparater på asfalten under röret och ansluter elledningarna till pansarvärnskillarnas hälar. [...] Soldaten i röret börjar spritta, han genomfars av krampryckningar. [...] Han sätter på en av de upphängda killarna en skottsäker väst och skjuter honom i bröstet med sin pistol."
Till sist efter misshandel och tortyr, kastas soldaterna ut till tjetjenerna, som förmodas fortsätta tortyren innan de mördar soldaterna och de två blir aldrig sedda igen.

I slutändan börjar förstås Babtjenko själv misshandla rekryter och nykomlingar, precis i den anda han själv fått utstå.
"Skönt att det inte är jag idag. Det har gått fyra år sedan dess och ingenting har förändrats i den här armén och om tio gånger fyra år kommer fortfarande inget ha förändrats."
Boken publicerades först 2007 och ovanstående mening ska absolut ses utifrån erfarenheten under 2000-talet.

Har då problemen med pennalismen inom ryska försvaret upphört. Nej. Problemen finns kvar och har rent av stämplats som en statshemlighet sedan 2015 av president Putin. Det är förbjudet att rapportera om pennalismen, tortyren, övergreppen, våldtäkterna, utpressningen och de tillhörande självmorden. Ni kan läsa lite om våldtäkterna och sexslaveriet i ryska armén här - det börjar med misshandel och sedan inspelad våldtäkt, som används som utpressning för att tvinga soldaten att prostituera sig. Och detta i det homofoba Ryssland.

Som svensk kan man under inga omständigheter tillåta att rysk trupp någonsin får fotfäste på svensk mark och kan alltså aldrig släppas över Östersjön. De kommer plundra, våldta, mörda och tortera allt som rör sig, inklusive civilbefolkningen och varandra. Öststaterna vet vad det är som gäller och har därför gått med i Nato - för att aldrig mer ha rysk trupp på sin mark, inte ens i fredstid. Civilbefolkningen kan glömma allt vad krigets lagar heter när ryska militären trampar in. 

En bra början för de som fortfarande hyllar den ryska diktaturen och "ryska traditionella värdering" är att läsa Krigets färger, eller om man som totalförsvarsdeltagande behöver lite motivation. En tröst är att det enda ryska militären har är rädsla för varandra, en enorm numerär och total avsaknad av rädsla för egna förluster. Dessvärre uppbackade av kärnvapen. Några vidare soldater är de alltså inte, vilket också vittnesmål från det ryska kriget i Ukraina bekräftar. Dessvärre tror regimen på sin egen propaganda om den egna storheten.

Babtjenko är numera journalist och skriver här lite om läget i diktaturen 2015. Han sägs dock fortfarande vara i livet. Kanske för att han från Tjetjenien har tillräckligt med våldskapital för att freda sig fysiskt?

Ni hittar Krigets färger på Adlibris för 171:- inbunden40:- pocket, dock tillfälligt slut, e-bok 83:-. Behöver ni en motivering till varför Sverige måste kunna försvara sig mot Ryssland och varför det inte går att samarbeta med en diktatur där man endast förstår styrka och våld, och all form av eftergifter är ett tecken på svaghet och en inbjudan till mer överträdelser.

Man får hoppas att den kommande nya Om kriget kommer-foldern, som ska gå ut till hushållen utelämnar det där med krigets lagar och folkrätten. För när ryska militären kommer gäller bara våldets lag och den starkes rätt.

En annan reflektion är att scenerna från regementet och första Tjejtenienkriget bara är några få år efter Sovjetunionens fall. Det här är den stolta sovjetiska armén som skulle krossa Nato i Europa, men i verkligheten var man totalt omotiverade, dåligt utbildade, obefintligt tränade och saknade all form av moral. Men man hade gott om ammunition och brydde sig inte det minsta om egna förluster, vare sig internt eller orsakade av fienden.

Ogillade du pennalismen i Guillous bok Ondskan ska du förstås inte lära Krigets färger. Ondskan framstår som en svensk feel good-roman i jämförelse.
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna, inklusive listan med kommentatorer som automatiskt kommer raderas på grund av brott mot dessa.

47 kommentarer:

  1. Jag läste den här boken för ca 10 år sen. Mycket bra läsning. En ytterligare reflektion jag har från boken och i allmänhet är hur homoerotiskt Ryssland är. Finns det något annat land, eller ledare, som överkompenserar så mycket för att försöka verka hetero? Jag har en misstanke att Putin igentligen är gay eller bisexuell.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är inte det den bästa kombinationen på sätt och vis? Homoerotik kombinerat med stenhårt repressiva lagar mot homosexualitet dvs.

      Kör stenhårt med anti-bögerilagstiftning, skamstämpla alla homosexuella etc etc. Sen kan du som enskild "von oben" (chef, officer etc. någon sorts auktoritetsperson iaf) tjäna storkovan på att likt en Dickensroman tvinga ut enskilda på gator och torg. De förnedrar sig, "alla vet" att det är smutsigt och förbjudet etc. men lyckliga du kan bli en liten rik affärsman på kuppen. "Pengar luktar inte" som man sa redan i det första Rom. Och du, hamnar du tillräckligt högt upp i en slik näringskedja slipper du höra på skriken.

      Radera
    2. Anna Politkovskaja, salig i åminnelse, har skrivit rätt mycket och ingående på detta tema. Hårresande berättelser om hur såväl soldater och lägre officerare i den ryska armén som tjetenska rebeller och tjetjensk civilbefolkning under det andra tjetjenienkriget systematiskt utsattes för de mest vidriga av sadistiska övergrepp och mord. Allt sanktionerat av krigsförbrytardiktaturen i Kreml. För det fick hon som bekant plikta med sitt liv.

      Anna Politkovskaja sammanfattar i boken Putins Ryssland (ISBN: 978-01-7037-244-5):
      ”Den ryska armén är ett slutet system, inte olikt ett fängelse […]. Ingen hamnar i fängelse eller i armén utan att myndigheterna vill det. Hamnar man där blir ens liv ett slavliv. […] I Ryssland har de civila myndigheterna ingen kontroll över den militära verksamheten. Den menige utgör den lägsta kasten i försvarshierarkin och saknar värde. Bakom kasernernas betongmurar kan en officer behandla en underordnad hur som helst och på samma sätt kan en högre officer behandla en lägre som han behagar.”

      De ryska soldatmödrarna, en ideell människorättsorganisation vilken ser som sin uppgift att kämpa för ryska soldaters rättigheter, har av krigsförbrytardiktaturen i Kreml stämplats som ”utländsk agent”. Agentklassningens konsekvenser innebär i korta ordalag att den drabbade organisationen – i den mån den över huvud taget fortsatt kan bedriva verksamhet - drabbas av besvärande byråkratiska hinder som väsentligen försvårar verksamheten. I mars 2015 uppgick antalet agentklassade organisationer till femtio. Bland dessa återfinns Rysslands allra främsta människorättsorganisationer vilka samtliga verkar för demokrati och mänskliga rättigheter.

      Det vore intressant om någon ledande företrädare för Putins svenska brigad – de är rätt många nu - vågade kliva fram och kommentera detta…

      Radera
  2. Frågan är väl inte vad som skulle hända om Ryssarna tar sig till Sverige med vapenmakt, utan vad som är bäst för att hålla dem härifrån.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Hur många med "kontakter" i dagens Ryssland är det som slipper göra värnplikt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Ryssland slipper du enkelt värnplikt genom att t ex muta en doktor till att skriva ett intyg på något ursäktande medicinskt problem. Eller så mutar du rekryteringsofficeren, eller så mutar du......osv. Det är bara gopniks från efterblivna byar som faktiskt gör värnplikt i Ryssland då de inte fattat eller har möjlighet att muta lämplig person.

      Radera
    2. Ok!
      Så om din far är elingenjör vid 42:a eldriftsektionen på Transsibiriska järnvägen mellan Omsk - Novosibirsk och din mor språklärare på "högstadiet" så är sannolikheten att du måste göra vpl låg...

      Radera
    3. I ett sådant fall är sannolikheten för värnplikt mycket låg, såvida inte ynglingen i fråga har tittat på för många krigsfilmer och bilder av Putin ridandes i bar överkropp och således inte tar de utvägar som finns.

      Radera
    4. Ynglingen är "nördig", bär glasögon, är inte "fysiskt" stor, dricker inte och intresserar sig för datorer. Kommit in på statliga järnvägsuniversitetet i Moskva ! ;-)

      https://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_State_University_of_Railway_Engineering

      Radera
    5. Jag vet att i Ukraina behöver man inte göra värnplikt om man studerar på universitet. Inte helt säker på om samma sak gäller i Ryssland, men jag skulle gissa att det är så även där.

      Radera
  5. Boken är utgiven 2008. Utan att ha läst den så kan man tänka på hur Sovjet förlorade i Afghanistan 1979, det borde ha lärt armén något - men nej. Systemet med farfars regler fortsätter, å så länge problemen inte letar sig längre upp så skiter maktens män i det.
    Near Abroad, av Gerard Toal (0190253304) beskriver annars på ett bra sätt realpolitiken kring Rysslands krig. Han beskyller dock i någon mån NATO för vad Ryssland gör. Ryssland är en stat som misslyckats med mycket, trots att man har både resurser och kunnande. Kanske för att makten utövats mot, och inte av folket.
    På svenska finns ju annars "Det röda massanfallet" av en avdankad ss-man från 1951. Den är dock mer taktisk och beskriver hur ryssarna gjorde då. Mycket sitter säkert i än idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För er som inte läst "farfars regler" är en referens till de äldres rätt att misshandla och utpressa och/eller förslava de yngre.

      Radera
  6. Jag kan tillägga att den Ukrainska armén, som var ett sorgligt exempel på sovjetisk eferblivenhet vid krigets början 2014, idag vida överglänser den ryska när det gäller motivation, träning, professionalism och kultur (även om den också såklart har sina brister jämfört med den svenska). Se reportage från Kyiv Post om (det iof kontroversiella) förbandet Azov Regiment: https://www.kyivpost.com/ukraine-politics/even-confined-base-controversy-dogs-azov-regiment.html

    SvaraRadera
  7. Ryssarna beter sig ungefär som Lars dvs. den "Wilda åsnan på ängen" påtalar: Militär är till för att nedkämpa militära fiender, få dem att skrika efter mamma, ta deras skalper och dricka deras blod (med reservation för vad som står i aktuell värdegrund)

    SvaraRadera
  8. Ursäkta Lars att jag glömde citationstecknen När jag nu citerade dig.

    SvaraRadera
  9. Jag har läst boken, sedan tidigare och kan varmt rekommendera den.
    I ärlighetens namn, måste man dock tillägga, att den andra gången han var där, var det som frivillig och anställd. Så skildringarna, av de två krigen, skiljer sig åt en del. Dessutom hade ryssarna bytt taktik mellan de båda krigen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Framgick inte tydligt att han var kontraktniki andra vändan. Men så var det förstås. Lutar mig mot Johanne Hildebrandts citat om det.

      http://cornucopia.cornubot.se/2013/03/krigare.html

      "De uppvaktar henne som en skräckinjagande älskarinna, utmanar henne eftersom det får dem att känna sig mer levande än någonting annat.
      Krigare har gett henne många namn. Ishtar, Kali, Pallas Athena, Freja, alla var de aspekter för åtrån och fasan nära döden.
      För andra var hon snarare en jobbig gammal släkting som man var tvungen att umgås med ibland. [...]
      Men det spelade ingen roll hur mycket hon än lockade och kråmade sig, för dem som inte undkom hennes förförelsekonster fanns bara sorg, smärta och död. Hon var en omättlig bitch som tog betydligt mer än hon gav och det bästa var att hålla sig lång borta från henne."

      Radera
  10. Om den svage är ett (legitimt) offer och "det är den starkes rätt att ta för sig" så är det väl förståeligt om ryssar är homofoba?

    SvaraRadera
  11. Frågan om bokens beskrivningar av Röda arméns värnpliktsutbildning gäller generellt har ställts tidigare och av Bloggaren besvarats med att de "värvade" soldaterna i elitförbanden - luftburna, marininfanteri m fl - har det betydligt bättre. Således kan man därifrån vänta sig en betydligt större grad av militär professionalism. Följdundran blir då om dessa styrkor är tillräckliga för ett överraskande anfall mot Gotland - våra stackars västgötska offerlamm till trots - samtidigt som vanliga förband väller i i baltstaterna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Relevant frågeställning. Kontraktniki har förstås först genomgått värnpliktsutbildning med allt vad det heter i form av våldskapital. Och sedan slår förstås kontraktniki värnpliktiga, om inte annat på åldersmerit och antal år i uniform.

      Ryssland har absolut tillräckligt med kontraktniki för att anfalla t ex Sverige och Gotland, men då enbart i det helt osannolika isolerade anfallet mot endast Sverige. De kan inte ta baltstaterna enbart med kontraktniki, om de inte samtidigt ska lämna sig exponerade i alla sina andra oroshärdar som Kavkaz, Georgien, Ukraina, Moldavien, Dagestan etc etc.

      Radera
    2. Som jag skrev "... vanliga förband väller i i baltstaterna?" Varmed avsågs rena värnpliktsförband, med numerär och väl förberedd eldkraft på sin sida. Således kan vi inte finna någon större tröst i dessa förbands ringa offensiva stridsvärde, eftersom Sverige/Gotland är det naturliga valet att sätta in elitförbanden emot - och ställa svensk riksledning och NATO inför fullbordat faktum. Dock kan man alltid spekulera i störningar av en sådan operation - en svensk ubåt minerar infarten till Slite, en lvkv90 överlever förbekämpningen och kommer till skott mot luftlandsättningen o s v. Det gäller att skapa osäkerhet för en angripare.

      Radera
    3. Om Ryssland ska anfalla Baltstaterna vill de förstås hellre att Sverige ska hållas utanför än att Sverige går med i kriget mot Ryssland. Om de tycker det är värt att sabotera för sig genom att anfalla Gotland kan man inte veta säkert.

      Radera
  12. Jävlar. Min tidigare smädning "Putinknullare" hade en betydligt tyngre emfas och djupare mening än jag anade häromdagen.

    Bra inlägg. Nu har man något att hänvisa till alla som vill gulla med Kreml.

    Som av en händelse läste jag igår en del artiklar på ETC för att uppdatera mig om läget på den fronten. För några år sedan tyckte jag det var en hygglig publikation med tankvärda teser. Men i dessa tider när saker verkligen börjar ställa sig på sin spets blir det plågsamt tydligt att se vilken sida de står på. Det finns fortfarande spår av tankvärdheter, men allt genomsyras av en apologetik gentemot alla odemokratiska krafter som kritiserar USA och kapitalism samt alla tillkortakommanden av den egna inskränkta synen att laget är viktigare än resultatet. I synnerhet är allt vad svensk militär heter ett rött skynke. Samtidigt verkar de djupt okunniga på ämnet. I praktiken blir ETC en megafon för Kremls narrativ. Andreas Gustavsson och Johan Ehrenberg hetsar mot NATO utan några egentliga argument andra än det barnsliga, okunniga och Kremlvänliga "ju mindre militär vi har i Sverige desto mindre krig får vi".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om kriget kommer :-)
      http://www.iflscience.com/health-and-medicine/after-missile-alert-confirmed-as-false-alarm-this-is-how-hawaii-celebrated/

      Radera
    2. Hahaha!

      För att fortsätta på ETC-spåret så noterade jag i den här artikeln att skribenten Andreas Gustavsson går full Kreml. Han anser att det bedrivs en NATO-kampanj (var går jag med?), insinuerar att NATO-förespråkare är psykiskt sjuka, tar upp den paranoida putinkramaren Mattias Göransson som en sund motkraft, ingorerar hoten och allt ont om Ryssland och menar att landet bör gullas med samtidigt som han kommer med överdrifter och falskheter om NATO för att utmåla det som hotet istället.
      Slutklämmen blir att han är för en debatt, men då ska det vara argument och inte bara förlöjliganden och anklagelser, något som ju hela hans artikel består av, dvs på typiskt Kreml-manér anklaga motståndarna för sådant en själv ägnar sig åt för fullt.

      Radera
  13. Var det denna bok du läst nu när du skrivit klart? Eller har du läst den tidigare?

    SvaraRadera
  14. Nu kommer jag säkert bli nedklubbad på stört. Jag var av er åsikt tills för något år sen tills jag började läsa på om Jenkarnas metoder under de senaste 70+ åren. Är ingen fan av Putin och har inget alls intresse av att ha dem här, men heller inte USA/NATO, och heller inte [C]lowns [I]n [A]merica. Oroad av allt detta krigshetsande, framför allt från våra "vännder" i Väst. Finns mycket att säga men jag nöjer mig så tills vidare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ditt inlägg är suspekt. Vem får du betalt av?

      Radera
    2. :-) misstänkte att jag skulle få det svaret... Något speciellt du tänkte på? Kan lika gärna bolla tillbaka frågan till dig, Vem får du betalt av? Vapenindustrin, New-World-Order eller? Kalla mig konservativ pacifist. Diggar bland annat Ron Paul, men kanske inte fullt så anti-stat.

      Radera
    3. Mer av mina åsiker på http://ensvensktigerinte.blogspot.de/

      Radera
    4. USA och EU är ingalunda felfria, men jag undrar:
      Var vill Du helst bo med Din (ev) familj - i Ryssland eller i USA/EU (annat lika)?

      Radera
    5. Du börjar med att du inte gillar Putin för att försöka skapa cred. Sen skiftar du blicken mot väst och börjar kasta skit på USA och NATO, anklagar dem för krigshets och sätter "vänner" inom fnuttar. Detta är suspekt av flera anledningar.
      1. För det första krigshetsar varken USA eller NATO utan det är mycket tydligt att det är en försvarsallians bestående av demokratiska länder.
      2. Ryssland å andra sidan både hetsar och bedriver krig och invasioner mot sina grannländer. Det nämner du inte alls.
      3. Du sätter "vänner" inom fnuttar som att det skulle vara ett falskt påstående. Dock utan någon som helst förklaring, trots att alla som är normala i huvudet vet att vi har vänskapliga relationer med de andra västländerna (till skillnad från med Ryssland som kör runt med ubåtar utanför Stockholm och sysslar med krigsförberedande åtgärder mot Sverige).
      3. Ditt inlägg försöker ge skenet av att USA och Ryssland är lika goda kålsupare båda två, vilket är klassisk maskirovka och syftar till att bilda opinion mot USA och NATO, så att Sverige i ett skarpt läge ska stå ensamt.
      4. Att du frågar om jag får betalt av vapenindustrin är ytterliggare ett exempel på att du är Putins lilla b****. Det var ryssarna som skapade den sk svenska "fredsrörelsen" och du fortsätter deras arbete.

      Radera
    6. EnSvenskTigerInte: Din blogg visar tyvärr att du helt gått på "Rysslands" sida, eftersom du tar upp myten om Natobaserna (sök lite på denna blogg för mer rättvisande info) varvat med att länka till bland annat ZeroHedge, Jinge, RT och folk som förekommer på virrpannan Alex Jones (!) InfoWars-program. Alla klassiska megafoner åt du-vet-vem.

      Radera
    7. EnSvenkTigerInte är nu avslöjad som ryskt troll/nyttig idiot alt psyops. Pwnage.

      Radera
  15. Vill varken bo i Ryssland eller USA, men det är inte det som är frågan, eller hur? Jag ifrågasätter den hetsiga diskussionen om att Ryssland är den STORA fienden som på alla möjliga vis ska bekämpas. Det är en ytterst förenklad bild som jag vill peka på i bloggen jag precis börjat skriva på. Runt om i världen så går till exempel drevet att Ryssland skulle ha påverkat eller konspirerat med Trump i valet 2016. Makalöst att de fortfarande håller på, fortfarande inga bevis. Däremot visar det sig att HRC och Obama var i allra högsta grad insyltade i Uranium One. Försvarsallians säger du? Visa mig när Irak, Libyen, Afganistan eller Iran angrep denna.
    Tror ni på allvar att USA bryr sig om befolkningen i dessa länder. Ta tex Podesta Group (John Podesta's bror Tony) som jobbade för den Ryskvänliga regeringen i Ukraina och håvade in stora pengar för att påverka den amerikanska kongressen. Amerikanska neo-cons och neo-liberals (deep/shadow state) har bara ett intresse: Pengar och makt. De skiter fullständigt i vanliga svenssons, eller slavarna i Libyen som är ett resultat av störtandet av Khadaffi. Skulle Ryssland stå på Svensk mark skulle NATO "hjälpa" Sverige med B-52 och andra precisionsvapen (varför inte också med ammunition av utarmat uran), sen skulle Goldman Sachs låna ut till ett bankrutt Sverige som blir under Greklandsliknande former tvingade till svåra återbetalningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ge dig. Det som är talande är att du beger dig in i ett inlägg som handlar om Ryssland och endast Ryssland, och försöker dig på "whataboutism" genom att försöka vrida debatten till att handla om andra länders (och bankers!) problem och politik. Snart dyker väl Alex Jones och ödlemänniskorna upp också som exempel på trovärdiga aktörer!

      Radera
  16. Då är frågan hur vi utnyttjar detta...

    Vad sägs om att förbereda världens softaste krigsfångläger? Lägga några hundra miljoner på att bygga förvar med enkelrum och mysiga faciliteter. Stödja kurser i ryska och andra federationsspråk för rödkindade kvinnodominerade stödgrupper som kan besöka fångar för att garantera att de inte far illa. Sedan ser vi till att det hela blir en snackis och till åtlöje i hela Ryssland.

    Jag är helt för en kombo där vi skjuter dem medan de är på väg mot oss och sedan ger dem gofika om de ger sig blixtsnabbt.

    SvaraRadera
  17. ehh, då nöjer jag väl med att säga "Oroad av allt detta krigshetsande". Visste inte att det här var en privat fest. Ha det så kul!

    SvaraRadera
  18. Den som är intresserad följer naturligtvis upp med Babtjenkos bok om Georgienkriget.

    Tragiskt f ö att han med sin veteranbakgrund utsågs till nr 10 på listan över Rysslands 100 värsta opatriotiska folkfiender av en offentlig TV-kanal.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ISBN 9789188858863

      MOtiveringen var att Babtjenko, i samband med en flygplanskrasch där den ryska militärkören drabbades, lite försynt också påminde om att de ryska bombningarna av Aleppo antagligen drabbade civila syrier. Detta i nån debattartikel eller krönika. Då blev han stämplad som "opatriotisk", förföljdes, etc osv.

      Radera
    2. Tack Ben. Håller förresten på att försöka ta mig igenom General Hackets klassiker "Tredje världskriget" Intressant är att jämföra med nutiden är att den gode generalen anser att "bara" satsa 4,9% av BNP på försvaret är att inbjuda ryssen att anfalla. han är nöjd först då det gårupp till 10% :-)

      Radera
  19. Det här inlägget tillsammans med de tidigare om att vare sig ryss- eller tidigare sovjetarmén är/var oövervinnliga i realistiska scenarion är viktiga att hålla i minnet.

    Jag inbillar mig att det i sådana här frågor märks att det börjar bli längesedan som värnplikten var riktigt allmän för inget av allt detta är några nyheter för dem som vistades i den miljön i 9 månader och uppåt.

    Man kan säga mycket (om man så vill: negativt) om den tid som tillbringades i grönt men en realistisk syn på vad Ryssland i militärt avseende är för något fick man med sig. Det var ingen skräckpropaganda utan rakt och informativt om att rysk militär är, och alltid har varit, avgrundsslödder som inte ska släppas över bron. Inte för att de är födda så utan för att det är så det fostrats i ett genomsjukt pennalistiskt system där kollektivet är allt och den enskilde inget.

    SvaraRadera