Förlagetrogen Netflixproduktion av Sandman: Preludes & Nocturnes enligt första videon?

814

“Du liknar Döden, Drömmens syster

Samma nyckel kring din hals” – Kent, Nihilisten

Den brittiske författaren Neil Gaimans Mangum Opus Sandman kommer till Netflix som en anpassning av vad som verkar vara det första seriealbument Preludes & Nocturnes. Den tjuvkik som släppts verkar mycket trogen förlagan Sandman: Preludes & Nocturnes, men frågan är hur fler säsonger kommer anpassas då tonfall och teman skiljer allt mer från den initiala utflykten i skräck.

Lena adrenalena.se och bloggaren utklädda till Sandmans Mazikeen och The Corinthian på en av våra maskerader, den gången med just drömmar som tema. En gästs hund reagerade lite negativt på dessa utstyrslar. Lena stod förstås för makeupen, en av hennes många talanger.

Själv började jag läsa Sandman tidigt 90-tal, antagligen typ 90-91 eller när de nu först gavs ut i albumforn och följde sedan med Gaimans serie till World’s End och eftersläntraren Endless Nights. Om något getts ut därefter så har jag missat det.

Serien började som ren skräck i DC:s skräck- och magiimprint Vertigo och Preludes & Nocturnes innehåller bland annat ett av de mest störande kapitel jag läst, som fortfarande gör mig illa berörd om jag tänker på det.  Då har jag ändå läst i princip Ian (M) Banks alla böcker, angående groteska inslag. Brukar rent av hoppa kapitlet vid omläsning. Det första albumet, som utifrån filmsnutten nedan den första säsongen av teveserien verkar baserad på innehåller en hel del tortyrporr innan begreppet rent av existerade som Hollywoodgrej. Blir intressant hur Netflix anpassar detta.

Tonen i de första två albumen, och särskilt det allra första skiljer sig rejält från de senare. Det första handlar om hur en trollkarl fjättrar den ändlösa (eng The Endless) metavarelsen Dröm (eng Dream), en av syskonen Death, Dream, Desire, Delight/Delerium, Despair, Destruction och Destiny som sedermera lyckas rymma ur sitt fängelse, tar gruvlig hämnd (han är trots allt inte bara  drömmarnas konung, utan även mardrömmarnas) och försöker återfå sina artefakter manteln, masken, sandpåsen och stenen, ett sök (eng quest) som bland annat för honom till Helvetet. Bokstavligen, förstås.

Först i sista kapitlet och i efterföljande A Doll’s House sätts på allvar mytologin och formen för den fortsatta serien om drömmar, eller snarare berättelser, med sorts metaberättelse om berättandet från den hyllat intellektuelle Gaiman. Dock fortsätter tortyrporren i Doll’s House, där handlingen är att mardrömmen The Corinthian under Dröms fängslande lyckats rymma från drömmarnas rike ut i verkligheten, och bland annat åker på massmördarkongress. The Corinthian förekommer i fler album, men inte som skurk, och ska tydligen introduceras redan i första säsongen av teveserien. Han är dock inte med i Preludes & Nocturnes litterära förlaga. Nu vill man ju i teveserier har viss kontinuitet och återkommande karaktärer.

Själva Dröm (Sandman, Morpheus, eller om man så vill John Blund på svenska) är inte sympatisk i Preludes & Nocturnes, inte alls som den Metavarelse han är senare, men det kan förstås förklaras med att han är lite purken efter att ha varit inlåst i typ 100 år eller något sådant, men lugnar ner sig lite sedan och blir lite mer välvillig efter att ha hängt lite med sin coola gothsyrra Döden. Eventuellt var det hela hennes look som skapade gothlooken, och inte tvärt om – jag har inte kollat årtalen.

Med det tredje albumet A Game of You (av många ansedd som den bästa), följd av Dream Country, Brief Lives, Seasons of Mists där Lucifer överger Helvetet och ger nycklarna dit till Dröm för att jävlas, och sedan finalalbumen The Kindly Ones, The Wake, World’s End, samt epilogen Endless Nights, så är tonen helt annorlunda och Dröm är inte ens alltid huvudpersonen, utan mer en katalysator eller fond för berättelserna.

Drömmar är mäktiga, utan dem kan vi inte åstakomma mycket. Men man kan även ha drömmar om elände och olycka för andra.

Netflix tjuvkikning ovan är i princip taget exakt bild för bild från inledningen av Preludes & Nocturnes. Återstår att se om man följer resten av albumet lika slaviskt och om man mjukar ner de grövsta inslagen åtminstone lite.

Annars har Gaiman-filmatiseringar varierat genom åren. Beowulf är underskattad, men var nog datoranimerad lite för tidigt, vilket vid visning på bio lockade till rena skratt från publiken, vid fel tillfällen. Stardust är väldigt trogen andan i den suveräna boken, men med lite tillrättalagda Hollywoodinslag. Fortfarande en kul film i stil med The Princess Bride. En av de bästa filmatiseringarna är annars ungdomsroman Coraline, också den animerad, men utan försök att vara realistisk. Sedan finns förstås Gaimans gamla genombrott Neverwhere som äkta lågbudget BBC-serie från 80-talet (?) och mer nära i tiden Good Omens och American Gods. Eventuellt ska Anansi Boys också komma på skärmen, men vi får väl se. Jag har inte sett vare sig Good Omens eller American Gods dock.

Det blir intressant att se hur detta faller ut, men om det blir tortyrporr och skräck, så är frågan hur kommande säsonger ska tas emot av tittarna, om de vill ha mer av samma. Vilket de inte kommer få om man följer albumen någorlunda.

Själv var Sandman något som var ett stort omslag i mitt tidiga vuxenliv och kanske har format mig, rent av någonstans påverkat mitt eget skrivande, men jag har inte gjort någon djupare analys av detta.