Cornucopia?

Aktuellt

Två tredjedelar av läsarna har fått det bättre sedan 2014, var femte sämre

Sedan 2014 och regeringsskiftet har 67% av svarande läsare fått det bättre, 14% upplever sitt liv oförändrat och 19% uppger att de fått det ...

2013-11-01 15:33

Gästfredagsmys: En skuldsatt pappa, del 3

Nedanstående är ett sista och tredje gästinlägg från den skuldsatta pappan Niclas, som fredagsmyst med oss här på bloggen två (1 och 2) gånger tidigare. Detta är alltså ett gästinlägg och det är gästskribentens text och inget annat.



Mitt namn är Niclas och är en helt vanlig kille. Jag bor i Sverige tillsammans med min fru och mina två barn på 3 respektive 6 år. Sedan några år tillbaka i tiden driver jag ett företag.

Innan jag hade egna barn hade jag en föreställning om hur barn var och när jag fick egna har jag fått veta annat – på gott och ont.

Det barn påminner mig om är vem jag en gång i tiden var. Vi vuxna var precis som dagens barn. Vi var så obegränsade i vårt sätt att vara men som konsekvens, och paradoxalt nog, av all ackumulerad kunskap började vi skapa mentala barriärer som hindrar oss att våga uppnå vår fulla och mänskliga potential.

Denna potential borde vi så rimligen idag kunna uppnå med alla förutsättningar tidigare generationer skapat åt oss. Allt började ju ganska ”basic” när människan för ca 2,5 miljoner år sedan lärde sig hantera stenredskap. Sedan eld, vatten, vind, jord och lite senare radiovågor och numera ettor och nollor.

Hur många fler svar ska vi människor behöva finna utanför oss själva innan vi börjar titta inåt?

Jag vill mina barn det allra bästa. Jag vet att alla föräldrar vill sina barn det bästa. Det ”bästa” har jag dock börjat tro sällan är det ”sanna”. Låt mig snälla få dela. Jag har varit kort denna gång så jag hoppas att du orkar läsa.

Häromdagen satt mitt äldre barn i soffan och spelade ett spel. Det hade gått några veckor sedan sist och jag bestämde mig för att gå fram till min son, ta tag i hans händer och titta honom i ögonen. Jag sa att jag älskade honom och orden kom från hjärta vilket antagligen nådde mitt barn. Han tittade på mig och log. Jag frågade honom om han visste att jag älskade honom. Han svarade inte. Han brukar inte svara på den frågan men nu ville jag verkligen veta om han visste att jag verkligen älskade honom.

Överraskande slog det över och jag upplevde honom som frustrerad och ut vrålade han – ”Pappa, sluta tjata. Du tjatar hela tiden om dina frågor. Jag vill att du ska sluta tjata med dina frågor. Det är så tråkigt!”

Han drog bort sina händer från mina händer och jag lovade honom att inte ställa några fler frågor om han bara svarade på min sista fråga. Jag lovade honom dyrt och heligt att jag under hela kvällen inte skulle ställa fler frågor om han bara lät mig ställa en sista fråga. Han började skratta och sa att jag fick ställa min sista fråga ifall jag kunde busa med honom sen. Ok – sa jag. Vi hade en deal!

"När jag säger - ”Jag älskar dig” så undrar jag om du vet vad det betyder?" – frågade jag

Hans ansiktsuttryck visade mig att han verkligen sökte efter ett svar och slutligen svarade han - ”Nej.”

"Om jag säger ”Jag tycker väldigt mycket om dig” vad betyder det då?" – frågade jag.

”Jag vet inte. Ehh, jag vet inte” – svarade min son.

"Om du skulle veta vad det betydde, vad skulle då ”jag älskar dig betyda”?"

”Sked” – sa han, och tittade på mig i syfte att se om det var ”korrekt” uppfattat av honom.

”Ja, det kanske betyder sked” - sa jag, och lutade mig tillbaka i soffan där vi satt.

Det slog mig, ”att älska” är en mänsklig ordkonstruktion som ska förklara graden av och orsaken till ett givet tillstånd som är överrenskommet inom en given kultur. Det finns ingen absolut sanning med ”kärlek”. ”Kärlek” är något vi lär oss förstå. Detsamma gäller ju ”hat” eller vilket annat ord som helst som ska förklara en subjektivt tolkad upplevelse. Det jag har sagt till mina barn så ofta har aldrig nått barnen då de inte ännu har lärt sig hur dessa känslor ska förhålla sig till varandra och allt det andra enligt vår givna kultur.

När min fru kom hem från hennes jobb berättade jag om händelsen. Hon skrattade åt mig och var övertygad om att jag var ute och cyklade.- "Det är klart att han vet vad ”jag älskar dig” betyder - sa hon. Han brukar ju alltid säga ”jag älskar dig” till mig" – sa min fru.

"Hur ska han kunna veta vad älska är ifall han inte vet vad hat är?" - frågade jag. "Tror du vår son vet vad ”fult” eller ”vackert” är också?" – frågade jag.

”Vem har i så fall lärt honom vackert eller fult? Vad är egentligen nyttan med att lära sig hur exempelvis en ful människa ser ut i motsats till en snygg?” – sa jag.

På vilket sätt hjälper det mig som människa att förstå ”roligt” ifall jag även samtidigt måste förstå ”tråkigt”?

Det slog mig då den kvällen att människan föds fri utan några som helst mentala begränsningar. Det slog mig även då att detsamma även har varit giltigt för oss som idag läser detta inlägg. Om det nu ligger en sanning i tanken så innebär det ju faktiskt samtidigt att vi alla kan finna tillbaka till denna värld av gränslöshet igen. Det innebär även att vi vuxna kan släppa taget om våra mentala bojor som tjänade oss gott tidigare i våra liv men som kanske inte gör det på samma sätt längre.

När jag satt och tänkte vidare på detta slog det mig att jag någonstans redan har läst det jag fann den kvällen. Det var faktiskt inget unikt eller nytt jag funnit. Jag hade dock förmånen att känna samband då jag den kvällen var öppen för nya perspektiv, ödmjuk inför min sårbarhet och fördomsfri.

Jag är långt ifrån religiös men har alltid varit intresserad av tro och all typ av religion. Jag gick till mina böcker och började läsa de första sidorna ur Bibeln. Följande stycke vill jag dela med dig:
”Gud sade: ”Ljus bli till” och ljuset blev till.”
Lite senare i samma kapitel står det:
”Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig. Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken?”
Kan det vara som så att budskapet häri ligger i att kunskapen antingen fungerar till människans fördel eller till människans nackdel? Det står ju faktiskt inte att Gud skapade ljuset. Det står heller inte att Adam först hade kläder och sedan tog av sig kläderna. Det står egentligen bara att kunskapen nu har fått honom att förstå att människan förstår nakenhet endast utifrån dess motsats och detsamma med ljuset och mörkret.

Jag har ingen aning men vad jag börjar tro är att vi (du och jag) redan har alla svar inom oss. Jag börjar dessutom tro att våra barnsliga barn kan påminna oss om vår mänskliga storhet som vi till synes har kommit ganska långt ifrån i denna jakt på alla dessa mänskliga förklaringsmodeller och konstruktioner vi skapat.

Kan det vara som så att ”lycka” är något mindre fruktsamt att söka då lyckan endast kan existera i förhållande till olyckan? Jag vet inte. Det känns som att det är en sanning.

Kan det vara som så att vi (du och jag) snarare bör söka ”det som är” snarare än motsatsförhållanden vilka utgår från mänskliga förklaringskonstruktioner?

”Det som är” är ju bara. Att ”vara” är ju vare sig mer eller mindre. Det bara ”är”. Jag känner en sanning. Du också? Om det är "sant" så innebär det faktiskt att oändligt med dörrar öppnas upp som annars är, av oss själva, stängda. Ser du också det jag tror mig se?

//En skuldsatt pappa som sakta börjar hitta tillbaka till det vi alla delar gemensamt
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna, inklusive listan med kommentatorer som automatiskt kommer raderas på grund av brott mot dessa. Genom att kommentera samtycker du till att din kommentar, tidsstämpel, profillänk och pseudonym sparas av Googles Blogger-system så länge det är relevant, dvs så länge blogginlägget är publicerat.

30 kommentarer:

  1. Det goda är allt det intressanta, roliga och sköna som finns att uppleva i den här världen. En del inbillar sig att det bara är det som "känns skönt" som är värt något, men som jag förklarade förra gången är vi informationsprocessorer snarare än bara känsloprocessorer, vilket en del "experter" dock förefaller ha mycket svårt att förstå. Så det är mycket viktigare att saker är intressanta än att de är känslomässigt sköna. Annars skulle Cornu ha väldigt ont om läsare.

    SvaraRadera
  2. Ehh... Om du fick en jättehård kram när barnet sade att han älskar dig så vet du att han vet. Det är inget som du kan analysera fram. Fick du ingen jättehård kram tycker han nog inte om dig, och du har inte gjort dig förtjänt av kärlek. Och då får du bara jobba hårdare. Tills slut kanske även du blir älskad, även om du verkar ganska off i din relation ditt barn. Mycket kramande och kroppskontakt är det som gäller. Sen får du nog sluta att intellektualisera era samtal. Försök att hålla dig på en nivå som barnet förstår, annars säger det bara vad det tror att du vill höra.

    SvaraRadera
  3. Hej Karl!

    Tack för din kommentar. Det du skriver är intressant. Är en "jättehård kram" kärlek? Är motsatsen (ingen kram) inte kärlek? Är en "kram" lagom med kärlek? Är "kram" en universell handling som uttrycker "kärlek"?


    Tack igen//Niclas

    SvaraRadera
  4. @g

    Nu intellektualiserar du. Vad jag menar är att om du har en nära och förtoendefull, kärleksfull och ej dömande relation får du kärlek. Den kan manifesteras genom jättehårda kramar när man gjort sig förtjänt av det, eller bara ett jättestort leende. Ömsesidigt respekt och förtroende förtjänas över tid, och ansvaret ligger på dig för att det skall hända. För att det skall hända måste du "sänka" dig till barnets nivå, leka på dess villkor men ändå styra lätt. Och alltid vara den som barnet kan lita på ställer upp, oavsett vad som hänt.


    När du skriver dina fredagsmysinlägg verkar det mer handla om dig och hur intellektuell du är än om något relevant. Låter som att du önskar sympati. Det får du inte av mig. Sköt ditt jobb som förälder, njut av det och sluta att intellektualisera dina relationer med dina barn. Om du fattat vad det handlar om hade du inte skrivit så som du gjort.

    Men eftersom du blandar in fantasiskriften bibeln utgår jag från att du inte är helt verklighetsförankrad. Men oroa dig inte. Barnen växer upp och blir vuxna oavsett vad du gör.

    SvaraRadera
  5. Hej igen Karl,

    Det ligger mycket i det skriver.

    Tack//

    SvaraRadera
  6. Hej! Jag vill tipsa dig om en bok, Lila, av Robert M Pirsig
    /Stina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stina,

      Tack för tipset. Nu har två personer tipsat mig till samma författare. //Niclas

      Radera
    2. Dags att gå till antikvariatet, för böckerna är slutsålda (både Zen och konsten att sköta en motorcykel och Lila). Pirsig filosoferar över vad som är värt något här i livet -- precis som du.

      Radera
  7. Tänk med hjärtat och inte så mycket med skallen ....
    "låt hjärtat va me'
    ja allt beror på de'

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Bosse,

      Tack för din kommentar.

      Niclas

      Radera
  8. Jag hävdar att man skall vara vuxen när man är vuxen och använda hjärnan man försetts med. Att "tänka med hjärtat och inte så mycket med skallen" är alltför ofta ett recept för katastrof, inte minst på det globalpolitiska området. Dina barn kommer förhoppningsvis också bli intellektuellt orienterade när de blir vuxna, om de inte är det redan nu. De är nog faktiskt mer angelägna om att uppleva och förstå sin värld än om att rulla runt i kärleksorgier med sin far.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjärnan går inte att koppla bort ....men känslorna måste vara med...det går inte att vara helt intellektuell...då blir det verkligen katastrof......

      Radera
  9. Du har tämligen rätt i att "lyckan endast kan existera i förhållande till olyckan". Det är därför det är så meningslöst att jaga sköna känslor. De står i alldeles för hög grad i proportion till hur mycket lidande du upplevt i närtid, vilket gör det ganska omöjligt att någonsin hamna särskilt mycket på "plus". Man får sluta vara så känslofixerad helt enkelt. Livet skall levas för att det är perceptuellt och intellektuellt intressant, inte för att det är skönt. Tänk att människor har så svårt att fatta det.

    SvaraRadera
  10. Den här artikeln i SvD är läsvärd: www.svd.se/nyheter/inrikes/sa-blir-du-lycklig-och-sa-blir-du-det-inte_8668996.svd?sidan=1

    SvaraRadera
  11. Sorry men det här dravel. Eller ska jag säga "dravel".

    SvaraRadera
  12. Sorry men det här dravel. Eller ska jag säga "dravel".

    SvaraRadera
  13. Sorry men det här dravel. Eller ska jag säga "dravel".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din uppriktiga kommentar. Du kanske har rätt.

      Radera
  14. Jag är tveksam till din metod här. Att blicka innåt och använda sig själv som norm för olika typer av frågeställningar leder sällan till annat än att efterrationaliseringar och att man plockar ut de sanningar eller fakta som man redan bestämt sig för. Ty ditt intellekt är allt för kraftfullt för att kunna fintas bort med enkla trick ens av sig självt.

    Jag rekomenderar dig istället för Konsten att vara vetenskaplig av Sven Ove Hansson som läsning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Olof,

      Tack för dina intressanta tankar. Det ligger mycket i det du skriver.

      Tack för länken. //



      Radera
  15. Niclas, jag heter också Niclas och har små barn, och jag funderar på samma frågor. Hoppas det inte har med namnet att göra. Har dock lyckats hålla mig utanför skuldfällan...

    Tror du också skulle ha behållning av The Power of Now av Eckhart Tolle men av någon anledning
    får jag känslan av att du nyligen läst den. Om inte, grattis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Niclas,

      Tack för att du delade. Ja, vi är nog inte ensamma om dessa tankar.
      Tack för ditt boktips!

      Radera
  16. Jag vill också rekommendera en bok: Barnen lär oss av Piero Ferrucci.

    Jag vill också dela med mig av en händelse. När min son var drygt 2 år köpte jag hans första Brio-tågbana. En enkel oval och ett lok med några vagnar. Vi byggde ihop banan och han satte igång och leka. Jag satte mig på golvet en bit bort för att se hur han var helt uppslukad av leken. Efter några minuter slutade han leka, ställde sig upp och kom gående mot mig. När han kom fram gav han mig en kram, och gick sedan och fortsatte leka. En spontan och empatisk handling. Det var en så mäktig upplevelse att det kommer att vara ett minne för livet. 12 år senare kan jag se hela situationen som på film i mitt huvud och känslan är fortfarande mycket stark.

    SvaraRadera
  17. Hejsan Don!

    Tack för boktipset! Stort tack för att du delade ditt minne. Det var modigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Wisdom grows by stripping away beliefs, until the last tether is cut, and suddenly you float free. Only, because your eyes are wide open, you see right away that you can't float in what you're in. You can only sink. That's why the meanest religions work so hard at keeping their followers ignorant. Knowledge is poison. Wisdom is depthless. Staying ignorant keeps you in the shallows."

      Radera
  18. Dags för lite ros och ris (den omvända ordningen är avsiktlig).

    Ros för att du använder bibeln som ett filosofiskt snarare än religiöst verktyg! Jag tror att fler borde använda den "ickereligiöst", det är ju ändå en skrift som funnits med i vår historia under lång tid, och som sådan blivit ett "fordon" för mer än bara religiositet. Bara för att ta ett exempel så innehåller den t.ex. föreskrifter om hur pestsjuka skall hanteras. Men åter till min poäng. Jag tror att många missar den bildlika aspekten av att äta från kunskapens träd. Skall det inte tolkas som att vi, när vi blev medvetna människor, samtidigt förlorade vår "okomplicerade naturlighet"? Att all kunskap kommer till ett pris, och det priset är en förlorad oskuldsfullhet? Jag tror att det är en möjlig tolkning av historien om det förlorade paradiset. Nu kan dock en disclaimer vara på plats, jag vill verkligen inte tillbaka till en tid av okunskap, svält och att bo i grottor. Men samtidigt skall man inte heller tro att kunskap kommer gratis.

    Och nu till riset. Jag har glädjen av att minnas en del av hur jag tänkte och fungerade som liten. Och hade min förälder agerat som du gjorde mot din son hade jag upplevt det som väldigt, *väldigt* obehagligt. Och som du beskriver din sons reaktion verkar det som att han fann det hela rätt olustigt han med. Slösa kärlek och beröm över ditt barn, men kräv ingen som helst reaktion tillbaka. Den sorts intellektualisering du håller på med är WAY TO MUCH för ett barn att hantera.

    Och slutligen, ett barn som känner sig älskad (eller trygg, som det heter på ett barns vis) av sina föräldrar kommer inte ens att förstå frågan. Det är först när barnet känner sig otrygg gentemot sina föräldrar som frågeställningen "tänk om de inte älskar mig" kommer att komma upp.

    SvaraRadera
  19. Hej Bergman,

    Tack för dina inspirerande tankar.

    Låt oss bryta ner det som står skrivet.

    Pappa säger med ord till sitt barn att pappan älskar barnet. Pappan frågar "Vet du vad kärlek är?" Barnet svarar inte. Pappan omformulerar frågan i syfte att utforska ifall barnet ännu förstått vad "kärlek" är.

    Att detta tolkas som "Way to much", "Obehagligt", "Olustigt" är intressant ur mitt sätt att se saken. Vi vuxna tänker inte på det men vi gör inget annat med våra små barn än att tolkar verkligheten åt dom utifrån vårt sätt att se världen. Du vill väl inte att ditt barn ska tolka världen utifrån ett annat perspektiv än ditt? Du vill väl att barnet ska förhålla sig till världen (med allt vad det innebär) på exakt samma sätt som du? Eller vill du att barnet ska förstå "kallt" utifrån ett annat sätt än dig? Om barnet nu upplever november månad som "T-shirt-väder" så låt barnet tolka vädret så. Måste vi stå och skrika att "det faktiskt är kallt så sätt nu på dig overallen och mössa". Leder verkligen +5 grader till förkylning, halsfluss och HIV eller är det något vi lärt oss förstå. Vad är sant egentligen? Är cann*bis farligt? Är det så hemskt som vi tror eller är det kanske hälsosamt? Vad vet du egentligen? Är majoriteten av oss människor heterosexuella eller är vi egentligen gränslösa även på detta område?

    Varför ligger han på gatan?
    Varför finns det fattiga människor?
    Varför måste jag gå i skolan?
    Varför målar du inte dina naglar pappa?
    Varför måste man äta?
    Vad är ett fängelse?
    Varför sa du "jäv*ar" pappa?
    Kan polisen hämta mig?
    Varför slåss människor?
    Varför skriker dom på varandra?
    Varför kan vi inte köpa den här leksaken?
    Varför får inte jag smaka (alkohol)?
    Varför får vissa människor inte äta?
    Varför måste jag ha jacka på mig?
    Varför kan vi inte gå ut nu?
    Kan jag få 100 kr?
    Varför måste jag lägga mig nu?
    Varför har han en snippa?
    Varför är det så dåligt att äta på McDonalds?
    Varför skrattade du nu?
    Varför måste jag fråga först (när barnet vill leka med annans leksak)?
    Varför måste jag dela med mig (när något annat barn vill leka med ditt barns leksak)?
    Varför måste du jobba? etc etc etc etc

    Dessa frågor kommer från våra barn och ställs till oss vuxna. Vi vuxna svarar så gott vi kan på frågorna och vi tror säkerligen att vi gör barnen en stor tjänst. Utan att tänka på det begränsar vi barnen till att tolka verkligheten på samma sätt som oss. Det jag tror att vi vuxna inte förstår (eller tar oss tid att förstå) är att dessa tolkningar inte är sanna. Det är bara subjektiva tolkningar som vi i många fall själva inte tagit oss tid att reflektera över sanningshalten i.

    Nästan gång ditt barn frågar dig varför ni inte kan hjälpa den hemlösa personen med en sovplats hemma hos er så säg sanningen. Lätta på ditt hjärta. Berätta för barnet vilket lögn vi lever i. Vill du inte göra det så svara då att du faktiskt inte vet. Styr inte barnet. Ljug inte för barnet. Var ärlig mot dig själv och ditt barn.

    Nästa gång ditt barn frågar vad vin, sprit eller öl är så säg då sanningen. Förklara att det är en drog och att du drogar dig. Titta ditt barn i ögonen och berätta som det är. Ljug inte och inte inte på en massa saker. Barnet genomskådar dig ändå till slut.

    Kan du svara på varför barnet inte få smaka ditt vin? Varför du inte frågar uteliggaren ifall hen vill komma hem och bo hemma hos dig? Varför vissa människor inte får äta sig mätta? Kan du svara på dessa frågor och upplysa ditt barn eller är det på tiden att vi vuxna kanske erkänner för oss själva att människan som liten redan har svaren och att vi vuxna lärt oss leva i en lögn.

    Om du upplever att det är "way to much" att nå insikt via barn så är det ok. Du får tycka det. Det är helt ok. Glöm bara inte bort att det inte är sanning i din åsikt. Inte i min heller. Vem har rätt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller i grund och botten med dig angående att vara ärlig mot barnen och inte ge dem (alltför) rosaskimrande förklaringar på olika fenomen. Det jag reagerar på är just den känslomässiga press du beskrev att du satte på ditt barn, om än du gjorde det med den bästa tanke i världen bakom pressen. Att bejaka ett barns nyfikenhet mot världen är en sak, tvinga ett barn att vända sin frågvishet inåt, mot sig själv och sina känslor och trygghet inför föräldrarna är något annat.

      Du kanske jag läser ditt inlägg fel, men det ser ut som att det var du som sökte upp barnet med din vilja att prata om kärlek, och inte som att barnet sökte upp dig.

      Jag hade turen att ha en nära släkting som när jag var liten ofta berömde mig och berättade hur mycket hon älskade mig. Det var väldigt bra och är antagligen en starkt bidragande faktor till att jag idag har ett gott självförtroende. Men samtidigt minns jag än idag att jag ibland fann henne lite väl påträngande och ibland blev det hela tjatigt på gränsen till olustigt.

      Radera
  20. Tack igen Bergman. Nej, du läser inte fel. Du läser och tolkar utifrån ditt sätt. Jag skrev utifrån mina tolkningar. Någon annan på sitt sätt därav dessa ordväxlingar. Vi kan säkert sitta och skriva fram och tillbaka i evighet då vår intention är att förstå varandra. Detta kommer dock aldrig hända då vi aldrig kan förstå varandra då våra antaganden från grunden bygger på osanning.

    Jag tror inte det handlar om att vi vuxna vill ge "rosaskimrande" förklaringar. Det handlar rimligen om att vi vuxna omedvetet svarar våra barn utan att faktiskt tänka igenom svaret utifrån egna tankar.

    Det finns ju såklart ett nytta med att kunna förklara hur man "mår" men det man säger med ord förstärker ju bara känslan och känslan tror jag anpassar sig till orden man sedan säger.

    Ok. Sluta flumma. Kom till skott!

    Om någon eller du själv frågar dig hur du mår så varför kan du (vi) då inte bara erkänna att du just "mår". Måste vi värdera vårt välmående (eller något annat) med ord som "bra" "dåligt" "ångest" "lycklig" "ledsen" "glad" "motiverad" "energifylld" etc etc. Låt oss bara erkänna att vi "mår" istället. Är det inte så just barn gör? Barn "mår".

    Fråga dig själv vem du är? Vem är du Bergman?

    Är du en "En Pappa", "En elektiker", "En Telefonist" eller är du "En Ingengör"? Är du "45 år" eller är du bara "medelålders"? Eller är du en "nyutexaminerad 25 åring"?

    Är du (vi) verkligen inte mer än så? Vilka är vi egentligen? Är vi inte så otroligt mycket mer än en ålder, yrke? Vad händer nästa år ifall du får sparken och är ett år äldre? Är du ingen nu? Ser du vad jag menar?

    Alla dessa etiketter är konstruerade. Kärlek uppfattas i denna kultur likt samma värderingar som kärlek tolkas i USA. Det är ju inte så konstigt då vi lärt oss förstå kärlek från film. Kärlek är kaffe-to-go, bio och en kram. Eventuellt en kyss efter att vi lämnat kvinnan vid dörren. Stämmer det? I Indien är "kärlek" något helt annat.

    Fredagsmys förstod vi inte innebörden av innan OLW lärde oss förstå "fredagsmys". Idag vet vi att mamma, pappa ska sitta och droga sig med alkohol och barnen ska sitta och le framför TV och äta chips. Innan OLW hjälpte oss tolka fredagar på "rätt sätt" så var vi mer fria som människor. Detsamma gäller väldigt mycket annat (som inte nödvändigtvis behöver vara kommersiellt). Förstår vi varandra lite mer nu? Hehe detta är för skojigt!

    PS Eller är du en kvinna Bergman? DS

    SvaraRadera