Cornucopia?

2017-10-15 14:29

Låt oss diskutera det hyllade invasionsförsvarets verklighet

Hos försvarsnostalgiker hyllas det gamla 800 000 man starka invasionsförsvaret. Men i mycket var invasionsförsvaret en papperskonstruktion, där utrustning och materiel i mobbförråden inte alls motsvarade det som fanns på papper eller enligt beslut. Invasionsförsvaret var en köttvägg, där högar av massakrerade svenska män skulle agera avskräckande. Det var också därför det var så billigt - gratis slavarbetskraft i form av värnpliktiga, som skulle försvara landet med vapen från 1800-talet.
Invasionsförsvaret på varit stort på pappret, med påstådda 800 000 man i fält.

Större delen av detta handlade dock om lokalförsvarsförband på lokalförsvarsbataljonerna, dit äldre 30+ omplacerades för att bevaka något förråd, bergrum, flygplats eller vägkorsning. Hos dessa var utrustningen ofta från 1800-talet, alltså bokstavligen i form av repetergeväret Mauser M96 (som i 1896). Ganska exakt som en älgstudsare, med vilken man skulle slåss mot ryssens elitförband och Spetsnaz, som väntades sättas in mot Sverige på djupet.
På skjutbanan med kpist M45. M45 fanns på fältförbanden fortfarande sent 80-tal.
Men det var inte bara lokalförsvarsförbanden som hade ålderdomlig utrustning.

Själv utbildades jag på andra pansarbataljonen vid ÖB:s Slägga, dvs nionde pansarbrigaden. Vi var en resurs som skulle sättas in var som helst i Sverige och som snabbinsatspansarbataljonen skulle vi inom 24 timmar från mobiliseringsorder banka på fienden.

Fortfarande 1990 använde ÖB:s tyngsta snabbinsatsförband den uråldriga k-pist M45, men när vi ryckte in 1991 fick vi för första gången på pansarbrigaden nya AK5. Vi fick också M90-uniformer.
Pansarbandvagn 302.
Nu var knappast k-pist M45 ett dåligt vapen för pansarskytte. Det var kompakt och enkelt att ha med sig ombord. På avstånd använde man ändå ksp 58 och tanken med pansarskytte var att egentligen först sitta av när man redan stod på fienden. Med korta stridsavstånd fungerade säkert M45 bra trots allt.

Jag vill inleda med att be om ursäkt till P 4 Skaraborgs regemente, andra pansarbataljonen, Skånings kompani och nionde pansarbrigaden. Alla ville väl och skulle gjort allt för att försvara landet - men verkligheten och pappret stämde inte alltid överens.

Nu är detta 25 år sedan och förbanden, rådande krigsplanering mm finns inte längre. Ingenting jag fick reda på åtföljdes av att det hela egentligen var hemligt och jag fick inte heller skriva på några papper. Överlag är min uppfattning att försvaret på den tiden präglades av djup amatörmässighet. Trots allt utbildade man bara en köttvägg - det viktiga var förband på pappret, som skulle verka avskräckande, inte faktisk förmåga.

Fast i kompaniets mobbförråd som jag i egenskap av kompanistabschef (tillägg - formellt hette det ställförträdande plutonchef stab- och trosspluton efter att uppdelningen i stabstropp och trosstropp avskaffats i senaste omorganisationen, men det brukar kallas stabstroppchef - jag använder kompanistabschef vilket beskriver sysslorna bäst - jag satt som värnpliktig sergeant i kompaniets ledningsgrupp även om jag även hade truppförande ansvar i stridstrossen och i praktiken huvudansvar för stabsgruppen, ABC- och spaningsgruppen, plus sjuttioelva andra ansvarsuppgifter för allt som inte var tross eller strid - hade sociala medier funnits på den tiden hade det INTE funnits tid över till dem iaf, maken till överbelastad tjänst känner jag inte till - kanske ytterligare en brist i invasionsförsvaret) besökte några gånger såg det annorlunda ut. Det fanns stora brister i utrustningslistorna. Förvisso hade M45 bytts ut mot de AK5 vi hade under utbildningen, och som sedan också fördes tillbaka till mobbförrådet. Men i mobbförrådens kasuner hade man inte bytt ut ammunitionen, utan det var fortfarande 9 mm. Så AK5 utan ammunition hade vi att se fram emot initialt tills logistiken fungerade. Ordnades säkert senare.

Mindre allvarligt var att vi inte hade M90 i förråden. Istället låg där M59 och M58 - vadmalsuniformen. Inte heller hade vi M90-kängor om vi skulle behöva mobilisera. Fast bristerna slutade inte där. 

Det stora problemet var enligt min bedömning att det ständigt genomfördes omorganisering av hur kompanierna skulle se ut. T ex stod det fortfarande pansarvärnsvalpar i förrådet, då kompaniet tidigare hade haft tre pansarskytteplutoner och en pansarvärnspluton. Nu skulle det vara fyra pansarskytteplutoner istället. Omorganisationen hade skett några år tidigare, men fordonen i mobbförrådet matchade alltså inte det som skulle finnas på papper. En lång rad annan utrustning matchade inte utrustningslistorna. Ibland var det dock till en fördel. Min spanings- och CBRN-grupp hade t ex reducerats till två man, men utrustning för åtta fanns kvar. Förvisso gammal utrustning, men ändå.

På SÖB:en 1995 hade kompaniet omorganiserats igen och reducerats till tre pansarskytteplutoner. Förhoppningsvis innebar det åtminstone att vi inte hade underskott av materiel i mobförrådet...

När vi gjorde högvakten (1991) visade det sig att det inte fanns någon 5.56-ammunition till våra AK5 i högvaktens kasun, utan bara 7.62 och 9 mm. Och då skulle vi ändå vara kuppförsvar i centrala Stockholm och bland annat säkra statsminister, Rosenbad och Riksdagen vid larm. Så viss ammunitionsutmaning hade existerat vid kupp. Vaktchefen hade åtminstone en sabel och vi andra bajonetter, men man lyckades skaka fram några askar 5.56 från Kungsängen till sist.

På pappret skulle vi för övrigt ha haubits 77 på PB9. Men istället hade vi de gamla fransyskorna. Nu var man åtminstone i det fallet medveten om det hela på artilleribataljonen, som utbildades i Linköping och utbildade på fransyskorna. Men på det politiska pappret var det haubits 77. Vi var ju ändå ÖB:s slägga och ett prioriterat förband.

Detta är dock bara toppen på isberget. Det har rapporterats om hur hela infanteribataljoner hade kvar Mauser-gevär eller hur mobbförråd gapade tomma på anvisade fordon. IB 77-brigader hade femton år efter införandet i vissa fall fortfarande den gamla organisationens materiel i mobbförråden - dvs cykelskytte istället för terrängbil.

Tillägg i form av Twitterkommentar från en officer:



Runt 2002 flyttades jag ur manöverförbandsorganisationen. Innan dess hade mobiliseringsberedskapen sänkts i takt med att mer nyutbildade bataljoner hade ersatt. Och i förråden påstods det vid det laget stå stridsfordon 90 - som ingen var utbildad på. Men det såg ju bra ut på pappret, förstås.
2. Pbat vid PB9.

Istället blev jag kompanistabschef på ett lokalförsvarsförband 2002 om jag minns rätt. Om det förbandet vet jag inget, annat än mobiliseringsplatsen. Gissningsvis skulle vi ha Mauser M96 och bemanna några gamla värnkanoner från mellankrigstiden, eller rent av sent 1800-tal, när vi bevakade någon vägkorsning nära en krigsflygbas på Hangarfartyget Västergötland. 

Huruvida det ens fanns några befäl på det lokalförsvarskompaniet som hade utbildning på de uråldriga värnkanonerna, eller ens sett en sådan kanon någonsin låter jag var osagt. Men under utbildningen på 2:a pbat uppfann vi hela tiden hjulet igen, då reglementen eller ens best practices var okänt, så vi hade nog räknat ut funktionen med värnkanonerna medelst truppförsök.

Visst, som stab hade jag åtminstone bland annat Arméhandboken och en pärm med kopierade papper som var den samlade kunskapsbanken kring CBRN (ABC på den tiden) inom kompaniet - jag hade ju som stab ansvar för kompaniets kunskapsbibliotek, och det kan väl sägas varit ... måttligt imponerande. Det fanns iaf AH och en SoldF.

Under utbildningen visste de anställda yrkesofficerarna i princip inte hur man ens skulle uppträda på plutonnivå för att inte tala om kompaninivå, åtminstone inte inom stab- och tross, eller ens hur stridstrossen skulle fungera. Så det fick vi komma fram till den hårda vägen genom en serie kompaniövningar. På den positiva sidan fick vi ju som värnpliktiga befäl själva mycket stor påverkan på utformningen av hur förbandet skulle uppträda och utföra sina sysslor. Inte ens kompanichefen (ingen skugga ska falla på honom - extremt driven och kompetent ledare och en person som man lätt hade gått in i döden för) hade koll på hur det skulle fungera - vid ett tillfälle gjordes det truppförsök med att lasta av en av brolastbilarna på kompaniet och ha sjukvårdstältet permanent rest på flaket för att minska grupperingstiderna. Fast då kunde vi inte lägga bro, så det skrotades. Plus att tältet hade en tendens att ha invändningar mot fartvinden på landsväg.

Huruvida stridstrossen skulle hämta förluster i stridslinjen, eller om dessa skulle föras tillbaka av plutonerna till kompanisamlingsplatsen - på denna tid fanns det inte någon ambulans på kompanierna, och i synnerhet inte någon splitterskyddad - kompanisjukvårdsgruppen åkte en Volvo 245 vilket är lite utmanande när man ska hänga efter pansarskytte i pansarbandvagnar - var inte heller utrett. Efter en första kompaniövning beslutades det att det var idiotiskt att skicka fram stridstrossen för att hämta förluster, utan de skulle istället köras tillbaka av de egna plutonerna. Rätt självklart givet frånvaron av terränggående splitterskyddad ambulans, men det skrämmande var att inte ens yrkesofficerarna visste hur man skulle göra.

Stabsfunktioner var bristfälliga. Bataljonsledningen var helt inkompetenta när det gällde CBRN. Det var inte tydligt vem som hade ansvar för und/säk på kompaniet - var det jag som kompanistabschef eller ställföreträdande kompanichef? Instruktioner kring destruktion av känslig information var också bristfällig - vi beslutade att en handgranat alltid skulle förvaras i stabslådan för att snabbt och lätt lösa det problemet tillsammans med närmaste reservdunk bensin. Kryptonycklar skulle jag äta upp (ja, de var på papper på den tiden) om de riskerade hamna i fiendens händer.

Blågul bröt mot SäkI vid övningar och använde tårgas (militär CS) utan att i förväg informera de värnpliktiga att skarp tårgas skulle användas under övningen. Det slutade efter jag råkade lämna en SäkI uppslagen på lämpligt befäls kontor - eller så hade jag kopierat upp den relevanta sidan, minns inte exakt.

I slutändan var det gamla invasionsförsvaret en pappersprodukt, med fina siffror på pappret, men stora brister på andra håll. 

Inget av detta upplever jag när jag träffar och pratar med personer i dagens yrkesförsvar. Professionalism, kompetens, erfarenhet och reglementen översyrar verksamheten. Idag vet man vad man håller på med. Utrustningen ska någorlunda vara den vi har på pappret, men nu kanske pappret har sina brister istället.

Men vill man drömma tillbaka till invasionsförsvarets köttmur av värnpliktiga så kan man göra det. Tanken är fri.

Så om du är ärlig kring dina erfarenheter från det gamla hyllade invasionsförsvaret under kalla kriget - var verkligen invasionsförsvaret annat än en pappersprodukt? 800 000 mans köttvägg i all ära...

Angående AK4 och AK5 kontra Mauser M96 eller k-pist M45. AK4 tillverkades i 250 000 - 300 000 exemplar. AK5 sedermera i 150 000 exemplar. Invasionsförsvaret var 800 000 man. Använd högstadiematte och diskutera sen i små grupper.

Köttvägg och brist på vapen i Hollywooddramatisering nedan.
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna, inklusive listan med kommentatorer som automatiskt kommer raderas på grund av brott mot dessa.

107 kommentarer:

  1. Gevär M/96 och inte M98 om jag får be...

    SvaraRadera
  2. Tack för att du tar upp det. Som hemvärnsman skulle jag säga att köttförsvaret fortfarande finns kvar. Vad har vi gubbar för chans mot kompetenta soldater med ljusförstäkare och IR-seende när vi lajvar runt med de fyrkantiga plåtficklamporna från 1800-talet. Eller våra bandvagnar som med 4 mm plast skyddar oss från allt ont i världen.

    Med tanke på tilldelade medel tycker jag ändå att befälen gör underverk. Att de däremot är kvar är lika konstigt som att det fortfarande finns poliser.
    Så all heder åt båda yrkesgrupperna och skäms de politiker som inte prioriterar dem högre.

    SvaraRadera
  3. Jo,jo....jag har också hört att invasionsförsvaret bara hade ammunition att föra fullt krig med öppna spjäll, alla vapengrenar i cirkus en månad, sen var depåerna tomma.
    -Är det sant eller hörsägen?

    Vad jag däremot råkar veta är sant är att många sådana här gamla värnpliktsarméer lider av samma problematik på andra håll i världen; jag fick exempelvis höra av en person son var finsk reservofficer att mycket av deras massiva linjeregementen är rent teoretiska...

    SvaraRadera
    Svar
    1. En månad är ändå rätt länge - och man hinner producera nytt under tiden.

      Men titta på hur värnpliktsarméer klarat sig mot yrkessoldater de senaste decennierna.

      Falklandskriget? Irakkriget?

      Värnpliktiga mot värnpliktiga är en annan sak.

      Radera
    2. Israel har en värnpliktarmén, och det är en av världens mest framgångsrika. I Afghanistan har inte ett stort antal yrkesarméer lyckats besegra en i strikt militära termer svag gerillaarmé.
      Det ligger fö ingen motsättning mellan vpl och anställda, om man inte skapar den. Sverige behöver både värvare och värnpliktiga soldater och förband. Men framför allt behöver Sverige en fungerande försvarsorganisation.

      Radera
    3. ... och hur många år gör man militärtjänst i Israel? Svenska 7.5 månader?

      Värnpliktiga ryssar kunde inte besegra Afghanistan, men yrkessoldaterna sparkade med lätthet ut talibanerna från makten 2003. Landet anses i de flesta provinser numera vara säkert. Bra för att det finns de som fortfarande inte gett sig betyder inte att de vunnit.

      Radera
    4. Israel har klarat sig ganska bra med sin vpl-armé.

      Radera
    5. Återigen - hur många år tjänstgör man och motståndaren var också värnpliktig eller amatörer.

      Radera
    6. Man tjänstgör vad jag vet 36 månader i israeliska försvaret. Tre år. Det motsvarar svenska yrkessoldater och ger en helt annan kompetensnivå än 7.5 månaders värnplikt.

      Radera
    7. Dvs det är utbildning och inte om du är vpl eller fast anställd som är det viktiga, samt motivation. svenska vpl på 7.5 månader hade mycket mer utb än tex us soldater under motsvarande tid. De vpl som deltog i BA01 gjorde bra ifrån sig. Så döm inte ut vpl idén för att vi inte hade all utr som var tänkt.

      Radera
    8. BA 01 var fantastiska. Kanske för att man inte tog hela befintliga vpl-förband, utan bara de som frivilligt sökte och valde ut de bästa av dessa?

      Radera
    9. Det motsvarar snarare frivilligheten och rekryteringskraven på dagens yrkesförsvar än vad man kan vänta sig av slumpmässig klump med vpl.

      Radera
    10. Gustav Wragel: Du får nog visa något bevis på att svenska soldater var bättre utbildade än amerikanska yrkessoldater under kalla kriget.

      Radera
    11. Vill i sammanhanget påminna om en av invasionsförsvarets allra ivrigaste förfäktare, generalmajoren Carl Björeman. Dennes, ofta i par med generalskollegan Helge Gard, närmast hypomana debatterande emot allt av vad förnyelse och vitalisering av såväl Försvarsmakt som säkerhetspolitisk inriktning heter, har förorsakat den nationella säkerheten bestående skador.
      Fåkunniga och vankelmodiga försvarspolitiker har en masse och i åtskilliga decennier låtit sina huvuden förvridas av dessa herrars patologiska fäbless för alliansfrihet, värnplikt och segagubbarförsvar...

      http://www.alliansfriheten.se/forsvarets-forfall-general-carl-bjoreman/

      Radera
    12. Finns inga bevis varken för eller mot, men de jag mött samt de jag samtalat svenska soldater/officerare som jag samtalat med och mött amerikanska soldater var de inte imponerade. Nu pratar vi 90tal samt inte SF. Men som sagt, bara en uppfattning.

      Radera
    13. För det första så ligger andelen inkallade i en årskull i Israel på sisådär en 60-70% så det är inte SÅÅÅ jävelsvårt att få frisedel verkar det som.

      Sen har jag talat med (ett fåtal) israeler som har muckat, och deras tjänstgöring verkar se ut ungefär så här:
      År 1: Hård grundutbildning.
      År 2: Tjänstgöring vid "frontlinjen". Flera av de jag talade med hade några år på nacken så de hade varit i den s k säkerhetszonen i S Libanon.
      År 3: Soft förrådstjänst.

      Det kan säkert variera men den genomsnittlige vpl utbildas alltså inte i 36 månader, de utbildas i 12, tillämpar det i 12 och sen är de malajer.

      Radera
    14. Ben, är det inte Israeliska medborgare som inte är Judar (+en del tokreligiösa) som slipper, eller är de borträknade I 60-70%

      Radera
    15. Det är så klart mer komplicerat än så.

      Av de som skall göra värnplikt är det typ 70% som gör det. Araber och andra som inte inkallas räknas alltså inte in där. Sen är frånfallet större för kvinnor.

      Religiösa kan hävda totalt undantag eller göra nån slags låtsasvärnplikt.

      Sen kan man göra vapenfri också, men jag antar att den som tjänstgör där faktiskt räknas som värnpliktig i statistiken ovan.

      Har ingen aning om vad de 30% som slipper använder för kryphål, det kan ju vara medicinska skäl eller kriminalitet eller vad som helst.

      Radera
    16. @Gustav Wragel:

      Längre tillbaka under kalla kriget, vi snackar 70/80-tal, så har jag också hört att många av de amerikanska soldater som skickades till Europa spårade ur. US Army var impopulär pga Vietnamkriget och många amerikanska soldater i Västeuropa sysslade med droger, mm.

      Sen var nog inte att bli skickad till västeuropa ett drömjobb heller.

      De amerikanska soldater som man såg på Balkan verkade hålla en helt OK standard, men yrkesarmén har ju sina dåliga sidor. Initiativlöshet och mycket "daddande" jfrt med svenska frivilliga och så där. T ex hade de en stor fin tavla utomhus som talade om för dem hur varmt det var och hur mycket de skulle dricka per timme.

      Svenska frivilliga är liksom mer proaktiva än så och ser självmant till att hålla sig i stridbart skick.

      Radera
    17. I Falklandskriget ställdes gräddan av den brittiska armén/"marinkåren" mot argentinska värnpliktiga som inte ens var färdigutbildade. Utgången var given, men trots allt kunde dessa rekryter i vissa fall - på Mount Longdon - göra bra motstånd. Där ställdes Buenos Aires-slummens bärsärkar mot brittiska fallskärmsjägare i närstrid, och stod upp bra - trots bara tre månaders GU avklarad.

      Färdigutbildade värnpliktiga, med bra befäl och rätt utrustning plus en korrekt repetitionsutbildning hade kunnat vinna det kriget. Problemet för "The Argies" på Falklandsöarna var att allt detta saknades, och det gjorde det i ärlighetens namn även i stort här hemma i vårt invasionsförsvar.

      Radera
  4. I slutet av 70 talet var en absolut majoritet utrustade med gevär m/96. Man insåg att man hade två val, beställa fler AK4 eller köpa in något annat. Då 5,56 är billigare och lättare samt att mynningsrekylen gör det lättare att utbilda med en klenare kaliber så var saken klar.
    Men som redaktören skriver så kan ni lätt räkna själva. Dock gick det ut en order om at mausern inte skulle få uppleva 100 år i försvaret så den sista mauser lämnades in 1993 året innan 100 år (Karbinen kom 1894). Han som hade den var 75 år och var väldigt orolig för tänk om ryssen kommer. Han fick inte ut en AK4. Hemvärnet förr. En lysande organisation av trevlighet men det hade blivit en massaker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dåtidens hemvärn kunde lösa en uppgift per grupp, de skulle vakta sitt förråd, bro, länkmast, osv och sedan gå hem när mobiliseringen var klar.

      Radera
    2. Hemvärnet i Norrbotten var ganska hårt.
      Där hade man ju bokstavligen sett Finland brinna från vardagsrummet 1944

      Man kan lungt säga att Hemvarnet hade störst variation mellan förbanden.

      Radera
  5. Tycker inte det låter som för lite ak4 det är väl rimligt att tänka sig att 10% eller något sånt är soldater som faktiskt möter fienden? Om logistik och annat har en mauser spelar mindre roll tror jag

    SvaraRadera
  6. Lika illa nu som då således? Av det långa inlägget kan konstateras att vi går igång på lite olika grejer i livet. En orgie i akronymer och överflödiga detaljer. Funderar även över din roll som språkrör för försvaret. Är den självpåtagen eller utgår ersättning?

    SvaraRadera
  7. Nja, som gammal pbs-värnpliktig med utbildning på tidigt 70-tal så delar jag inte din uppfattning. Jag har mycket bra minnesbilder från hur vår utbildning var. Problemet var för vår del inte bristen på material och vapen, problemet var brister hos de stamanställda befälen. För att få verksamheten att fungera under övningarna skötte vi oss själva. Exempelvis så föreslog vår kompanichef att vi skulle gruppera trossen mitt ute i en blötmosse på slutövningen. Skulle vi gjort som han föreslog så hade vi fått skriva AFSE på några traktorer. Jag kommer ihåg att någon kapten jag kände hade tittat igenom personakterna på alla i vårt kompani och han påstod att alla värnpliktiga på kompaniet hade högre värden på intelligenstesten vid mönstringen än alla plutonsbefäl. På 70-talet var det högkonjunktur. Det var få som sökte sig till militära tjänster där du blev kommenderad till olika förband med kort varsel. Vi hörde ofta befälen klaga på att de flyttades runt ofta och att det var svårt för familjer. Kort sagt de anställda som försvaret fick var inte de skarpaste knivarna...

    Det kanske avspeglade sig i brister senare i mob-förråden. Med inkompetenta personer så blir vilken organisation som helst skjuten i sank.

    Felet är enligt min uppfattning främst bristen på kompetens, inte material.

    Läs Machiavelli "Fursten", han beskriver hur man bäst förvarar sitt land. Det gör man med undersåtar som har ett eget intresse av att skydda sina hem, inte inhyrda legoknektar.

    Om ryssen hade kommit hade vi nog klarat det själva. Bondgrabbarna i mitt förband var definitivt inte att leka med, de kunde skjuta och hade också lokalkännedom och var vana att sköta sig själva. Hela utbildningen gick ut på att träna eldöverfall och gerilla-verksamhet. Tänk finska Vinterkriget, ett försvarskrig med motiverade soldater med lokalkännedom är svåra att besegra, även om de är dåligt utrustade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "... Det gör man med undersåtar som har ett eget intresse av att skydda sina hem, inte inhyrda legoknektar.

      Om ryssen hade kommit hade vi nog klarat det själva. Bondgrabbarna i mitt förband var definitivt inte att leka med, de kunde skjuta och hade också lokalkännedom och var vana att sköta sig själva. Hela utbildningen gick ut på att träna eldöverfall och gerilla-verksamhet..."

      Tänker på en arme av lokalförsvarsförband av just "män och grabbar från trakten" som med sin samlade arsenal av fordon, pick-up:er av olika fabrikat, älgstudsare, jaktkläder av gore-tex, farmartankar etc. nog skulle kunna ställa "jävelskap" i de områden inte tung pansar gick att använda... Tänk blöt granskog , sprickdalslandskap, små sjöar, mossar och myrar mm

      Apropå Pick-Up:er... Toyota-War... ;-)

      https://en.wikipedia.org/wiki/Toyota_War

      Radera
  8. Ja och nej, kan man säga. Lokalförsvaret runt 1990 var så gott som i sin helhet militärt värdelöst. Dessvärre ersattes dåligt med ingenting. Av det blev så klart inget bättre. I fältförbanden var det bitvis bättre, men det varierade stort. IB77 var ett tragikomiskt skämt. Norrlandsbrigaderna saknade i allt väsentligt pansarskydd och pansarbrigaderna hade förvånansvärt svag pansar, bl a ett helt opansrat artilleri mm.
    Detta var betydligt allvarligare än vilket eldhandvapen eller vilka kläder som låg i förråden.
    Idag har vi helt andra problem, och de är betydligt värre än vi någonsin haft.

    SvaraRadera
  9. Pbv 302 var inköpt i för litet antal i förhållande till behovet i organisationen. Det löstes genom att man lånade fordon mellan enheterna vid utbildning och övning. Vid en mobilisering hade det inte gått att göra så bara. Idag är det lite tvärtom. Fler stridsfordon 90 och snart även Archerpjäser än organisationen. Ger bra möjligheter att bygga ett starkare försvar framöver. Håller även helt med om den professionalitet som i högre grad präglar dagens försvarsmakt och som gör att varje soldat motsvarar flera soldater i det gamla försvaret.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Tanken var antagligen att det går fortare att bygga nya PBVer än det går att utbilda folket som skall köra och strida i dem. Det tog ju 7.5 mån att utbilda en skyttesoldat och 10 mån att ubtilda gruppcheferna. Utbildningen går säkert att korta ner i krigstid men då blir ju kvalitén på soldaterna därefter.

      Samtidigt bör man kunna rulla ut nya PBVer från en produktionslina inom någon dag. Samma sak med personliga vapen. Anledningen till att vi inte köpte in 800k AK4 och senare 800k AK5 var ju för att så länge de första förbanden som mobiliseras har sina vapen så kan man ju producera och mobilisera/nyutbilda efterhand.

      Det är det som är fördelen med plikt att man har personalvolymerna för att växa medan yrkesarméer måste utbildas från scratch och det är därför alla arméer har nån form av pliktsystem när det kommer till kritan. Gör man 4 år i US army så är du 8 år i reserven (om jag minns rätt) och du har ingen rätt att bryta kontrakten i förtid så som man har i Sverige.

      Radera
  10. Åldern på tillgängliga vapen är inte alltid avgörande. Finnarna använder troligtvis världens äldsta vapen i operativt bruk eftersom låsstommarna i ett av deras prickskyttegevär kan vara tillverkade 1890-talet. När man ser ett TAK85, så var medveten om att den hexagonala låsstommen är tillverkad under tsartiden !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dagens "Archer" består ju av gamla Haubits 77B som man monterat på en "förstärkt" dumper från lagerhyllan...

      Radera
    2. Sålänge det kan döda en invaderande fiendesoldat så är det helt ok vapen för mig. I krig är det bortskämdheten som blir det första offret. Sanningen har aldrig existerat vare sig i krig eller i fred.

      Radera
  11. Vi har idag ett riktigt jävla bra försvar som toppar internationell standard, OM VI BORTSER FRÅN ANTALET ANSTÄLLDA.

    Vi har tekniken, vi har utrustningen och vi har kompetensen. Det som saknas är manskap och resurser i form av pengar.

    Och det är fan politikernas ansvar att se till att vi får pengar och folk som vill jobba inom försvaret.

    Skulle vi kunna ha runt 50 000 - 80 000 yrkessoldater (lär väl aldrig hända) och även ha resurserna till att öka utrustning och teknik förhållandevis lika mycket, så hade vi kunnat säga att vi har ett riktigt jävla bra försvar. Med ett samarbete tillsammans med resten av EU så hade det varit svårt för en främmande makt att en tänka tanken att genomföra en invasion.

    Sen har vi ju alltid kvar kärnvapenhotet men ingen är så korkad att man använder vapnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ryssen kommer göra det vid en stor konflikt. Räkna med det, och sedan bli glatt överraskad om han inte gör det men träna som om det vore ett faktum.

      Radera
  12. Vid skarpt läge finns möjlighet att köpa in stora mängder vapen som Finland gjorde vid krigsutbrottet när ryssen attackerade. Sverige kan ju ta fram ett stort antal miljarder för vapeninköp vid händelse av krig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beredskapskrediten ska täcka kostnader de första dagarna, tills riksdagen hunnit samlas och ta ett beslut om ytterligare finansiering. Krediten är på 40 miljarder, men ska även omfatta löner, ersättningar för bruk av resurser enligt förfogandelagen, mm.

      Men ja, vi kommer köpa in grejer om det smäller - i den mån det är möjligt.

      Radera
    2. All erfarenhet visar att det är mycket svårt att köpa in krigsmateriel utifrån när världsläget skärps på allvar.
      Vårt värnpliktssystem hade ett antal fördelar som inte så ofta talas om:
      Det utnyttjade hela nationens (männens + frivilliga kvinnors) intellektuella kapacitet - vida högre än vad vi ser i dag i västvärldens yrkesarméer. "Bästa man på rätt plats" genom ett bra urvals/placeringssystem.
      Inriktning på att försvara Sverige och ingenting annat.
      Motivationen i krig. En känd undersökning av US Army vpl under 1944-45 gav vid handen att i strid gjorde bara 10% någonting vettigt mot fienden. Resten tappade koncepten, paralyserades eller bara sköt rakt upp. Finska (och för den delen tyska) förband hade en motivation som gjorde att de fungerade mycket bättre än så - hur hade de annars kunna visa de resultat mot antalsmässigt övermäktiga fiender som faktiskt uppnåddes?
      En väl motiverad (och helst utbildad) soldat med m/96 är att föredra framom en av propagandan och hotet från den egna fältpolisen framdriven soldat med en Ak-47. Det tycks även Cornu inse när han förlöjligar dagens ryska värnpliktiga!
      Alla militära organisationer har materiella och personella brister som skall fyllas upp vid krigsfara (om politikerna har ryggrad att så besluta). Det innebar inte att vad som fanns av militära resurser i Sverige omkring 1970 var genomgående omodernt och värdelöst, långt ifrån. Man kan bara peka på Stril 60 med J35, attackroboten rb04, ubåtarna med långräckviddiga, fjärrstyrda torpeder, samt kustartilleriets moderna batterier (7,5/57) med minsystemen.
      Därmed inte sagt att Sveriges försvar var omöjligt att besegra, inte alls, men det hade tagit tid, kostat resurser och skapat en stor osäkerhet för en angripare. Därmed var det fredsbevarande.

      Radera
    3. ...köpa in - varifrån?

      Radera
  13. Ahhh... Kpist M/45B :-)

    Ett alldeles ypperligt vapen!
    Enkelt! Lätt! Robust! Stryktåligt och beprövat! Inte minst i Vietnams igelfyllda djungler där den plastiga M16 ofta fick eldavbrott Samt av de s.k "Navy Seals"!

    Som signalist tyckte man att det var helcoolt att montera ihop två magasin med en mindre "pinne" högt upp och sedan silvertejpa ihop dem

    SvaraRadera
    Svar
    1. Använde en 45:a sista gången 1982, men skulle någon i natt väcka mig genom att lägga en sådan på mitt bröst, skulle jag utan att tända lampan ha plockat isär den på 20 sekunder. En rutin som man gjort tusen gånger brukar hamna i ryggmärgen...

      Radera
    2. Ett stort problem med M16 i Vietnam var att US Army fick för sig att mixtra med krutet i ammunitionen och de fick fram en patron som inte fungerade allt för bra i M16....geväret var designat för att använda en given typ av krut, men armén struntade i detta. se "Ichord Hearings". Armén använde billigare krut från lager som härstammade från WW2 med den följden att M16 inte fungerade som det skulle ....

      Radera
  14. Håller helt med. Under min värnplikt (ryckte in 97) så fick vi ut om jag minns rätt tre utrustningslistor för kompaniet. Ingen kunde bestämma hur många bandvagnar vi skulle ha exempelvis så min chefsgrupp skulle enligt papper ha allt från inga bandvagnar till två med ett släp, jag tillhörde ett norrlandsluftvärnskompani (första och enda på Lv3 för övrigt). När vi som var stf plutonchefer (KB robot + en KB radar) åkte till Falun för att hälsa på vår brigad och titta på mobiliseringsförrådet så visade det sig att man inte ens visste vilket förråd vi skulle ha. Vi skulle hoppas på den som hade avfuktare för radarstationerna (eftersom en radar utan avfuktare skulle vara trasig och i princip omöjlig att laga vid mobilisering...)
    Men vi hade det ändå relativt bra (på pappret) jämfört med de hjulgående luftvärnsförbanden (vilka alla tillhörde prio 1 förband och skulle vara eldberedda inom 24h från mobiliserings order, tror kravet var första eldenheten på plats inom 18h eller något sådant eftersom vi skulle stå ett hundratal meter från huvudbanan på en flygbas så var det vitalt att vi var där i tid) men fördelningsluftvärnet och brigadluftvärnet på icke pansar/mek brigader hade inte några lastbilar!
    Hela trossen och även radartropparna var beroende av civila lastbilar. Så de skulle troligen inte kunnat hämta sin ammunition från förråden! Vi fick göra en mobilieringsplanering vilken gick ihop genom att våra radargrupper hade tgb30 för person materieltransport vilket övriga förband inte hade.
    Rent krasst 800000 mannaförsvaret skulle saknat lastbilar för trossen, de skulle saknat personbilar för vanlig transport osv osv osv. Det som inte finns vid mobilisering i förrådet kommer man inte heller att ha.

    För övrigt kan man under kalla kriget nästan se sovjets armé som yrkes, de gjorde 2 års militärtjänst varav något i stil med 1 var utbildning och 1 år i kategori A förband vartefter de utan repövningar placerades i B-C etc.

    Men till förråden, det var en dokumentär om det för något år sedan då planeringschefen (eller om det var ÖB... minns inte) konstaterade att det var en omsättningstid på materiel på över 99 år. Så hade man otur fanns nog tom landsstormens trekantshattar kvar i någons förråd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu var förvisso personbilar krigsplacerade på den tiden - förutom att man själv skulle mobiliseras skulle ens personbil också köras till anvisad mobiliseringsplats i andra riktningen...

      Även idag kan man i efterhand besluta om att förfoga över civil mtrl, men som sagt ska det gå fort så är det knappast rätt väg att gå.

      Radera
    2. Rätt övertygad om att lokalförsvarsförbanden kunde fått trekantshattar - i bästa fall uniformer från andra världskriget...

      Radera
    3. Jo jag vet, lastbilar och personbilar var krigsplacerade. Vilka lastbilar hade dykt upp? Vilka personbilar? Exempelvis konstaterade min kompanichef att vi skulle räkna med att de personbilar som tillhörde vårt förband (ffa radartroppar och stab-tross pluton som hade några) och var utmärkta som LTGB4x4 troligen var volvo 245.

      En annan "rolig" grej var ju att alla batterier för hela brigaden var på en plats. Ett luftvärnskompani 70 använder "ett antal" sådana till sändtagarna, förövrigt chefsgruppens huvuduppgift att ladda och hålla koll på ackar till radioapparater.

      Radera
    4. De civila fordon som var uttagna till krigsorganisationen var registrerade med avseende på ägare, typ, avlämningsplats och avsedd tilldelning. Sedan kan man alltid göra sig lustig med antaganden att detta inte skulle ha fungerat.

      Radera
    5. Om lokalförsvarsförbanden hade koktrossar, ammunition till vapnen och fungerade sambandsmedel hade de kunnat göra nytta även med mauser och trekantshatt.

      Radera
  15. Som Kompanichef för ett stabskompani inom luftvärnet skulle jag ha 32 fordon i kompaniet varav ett var stamfordon och resten skulle mönstras in. Stamfordonet gick på Gu i Gävle och mitt mobförråd låg utanför Malmö. Förbandet var naturligtvis ett Prio 1 förband. Trovärdigt? Inte så värst

    SvaraRadera
  16. Verkligheten är att vi var med och vann kalla kriget. Sovjetunionen kollapsade poltiskt, ekonomiskt och militärt. Alla brister vår stora värnpliktsarmén hade till trots. Så är det. Jag var med och segrade. Men inte är jag en sån fantasikrigare som finns i Wilderängs böker. Fegare än lille skutt till och med. Men jag finns i alla fall. I verkligheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi vann. Vår bluff fungerade.

      Radera
    2. Ja. En djävligt bra bluff då med andra ord. Och vad är det för fel med det? Officerarna i gamla värnpliktsarmén gjorde sitt jobb (och avskaffade därmed sitt jobb). Krigföring handlar till största del om psykologiskt spel.

      Enligt General Sunzi (som skrev ”The Art of War”) vinns krig innan de har påbörjats om man har rätt strategi. Krig vinns inte bara på slagfälten utan använder man hjärnan så blir våldet onödigt - vilket, enligt Sunzi, är att föredra.

      Radera
    3. USA vann, Sverige var inte med i matchen.
      Rent krasst så var det Reagan som konstaterade att Sovjet inte har råd att rusta ikapp så vi sätter lite fart på det här och rustar upp mer. Sverige å andra sidan hade i praktiken minskat andelen av bnp till försvaret och minskat moderniseringstakten sen 60 talet. Så nej, vi var inte med och "vann". Vi slapp förlora för att spelarna vann.

      Radera
    4. Att tillägga att Sovjetunionen med satellitstaterna fick tillgång till de internationella kreditmarknaderna i början av 1970-talet ungefär samtidigt med oljekrisen. Och speciellt efter Watergate/Vietnam till början av 1980-talet såg det ut som att östblocket höll på att "vinna" genom denna dusch av krediter och höjda råvarupriser. I östblocket var levnadsstandarden aldrig så bra som då även om utbudet på konsumtionsvaror givetvis aldrig nådde västerländska nivåer, ransoneringar på basmat exv. förekom inte då i slutet av 1970-talet. Polen lånade till att bygga bilfabriker, DDR var insolvent efter 1973 men kunde förutom krediterna rädda sig genom att pressa ut BRD på pengar och vara underleverantörer till IKEA etc etc. Sen fick framförallt satellitstaterna direkta problem när de inte längre kunde betala tillbaka på lånen med Polen och Rumänien som värsta exempel toppat av DDR:s och Ungerns kreativa bokföringar och nedskurna utbud (i omvärlden fanns en motsvarande och då mer överskådlig skuldkris nästan exakt samtidigt i framförallt Latinamerika, Mexicos betalningsinställelse 1982 etc som främsta exempel).


      Utan denna kreditmarknad kan man fråga sig hur östblocket utvecklats annars 1970-1990.

      Radera
    5. @Herbert: Varför hade de inte tillgång till dessa kreditmarknader tidigare? Ville de inte eller fick de inte?

      Radera
  17. Jag förstår vad du vill åstadkomma och argumentationstekniken.
    Jag respekterar helt idén med ett stående yrkesförsvars jmf. värnpliktsförsvar
    Men så här kan det inte förenklas, det är grovt felvisande av de faktiska förhållanden med anekdotiska exempel. Bättre att argumentera med fördelarna med yrkesförsvar. Tyvärr väger oftast prislappen in mer än effekt och nytta.

    Totalförsvaret d.v.s. hela samhällets omställning till att försvara Sverige var en väldigt omfattade organisation där Sverige skulle kunna klara en längre tids blockad.
    Det fanns väldigt omfattande system (ledning, förband, vapensystem, infrastruktr osv) inom flygvapen, marin (ink. KA) och armén som var rätt fantastiska och numera bortglömda och ofta på den tiden världsledande och svensk utvecklad. Många svenska företag kan tacka staten för sin civila framgångar.

    Vidare så måste man beakta att totalförsvaret var organiserat för kalla kriget under 60-,70- och 80-talet.
    Efter muren och Sovjetunionens fall så startade den strategiska blackouten i Sverige och därför kan man inte jämföra förhållande från 90- och senare eftersom försvaret var i fritt fall då. (likadant var det faktiskt Ryssland under samma period). Det har aldrig varit perfekt ut i periferin men trots allt så är Sverige fortfarande ett fritt land med världens längsta fredliga period.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan hålla med dig i detta.

      Radera
    2. En yrkessoldat kan inte dra om elsystemet mitt i natten i en bondes uthus, där det enda 3-fasuttaget fanns men som inte fungerade och som vi måste låna för att kunna verkställa övningen. Men vår elektriker (med behörighet) fixade det. En yrkessoldat kan inte laga en mycket avancerad kortvågsradio, som vår TV-reparatör gjorde på kvällen. En yrkesoldat kan inte ta över och leda dagens övningar perfekt efter fem minuters varsel när vår reservkapten hamnade på sjukan, som vår civile utbildningsledare gjorde. När vår tunga terrängbil gled nedför backen på våt svallis och in i skogen, hade vi en bilbärgare i plutonen. Gissa vem som fick igång elverket med VW-motor? Och så vidare... Bevare mig för hjärntvättade enkelspåriga yrkessoldater.

      Radera
    3. Invasionsförsvaret var nog rätt vasst fram till 80-talet iallafall, enorma resurser man lade på förråd, bunkrar, flygvapen och allt annat

      Radera
    4. Jan Andersson:
      En värnpliktig kan inte strida när förbandet inte finns och fienden redan står på marken i Sverige innan politikerna vågat mobilisera.
      Därtill, jag kan garantera att ingen "tv-reparatör" klarar av att laga den avancerade utrustningen som funnits i försvaret sedan 80 talet. Eller tror du att folk släpar på oscilloskop och korrekta kretsar/kretskort för dessa i packningen?
      Att laga en bilmotor, det kan varenda bilmek, eftersom ingen sagt att det ska vara folk som inte gått ut gymnasiet så torde det finnas tillräcklig mängd både bilmekar och elektriker (som dessutom kan rekryteras direkt för att kunna arbeta på förbanden som faktiskt behöver detta istället)

      Radera
    5. Jag har inte hittat på det utan upplevt det. Dessutom var vi aldrig beroende av en "generalorder från milostaben" utan lärde oss att agera i chefens anda när chefen inte fanns kvar. Jag kan klyva en skalle med spade gräv, spränga en stridsvagn och skjuta ned fallskärmsjägare med kulspruta och spårljus. Allt har vi övat på, förutom den egentliga uppgiften, som var något helt annat. Varenda bilmek kan laga en motor, visst, om han finns i närheten och har verktygen. Problemet uppstår när förutsättningarna saknas och vi är åtta personer i gruppen mitt ute i skogen mitt i natten. Skrivbordsoldater finns det gott om, men jag hoppas att de stannar på kontoret när det brakar loss.

      Radera
    6. Jan Andersson;
      +1.

      Du tillhör visst verklighetens ”verklighetens folk”. Annat än de där skrivbordsnissarna som sitter och glor på Rambo-filmer och spelar en ensam elitsoldat i dataspelen hela dagarna.

      Radera
    7. Jan Andersson;+++1

      Mycket bra formulerat. Det var min erfarenhet också, att kompetensen hos alla värnpliktiga översteg de stamanställdas.

      Problemet med en yrkesarmé är att det är svårt att rekrytera de bästa som soldater. Det är välkänt även i USA: https://www.usatoday.com/story/news/politics/2017/10/10/army-accepting-more-low-quality-recruits-giving-waivers-marijuana-hit-targets/750844001/
      där man sänker standarden för att få in tillräckligt med soldater.

      Nackdelen med en värnpliktsarmé är att den är lojal mot sin hembygd men föga intresserad av att kriga i Mali eller Afghanistan. Det går inte att kommendera värnpliktiga till utlandstjänst. Men varför skall vi leka stormakt och åka runt i världen och kriga?

      Radera
  18. Ang personliga vapen känner jag inte igen mig från min GU 1970-71. På T2 gällde AK4, k-pist m/45 resp pist m/40. Det var även dessa som fanns i förråden, förutom pistolerna. Det var nämligen så att de m/40 vi utbildades på, egentligen var lånade från mob.förråden. Vid mobilisering skulle m/40-pistolerna tillbaka till förråden så att alla GU-pistolskyttar fick ta ta fram reservpistolen m/07.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillägg: Malajkompaniet hade mausern.

      Radera
  19. Jag delar inte alls din bild av värnplikten på det tidiga nittiotalet. Kompetenta befäl, väl genomtänkt utbildning, funktionellt förband osv. Vid repövning hade personlig materiel uppgraderats, och krigsbefälen gav intryck av att ha en sund syn på förbandets förmåga och roll i en förändrad världsbild. Kort och gott är min minnesbild att det var en mycket seriös verksamhet.
    Att vi skulle riskerat få stora förluster i strid är en annan sak, och en nödvändig konsekvens av att kompensera för kvalitet med kvantitet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag delar inte heller bilden av värnpliktsförsvaret.

      Den enda tänkbara fiendenation vi har i vårt närområde har under efterkrigstiden varit Sovjet/Ryssland - en gigantisk militärmakt. Om vi vill attackera en mindre nation någonstans långt borta är självklart yrkessoldater det bästa att ha. Men om vi vill ha möjlighet att försvara ett stort glesbefolkat land under en längre tid samt avskräcka en potentiell fiende är värnpliktsarmén det enda vettiga alternativet.

      Allt beror på vad vi vill använda vår armé till - attack (på begäran av nån utlänsk stat med en president som Trump) eller försvar av vårt sätt att leva.

      Radera
    2. Förutom att ett värnpliktsförsvar bygger på att man hinner mobilisera innan lede-fi kommer. Politikerna skulle aldrig våga göra detta innan 76:e LL-divisionen redan landsatts runt Sthlm och därmed hade redan lede-fi vunnit eftersom politikerna skulle tvingas ge upp utan att hinna mobilisera.

      Radera
    3. Jaha. Kanske bättre än ett yrkesförsvar som hänger på att soldaterna inte säger upp sig eller blir pappalediga så fort det verkar börja dra ihop sig.

      Radera
    4. En stort upplagd luftlandsättning hade varit självmord för angripande styrka om han inte först förbekämpat det svenska luftförsvaret under x dagar. Påbörjandet av en sådan hade räckt för att statsledningen (i någon form) beslutat om beredskapslarm = allmän mobilisering. Inklusive hemvärnet med en inställelsetid på timmar eller mindre. Allt var inte dåligt för femtio år sedan, mycket hade kunnat vara bättre, men förutsätt inte att den tidens makthavare var av samma sorgliga skrot och korn som dagens! De hade beredskapen i färskt minne ...

      Radera
  20. Håller nog inte med fullt ut i ditt resonemang. Förnekar inte att det fanns många brister (utrusta 800000 man är ingen lätt uppgift för ett litet land) men att det var så överallt stämmer inte riktigt med min minnesbild. Jag gjorde värnplikten 86/87 på jägarbataljon och blev reservofficerare -91. Vi hade både bra utrustning och kompetenta befäl. Det vi hade under utbildningen skiljde sig inte märkbart från det som fanns i mob-förråden. Där det skiljde fick vi utbildning och upplysning för att anpassa oss.

    Vi var dessutom "samgrupperade" med FJS som även som värnpliktiga höll mycket hög klass...i allt. Ni kanske känner till en viss Hans Alm som tjänstgjort bl.a på FJS? Han gjorde sex veckors utbytestjänstgöring hos Navy SEAL och ansåg dem väldigt kompetenta, men sade också att med det soldatmaterial man hade hos FJS hade man varit betydligt bättre.

    Ytterligare ett exempel var sjukvårdsresurserna på en jägarbataljon (anar att det var likadant på norrlandsjägarbataljonerna) som höll oerhört hög nivå. Pga de förväntade krigsuppgifterna hade man motsvarande brigadnivå på bataljonsnivån samt bataljonsnivå på skvadronsnivå. Minns ett befäl som åkte över till SF i USA för att gå deras sjukvårdsutbildning. I kursen deltog personal från flera länder förutom SF personal. Fortsättningskursen var endast avsedd för amerikanska SF soldater men K3's representant fick som enda utomstående (fram till dess vad jag minns) delta även i denna del.

    Otaliga är även de exempel på värnpliktiga som gjort FN-tjänstgöring där man hanterade många situationer betydligt bättre än yrkessoldaterna då man hade så många olika bakgrunder med färdigheter som kom väl till pass. Det rena "soldattekniska" var man ikapp på några månader.

    Innan jag blev reservofficer så ingick jag i ett fördelningsunderrättelsekompani som tillhörde 13e fördelningen (Sveriges slagkraftigaste förband) som i åtminstone ett scenario hade samtliga pansarbrigader underställda.

    Jag är inte emot ett yrkesförsvar men tror att en kombination med värnpliktiga är totalt sett den bästa lösningen. Givet att nödvändiga finansiella medel tillförs. Jag tror dock att värnpliktsförsvaret hade löst sin uppgift (stora förluster givetvis) för vi hade faktiskt ett intelligent upplägg för försvaret av Sverige, t.ex bas 90 systemet, jägarförband på djupet för att köpa tid. Och vi hade fått tillräckligt med förvarning för att hinna gruppera ut jägarförbanden - det är något jag vet. Dessutom hade K3 utbildade jägarförband som uppgift att bekämpa sabotageförband. Så det var inte bara trötta "pensionärer" med mauser. En uppgift som kom att till största delen överföras på militärpolisen vid K1.

    Smolket i bägaren avseende den intelligenta planeringen kom när Sverige köpte in T-72, MTLB och BMP från framförallt Östtyskland (tror jag det var). När man opererade dessa i norrland insåg man att krigsplanläggningen för norra Sverige kunde slängas i papperskorgen. Myrarna som ansågs vara kanaliserande terräng för pansarfordon forcerades lätt av ovanstående fordonstyper inklusive T72-vagnarna.

    Allt var inte bättre för - men ej heller så dåligt som det kan framstå idag

    //Viktor Viktor 4.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med reservation för att utlandstjänsterna bestod av frivilliga och dessutom hade vissa betygs- och vitsordskrav på sig. Dessa representerade inte det svenska medlet.

      Det gjorde nis om jägarsoldater inte heller. Kan konstatera hur enormt mkt bättre soldatmtrl var på K 3 än på P 4 (ja, det svider att medge detta) - ja, jag var på Karlsborg för signalutbildning, men vi mötte er även i strid och ni var helt enkelt bättre.

      Svenska elitförband rekryterades ur hela befolkningen, så klart de blev bättre. Men sållningen idag med dagens smala rekrytering är också rätt hård.

      Radera
    2. Cornucopia;

      Om du ska organisera ett försvar så måste du även fundera lite över kompetensutveckling i framtiden. Det tar lång tid att bygga grunden i ett starkt och trovärdigt försvar.

      Radera
    3. Givetvis var det så. Betänk dock antalet jägarbataljoner (inkl. I22's kompanier) vi hade då, plus övriga förband som inte var riktigt i så dåligt skick som en del tycktes vara, och jämför med det antal "Manöverbataljoner" (heter det så?) vi har idag. Lägg då till den s.k köttmuren.

      Vi måste också komma ihåg att de sovjetiska soldaterna inte var några övermänniskor dem heller (bortsett från rena specialförband). I varje fordon fanns en lika rädd beväring som i de svenska fordonen. Och även om sovjetisk värnplikt var 24 månader så var själva utbildningen 6 månader som upprepades 4 ggr, då man hade inryckning var sjätte månad.

      Sverige hade ju aldrig ensamt stått emot ett sovjetiskt anfall - men det var heller inte tanken med invasionsförsvaret. Och även då Sovjet hade stora numerär så skall de få plats också under sin framryckning. Med ett planerat anfallstempo på ca 50 km/dygn behövde en division 2-4 större vägar. Med 2 regementen i bredd - ett gick bakom för att ge handlingsfrihet (t.ex avlösning, omfattning, kraftsamling eller eskortuppgifter). Tillkom gjorde ju även alla förnödenheter som skulle tillföras för att hålla detta tempo. Underhållsapparaten skulle föra fram åtskilliga ton ammunition, bränsle, livsmedel etc per dygn med lastbil. Och det var här jägarbataljonerna kom in - de var aldrig tänkta att vinna kriget utan skulle köpa tid och binda resurser. Det gjorde man genom att t.ex spränga vägtrummor och broar för att därefter slå mot opansrade ingenjörsfordon, slå ut lastbilar transporterande förnödenheter, slå ut ledningsfordon etc. T.ex hade en division 200 m pontonbro. Det låter mycket men det fanns bara 4 ändpontondelar (behövdes två per lagd bro). Dessa kunde man slå ut så var pontonbron obrukbar - ialla fall för en längre tid. Till slut hade fi fått avdela resurser för att eskortera och jaga jägarförbanden. Tiden går fort i sådana här sammanhang.

      Man tackar för berömmet, =), men vi var alla kuggar i ett större maskineri. Och även om alla länkar inte var lika starka behövdes dem för att lyckas. Som jag skrev tidigare har jag inget mot ett yrkesförsvar (i princip var ju både flygvapnet och flottan det redan under kalla kriget) men jag hade i dagsläget hellre haft kvar ett utvecklat värnpliktsförsvar (dvs anpassat utrustningsmässigt för dagens hotbild) att bygga på inför det nya säkerhetsläget. Nytt och nytt det har varit under uppsegling en längre tid. Kvantitet är också ett vapen. Det var inte utan anledning som sovjet behöll gamla stridsvagnar i sina förråd. När det bästa och mest slagkraftiga vapensystemen är utslagna så är det som finns kvar i förråden "herre på täppan".
      //Viktor Viktor 4

      P.S varför fick jag en så lång bokstavs- och sifferkommbination i mitt signaturfält? D.S.

      Radera
  21. Precis det här resonemanget har använts för att rättfärdiga slakten av allt, både det välfungerande och det usliga. Det retade vansinne på mig när tidigare avrustande moderater använde det för att rättfärdiga den tidigare försvarspolitiken.

    Min anekdotiska erfarenhet är från F 13 där jag var flygplansmekaniker för spaningsviggen och huvuddelen av värnplikten användes till att producera flygtimmar för rutinövande piloter och så lärde vi oss även rörlig klargörning inom Bas-90.

    Strax efter lumpen vart det en KFÖ med en nyligen omorganiserad krigsflygbas som hade fått nya huvuduppgifter vid mobilisering och det som förvånade mig var att allt fungerade bra eller hyfsat vid första försöket.

    Vi hade M59 uniformer, en pösig overall och Kpist 45 men viktigare var att det fanns bränsle i de nu uppgrävda tankarna, robotar i de nu rivna förråden, infrastruktur för flygplanens rörelser och nyckelpersonal(rivet) och inom ett dygn flögs det för fullt. Det jag själv tyckte var lite sunkigt var 40 mm luftvärnet med sin gamla elektronik, det är nu skrotat.

    Jag vill minnas att flygbasjägarna som patrullerande i basens periferi var mer "combat" med Ak-5 och M90 vilket både är klok prioritering och något som den typen av personal behöver för att känna sig uppskattad.

    Hade infrastrukturen och PERSONALEN funnits kvar hade det gått att fylla på med modernare ammunition för flygplanen, piffa upp den allmänna materielen, byta elektronik och förse luftvärnet med 3P ammunition och enbart den basen hade gjort flygvapnets krigsförmåga sisådär 20% starkare. Den dagen det tillförs kvalificerat luftvärn hade det redan funnits alla stödfunktioner runt den nya förmågan.

    När det gäller sunkigt utrustade lokalförsvarsförband tror jag ett av misstagen under framförallt 60-70-80 talen var att man inte prioriterade ner fler arméförband till lokalförsvarsförband och prioriterade splitterskyddade fordon för de rörliga förbanden. Att övervaka ytan, hindra sabotageförband från att röra sig fritt, skydda allehanda objekt och vara köttvägg som gör marken taggig för luftlandsättningar är uppgifter som behöver lösas. Nuvarande hemvärn har dessa uppgifter men det är som att försöka bre ett helt paket knäckebröd med ett enda portionspaket smör.

    Jag skulle mer än gärna se massutbildning av simpelt utrustade lokalförsvarsförband utrustade som hemvärnet men både de och hemvärnet borde ha bättre buret splitterskydd och bärbara robotvapen. De skulle t.o.m. kunna tillföras hemvärnets nuvarande organisation som plutoner och kompanier som kan mobiliseras för att komplettera samt avlösa frivilligförbanden när de är uttröttade.





    SvaraRadera
  22. Jag känner inte alls igen den bild som Cornu målar upp. Då jag som reservofficer, under många år var krigsplacerad som skyttekompanichef, besökte jag tämligen regelbundet mitt mobförråd. I huvudsak fanns all den materiel vi skulle ha i förråden. I de fallen materielen inte fanns på plats, fanns en förteckning över vart den var utlånad. För materielen roterades och användes vid utbildning av GU och KFÖ förbanden. Jag har aldrig sett G m/96 i något av mina förråd, utan det har alltid varit Ak4 eller K-pist. Och då var jag ändå placerad på lokalförsvarsförband de sista åren, innan allt det gick i graven. Dock håller jag med Lars om, att de ständiga omorganisationerna ställde till problem, då förrådsarbetet inte hann med i samma takt som organisationsförändringarna. Men jag vill ändå påstå, att vi hade bättre kontroll på materielen då, än nu.

    SvaraRadera
  23. Det stora problemet var och är den kommunistiska marschen genom institutionerna, säger bara Stasiarkiven. Var invasionsförsvaret en klåpig köttmur? Delvis kanske, men förrädarna och femtekolonnarna som planterats inom staten hade utgjort en betydligt större risk vid en sovjetisk invasion.

    Ryssland av idag kan jag öht inte seriöst se som ett hot. Dels är deras förmåga kraftigt reducerad jämfört med under kalla kriget, dels är kommunismen ett avslutat kapitel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu är det inte ett kommunistiskt sovjet som hotar idag utan mer ett Ryssland som känner sig nedvärderat, hotat, isolerat och överkört av ex. NATO, USA och EU. Putin har ambitionen att återupprätta ”Rysslands storhet” och har visat i militär handling att han menar allvar.

      Ryssland hjälpte även in Trump som president i USA. De är ett hot om de skapar instabilitet och oreda i vår omvärld. Andra odemokratiska länder (ex. Iran, Pakistan, Kina, m.fl.) kan komma att utnyttja krissituationer till att försvåra läget ännu mer.

      Radera
    2. Lögn. Finns inga bevis för rysk inblandning i amerikanska presidentvalet. Hillary "Queen of Corruption" Clinton förlorade på egna "meriter", som kom ut på wikileaks.

      Radera
    3. Ja, och att ryssarna skulle vara inblandade i Wikileaks är förstås helt otänkbart.

      Radera
    4. Finns fler källor än wikileaks som visar hur rutten Clinton är. Fast just det, ryssarna styr ju ALLT. De skickar ut telepatiska hjärntvättssignaler också, så att man måste ha foliehatt för att undvika rysk påverkan.

      Radera
    5. Isak;

      Nu är det ingen som påstår att ryssar styr precis allt. Och Clinton är ingenting annat än rutten, som de flesta presidenter i USA det behövs inga uppslagsverk för att inse. Men det vore ju oerhört naivt och vansinnigt korkat att tro att Ryssland inte försöker påverka sin omvärld, särskilt med tanke på att det sitter en gammal KGB-officer som president. Att Ryssland försöker påverka val och ingriper militärt i sitt närområde är det fler än bara ni med foliehattar som påstår. Du får allt behålla den där egentillverkade foliehatten för dig själv.

      Radera
    6. Var är bevisen? Finns inga.

      Radera
    7. Bevisen på rysk inblandning i amerikanska presidentvalet.

      Radera
    8. Bevis på rysk inblandning? Är det någon sorts rättegång det här? Är du en av Putins välbetalda advokater? Ta och ge dig nu med dina fjanterier. ”Löjeväckande” (Trump-citat) är det när du ifrågasätter självklarheter.

      Nej. Varenda kotte utanför Ryssland förstår väl att Putin hjälpte den otippade Putinvännen Trump att bli president genom att smutskasta Clinton (bl.a. som hämnd för att hon offentligt ifrågasatt det ryska parlamentsvalet 2011). Det behövs varken en rättegång eller något förstånd för att förstå att så är fallet.

      Radera
    9. Sluta komma med alternativa fakta och presentera bevisen. Cuck.

      Radera
    10. Putinisten;

      Sluta i så fall att komma med både din fråga och något försök till svar i samma kommentar. Du visar ett hjärndött ointresse för att ta till dig min (för dig) alternativa fakta. Bevis för det finns i kommentaren här ovan.

      Radera
    11. Nej det gör det inte. "Varenda kotte vet" är inte ett bevis.

      Radera
  24. IKV 91 som kom på 70-talet 90mm lågtryckskanon och skulle verka som PV mot Strv jo-tjena.
    Budgetösning med så tunn plåt att vagnen inte höll för högtryck.
    Man kompenserade genom att ge fordonet Laser och balistikdator.
    Något som Strv inte fick fören mitten på 80-talet

    SvaraRadera
  25. Såg det verkligen bättre ut hos sovjeterna kan man undra. Mot slutet av landets existens kan jag inte tänka mig att det gjorde det.

    Oavsett lär det inte vara kul att släppas ner i ett land där det fanns en repeterpuffra eller bättre i varannan buske. Spelar ingen roll hur många år elitsoldaten har i pisskylan i Sibirien. Han dör han ändå av ett skott i magen av Helge 65 med hans gamla muskedunder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elitsoldaten skulle promenera in i mörkret och strypa Helge, som inte hade material att se honom i tid. Det görs än idag, dvs jägare promenerar in till Hemvärnet i mörker....

      Radera
    2. Även ungdomsbus som skolkat från skolan kan i mörker promenera in i Hemvärnet och sno grejer. Men det finns alltid en risk att snubbla på en mina som Helge satt ut.

      Många här tror att Rambo existerar i verkligheten. Antagligen för många tv-spel och videotittande.

      Radera
  26. Man behöver inte inte skriva så långt inlägg som du gör för att peka på vansinnet. I början på 90-talet - då kalla krigets budget fortfarande var aktiv - så saknades pansarfordon, rejäla kroppsskydd, rejält samband, utrustning för mörkerstrid, tillräcklig mängd bra prickskyttevapen. Ja, det var lite som hur hemvärnet är utrustade idag. Undermåligt, trasigt och föråldrat. Och det finns inget samtal och ingen strävan att ändra det hela. Tilldelad material är tillräcklig material. Hehe, roligt att se eländet fortfarande. 20 år efter omvärlden (förutom lite demoutrustning som räcker några dagar). Men, då liksom nu förlitar man sig på att 20 åriga ungdomar skall offra sina liv för staten....vad det nu egentligen är idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Titta på hur det till stor del såg ut i den amerikanska armén under samma period.

      Radera
  27. Värnpliktsförespråkarna kan fundera över varför vi först efter kalla krigets slut lyckades mekanisera brigaderna och då göra det med i huvudsak materiel från 60 talets sovjet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag redan gjort, för liten budget under framförallt 70 talet, en korrekt prioritering av i första hand flygvapnet och i andra hand flottan och att armén prioriterade förbandsantal före splitterskydd.

      Radera
  28. Det verkar som att blogaren snarare beskrev problemet med att försvaret hade för stor kostym när försvarsanaslaget minskade sedan 1968, snarare än systematiska fel med värnplikten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett systematiskt fel med allmän värnplikt om man inte har råd att betala utrustning.

      Radera
    2. Systematiskt fel ja, men inte vpl utan underfinansiering.

      Radera
  29. Så med andra ord...vill man ha en bra militär/försvarsmakt så kostar det därefter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sen måste förstås pengarna även läggas på rätt saker.

      Radera
  30. Att vi helt skulle klara oss utan någon form värnpliktsförsvar tror jag är helt orealistiskt. Det skulle vara antingen för litet eller förlamande dyrt. Och det skulle vara ett försvar utan någon uthållighet. För att hålla ett land krävs många soldater. För att ta tillbaka förlorat land behövs extra bra tränade och utrustade soldater. Det är en kombination som vi ska ha.

    Och för att väcka tanken, så om det verkligen börjar brinna i knutarna innan vi är beredda kanske vi skulle damma av den utländska legoknekten igen?

    SvaraRadera
  31. Många gör tankefelet att se motståndaren som en fullt utrustad, allseende 500 kg gorilla. Alla militära organisationer har brister och mer eller mindre modern materiel. Ibland kan felen, som kommer fram efterhand, vara av rent katastrofal natur. Det är ett offentligt och väl dokumenterat faktum att perioden 1961-65 hade de amerikanska kärnvapenbärande Polaris-ubåtarna ett fel i sin transport/bansäkring som gjorde att ca 75% av robotarnas kärnladdningar (W47) hade blivit blindgångare om man försökt använda dem. Detta åtgärdades på katastrofbasis 1966-67. A propos fel ammunition i kassunen. F ö förvarades förbandens reglementerade ammunition inte i någon kassun i anslutning till mobförrådet utan i separata ammunitionsförråd av betong, någonstans i skogen kanske en mil bort. Hur det sedan såg ut där är en annan femma ...

    SvaraRadera
  32. Lite av 9:e kompaniet över det hela! Vad beträffar knallpåk 96 lär det ha funnits 600000 st fördelat på myndigheter, statliga verk mm samt FM!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...