Cornucopia?

2017-09-23 14:02

Anledningar att släppa främmande ubåtar?

Jag skrev idag en ledarkrönika om UAV:er i GP, för vilken jag fick viss befogad kritik angående några meningar om ubåtskränkningar. Krönikor är till skillnad mot bloggar begränsade i antal tecken, i mitt fall till 3 000 tecken, så här följer en bredare utläggning kring varför det svenska försvaret genom åren kan ha valt att släppa instängda främmande ubåtar. Det finns faktiskt en lång rad helt legitima och rent av försvarseffektshöjande anledningar att göra detta, men det kräver lite mer text.
Rysk Kilo-klassens ubåt för ankar i floden Neva i S:t Petersburg.
Individuella vittnesmål om hur instängda främmande ubåtar släppts ut genom att spärrar lyfts är många, och det finns även böcker skrivna som nämner detta. I slutändan har det varit värnpliktiga som har fått order om att avlägsna ubåtsnät och andra spärrar och har en tendens att genom åren prata om det. Till bloggen har det också kommit uppgifter om att man släppte ut ubåten från underrättelseoperationen hösten 2014. Uppenbarligen kom den undan från ett instängt läge, sista pusselbiten handlar bara om det var avsiktligt eller ej från svensk sida.

Samtidigt ska man vara medveten om att det finns många goda anledningar till att släppa ut en främmande ubåt - det kan rent av höja svensk försvarsförmåga. Allt är inte alltid vad det verkar vara.

Låt oss börja med en jämförelse med kränkningar av svenskt territorium med flyg. Flyget identifieras och avvisas från svenskt territorium. Flyg är relativt enkelt att identifiera okulärt, samt med förvarningar via svensk radar, samt samverkan med våra allierade grannar. Incidentberedskapen går upp tidigt och är generellt på plats innan en kränkning ens skett.

Med avvisningen har syftet att värna svenskt territorium och hindra krigsförberedande åtgärder, som t ex spaning, uppnåtts.

Ubåtar är tvärt om av sin natur dolda och förvarning om en förestående kränkning kan därför inte väntas finnas. De går inte heller att säkert identifiera annat än i övervattensläge, även om man via ljudinspelningar av identifierade fartyg med säkerhet kan identifiera dem ofta ner på individnivå. Dessa identifieringar är dock inte politiskt användbara, då de röjer svenska försvarets förmåga.

En militär identifiering av en ubåt på individnivå är inte tillräckligt - för diplomatiska protester krävs en politiskt gångbar identifiering - i princip övervattensläge. 

Detta har bara hänt en gång i fallet med den grundstötta U-137. Det betyder inte att inte politiker informerats om militära identifieringar, men det är inte information man kan agera på.

Miljarder plöjdes ner i svensk ubåtsjakt på 80-talet, som var en form av gökunge som kostade stora pengar utan att ge speciellt högre förmåga vid ett faktiskt angrepp från Sovjetunionen. Invasionsstyrkorna skulle inte komma med ubåt och behovet av ubåtsjakt skulle främst vara för att skydda transporter till svenska hamnar i Västerhavet i den mån det fanns fartyg till detta.

Däremot fanns det andra goda anledningar än invasionsförsvar vid krig till ubåtsjaktsförmåga, vilket kvarstår idag.

Ubåtsintrången var krigsförberedande. För att upprätthålla svensk försvarsförmåga behövde de främmande ubåtarna bort från svenskt inre vatten.

Inne på svenskt inre vatten finns försvarsanläggningar och förmågor, förr bland annat i de dåvarande militära skyddsområdena, som kan kartläggas, saboteras eller förberedas sabotage mot via ubåt. Man kan också placera ut förplacerade förråd för ett tidigt skede i ett angrepp mot Sverige - stora mängder sprängämnen har hittats sänkta i Stockholmsorådet sedan kalla kriget - samt reka och förbereda skarpa krigsuppgifter.

Så ubåtarna måste bort.

De måste inte sänkas.

Jag nämner i krönikan i GP att ryska miniubåtar (ett relativt begrepp - vi pratar exempelvis om Uniform-klassen, Nelma-klassen och idag om Losharik-klassen - detta är så hemliga projekt att de officiellt knappt existerar och du kan inte ens läsa om dem på Wikipedia - sannolikt finns det fler klasser vi inte känner till) har kärnreaktorer som kraftkälla då det är enda möjligheten till längre uthållighet på så pass "små" ubåtar. Det handlar om förslutna reaktorer utan tillgång för besättningen. Reaktorerna servas och rent av byts ut i hamn, och Kolahalvön är full av lagerlokaler för uttjänta ubåtsreaktorer av denna sort eller större, som idag står och sakta läcker ut joniserande partiklar i miljön medan de rostar sönder.

Likväl var och är det knappast önskvärt att få ett reaktorhaveri från en sänkt minibuåt i svenskt inre vatten. 

Genom svensk ubåtsjakt hindrar man den främmande ubåten från att utföra sitt uppdrag. Den måste inte sänkas, men jakten gör att den inte kan fortsätta sin verksamhet. Samtidigt kan vi insamla underrättelser kring ubåten - spela in ljud och annat som kan vara användbart vid en riktig konflikt. Jakten kan alltså höja svensk förmåga

Men de allra bästa sensorerna hittas på svenska ubåtar. Dessa deltar med all sannolikhet i de flesta svenska ubåtsjakter, men sannolikt ute på svenskt territorialhav och inte på inre vatten. Man vill inte råka blanda ihop dem.

Men för att dessa ubåtar ska kunna spela in profiler på de främmande ubåtarna måste den främmande ubåten släppas ut

Alltså letar man upp ubåten och "övertalar" den att ge sig av medelst avpassade vapeninsatser. Sedan släpper man ut den rakt i famnen på en svensk ubåt, som spelar in allt den kan. Man vet tiden och platsen man släpper ut den främmande ubåten och kan få en utmärkt inspelning. Sedan skuggar den svenska ubåten i tysthet den främmande ubåten tillbaka till sitt moderskepp eller territorialvatten, där annan svensk inhämtning tar över. Moderskeppet kan kartläggas på olika sätt, och om ubåten gick hela vägen tillbaka till exempelvis Baltijsk kan man se till att särskild personbaserad inhämtning är på plats och identifierar när den går i hamn. Vips har vi militärt identifierat och på individnivå inspelningar av en topphemlig ubåt. Samtidigt fick vi den att avbryta sitt uppdrag att sänka svensk försvarförmåga och höja färmmande makts förmåga.

Inspelningarna kan bytas med våra allierade, och oavsett med fördel användas vid framtida intrång för militär identifikation så vi snabbare kan avbryta intrånget.

Enligt de svenska fredstida insatsreglerna IKFN så är aldrig syftet med ubåtsjakt att sänka den främmande ubåten. Tvärt om handlar det som skrivet ovan att få den att avbryta sin verksamhet och lämna svenskt territorium.
"En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten ska hindras från att bedriva fortsatt verksamhet, om nödvändigt genom ingripande med vapenmakt. Om tveksamma förhållanden råder, såsom osäkerhet kring egna ubåtars läge eller låg klassiffceringsgrad av kontakten, ska verksamheten avbrytas genom att varning inledningsvis ges (se mom. 67.1 ovan). Vapenmakt som kan resultera i att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt får tillgripas endast om insatschefen beslutat om att sådana vapensystem tillåts nyttjas (se mom. 69.2 ovan). Syftet med sådan vapenmakt skall endast vara att förmå ubåten att avbryta undervattensverksamheten för att därefter kunna vidta åtgärder enligt högre chefs beslut.70.1 Lämnar ubåten det inre vattnet, fullföljs ingripandet på territorialhavet. Inom territorialhavet ska ingripandet i första hand syfta till att avvisa ubåten från svenskt territorium (se mom. 66-68 ovan). Ingripandet avbryts vid territorialvattengränsen/territorialhavsgränsen."
Att släppa ut ubåtar är alltså i linje med IKFN. Vad gäller varningar enligt 67.1, som handlar om territorialhavet, dvs utanför skärgården så skrivs följande:
"Används vapenmakt för att avvisa ubåten ska denna verkställas genom varningar, i första hand genom fällning av minst fem signalsjunkbomber (A5) så nära ubåtens bedömda läge som möjligt. Har observerande fartyg inte tillgång till signalsjunkbomber kan ubåten varnas genom att antiubåtsvapen sätts in på ett sådant avstånd att ubåten inte bedöms bli skadad, eller genom att eld avges i luftrummet eller ned i vattenvolymen med artilleri eller kulspruta intill ubåtens bedömda läge. Varningar får inte genomföras på ett sådant sätt som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på annat sätt."
Det är alltså korrekt att säga att det saknas vilja att sänka ubåtar, då det inte är vårt syfte. Syftet i fredstid är att avbryta främmande makts verksamhet och avvisa dem från territoriet. Kan man politiskt identifiera kan det bli en diplomatisk protest också, vilket förstås är önskvärt, men väldigt svårt att uppnå med fredstida regelverk. Därtill kan det saknas politisk vilja att identifiera politiskt, utan det kan vara önskvärt på grund av förhållandet till främmande makt bägge sidor vet vad som skedde, men man kan hålla tyst om det i media. Särskilt om man inte vill öka försvarsanslagen...

Sedan har Sverige en enorm oförmåga idag då ubåtsjaktförmågan kraftigt försämrats, både i numerär med slakten av svenska flottans antal fartyg och i förmågor som ubåtsjakttorped från helikopter, ubåtsjaktgranater mm.

Samtidigt kanske svensk ubåtsjaktförmåga är betydligt bättre än vad vi ger sken av - men då handlar det om skarpa insatser med avsiktligt dödligt våld i krigstid. Det är förmågor vi har noll anledning att röja i fredstid, när det räcker att avbryta främmande makts verksamhet och få dem att halta hem med svansen mellan benen. Särskilt bör svenska ubåtar själva utan större problem kunna sänka en främmande ubåt när den väl släpps ut identifierat med plats och tid. Kanske har det skett och hemligstämplats i 70 år, men sannolikt inte. För det fyller antagligen inget syfte i fred och kan leda till dålig stämning.

I slutändan kan man fråga sig om vi agerar på likartat sätt kring främmande UAV:er. Att vi följer dem sensormässigt eller rent av fysiskt till dess källa och på så sätt kan identifiera utländska agenter på svensk mark, samt fartyg på internationellt vatten som används av främmande makts militära underrättelsetjänst? Men IKFN brister likväl kring främmande UAV:er som stör svenska övningar, svensk skarp verksamhet och kartlägger skyddsobjekt, och borde uppdateras.

Så ja, ubåtar släpps ut och kommer släppas ut fullt medvetet framöver. Vi saknar vilja och behov att sänka dem. Det fyller svenskt syfte och kan rent av höja svensk försvarsförmåga.

Kanske bör jag undvika komplicerade ämnen i krönikor, men antagligen inte.

I slutändan är det bra att Försvarsmakten kallade jakten 2014 för underrättelseoperation. För det är vad det handlar om - inhämtning av uppgifter kring den främmande ubåten och dess förmåga, samtidigt som man ser till att den avbryter sin verksamhet och när man är nöjd med underrättelserna släpper ut den ur territoriet, eventuellt för att få ytterligare underrättelser enligt ovan.
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna, inklusive listan med kommentatorer som automatiskt kommer raderas på grund av brott mot dessa.

15 kommentarer:

  1. Även om du överlag gör en bra analys så har du missat att de ubåtarna som har en kärnreaktor är av den större typen som inte har påträffats i Svensk skärgård. Detta är av flera anledningar. Dels så är det djupdykande ubåtar som är till för att utöfar specialiserade uppdrag ute i Atlanten, inte i Östersjön. Dessa ubåtar är inte så tystgående att det skulle vara särskilt attraktivt att skicka in dem på grunt vatten och använda dem för spaning när det finns bättre alternativ.

    Så hela utläggningen om kärnreaktorer i Skärgården går helt och hållet bort (Såvida inte våra underrättelseanalytiker är så kassa att de tror man kan sätta in en kärnreaktor i en hur liten båt som helst...).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller inte med. Eller är du underrättelseanalytiker och har facit, samt vet vilka ubåtar som påträffats i svensk skärgård. Det enda som vi "vet" är en Whiskeyklassen kallad U-137.

      Radera
    2. Okej då blir min fråga: Är du underrättelseanalytiker och har facit samt vet vilka ubåtar som påträffades i Svensk skärgård? Det är en så otroligt låg nivå att kräva att personen som kritiserar ditt inlägg skall ha perfekt information i ett läge där vi båda två vet att det är omöjligt.

      Men om vi lyfter oss ifrån sandlåde nivå så är det, för mig, bortom allt förstånd att någon skulle tro att Ryssarna skulle köra in en atomubåt in i Skärgården som för det första var byggd innan Ryssarna klarade av att bygga tystgående atomubåtar. För det andra inte hade några vapen. För det tredje saknade förmåga att operera med grodmän.

      De ubåtarna som är byggda för det här syftet och fanns i östersjön var alla diselelektriska (Det är rätt välkänt vad som fanns och inte fanns då Ryssland läckte som ett såll efter Sovjet föll).

      Du kanske inte håller med men det finns ju ingen som tvingar dig till att lära dig från folk som uppenbarligen vet mer än dig om ämnet.

      Radera
  2. Oavsett tycker jag att man borde sänka en då och då i syfte att påverka moralen hos besättningen på nästa, kanske rentav beslut om nästa försök. Detta borde vägas mot den ev. intressanta info som kan plockas från en utsläppt. Om ngn siktas nära värtahamnen är de nog intresserade av värtahamnen, och mer behöver kanske inte sägas/vetas osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt klart. Svenska försvaret är pissnödigt och behöver få utlopp för sina aggressioner då och då. Det enda område de kan få det på är främmande undervattensverksamhet. Skjuter vi ned ett flygplan över svenskt flygrum så är det kontraproduktivt. Att sänka ytfartyg på svenskt vatten där de nästan aldrig finns är kontraproduktivt. Men undervattensverksamhet är förknippat med hysch-hysch. Fienden kommer aldrig att erkänna att de var här ens om vi sänker ubåten.

      Radera
  3. Små ubåtar blir faktiskt inte så tysta som man kan tro med kärnreaktor eftersom reaktorn konstant kräver viss cirkulation. Stora ubåtar blir enormt tysta men där kan man till fler åtgärder. Så man satsar istället på olika AIP-system för framdrivning. Konstruktören av Piranha påstod att den skulle vara omöjlig att upptäcka, andra påstod att de kunde höra allt i Östersjön från det att man la ut från Liepaja och Kronstadt, tyvärr är det 150 års hemligstämpel på allt.
    Men jag håller med om slutsatsen att observera inträngande ubåtar gav mer info än att sänka dom.

    SvaraRadera
  4. Det låg en Kilo vid slussen för en 10 år sedan synd att jag inte hittar bilderna !

    SvaraRadera
  5. En intressant observation, ett ryskt fraktfartyg gick på grund idag utanför Oskarshamn. Denna gången var det ”Vodka on the rocks” och kaptenen och styrman har blivit inplockade för sjöfylleri.
    Vill man vara sådär härligt foliehattig så har det fartyget befunnit sig i Visby under Aurora. Vem vet vad som gömmer sig på fartyget... ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill man vara så där härligt Palmeitiskt foliehattig så är Ryssland den enda demokratin, så som Putin själv hävdar.

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. @Cornu

    Rätt lite protein i ubåtsstuvningen du kokat ihop. En blandning av okunskap, önsketänkande och fria fantasier. Förnimmelsen av bristande källkritik med ett påtagligt inslag av Information Bias är svår att frigöra sig från. Kan vara befogat att i sammanhanget göra ett par förtydliganden:

    PRIMO
    Begreppet ubåtsjakt innebär per definition att en aktör (plattform eller förband) besitter hela förmågekedjan att lokalisera, klassificera och anfalla ett mål i undervattensvolymen. I den omfattning denna förmåga överhuvud taget existerar i dagens Försvarsmakt, så är den - av skäl vi inte närmare behöver belysa - synnerligen begränsad. Därav den mera rättvisande benämningen "underrättelseoperation" för insatserna som följde med anledning av de observationer och indikationer som gjordes under hösten 2014 i Stockholms mellanskärgård. Det senast kända tillfälle när svenska örlogsfartyg - utan stöd av helikopter - lyckats bedriva ubåtsjakt med dokumenterat resultat, var den 2 juni 1988 vid Hävringe. Beträffande svenska ubåtar så är de till numerären begränsade till att vara fyra - med alla de operativa begränsningar som följer därav. Enär regeringen inte har för avsikt att inom överskådlig framtid integrera torped 47 i HKP 14F [Prop.2017/18:1] kommer rikets ubåtsjaktförmåga att kvarligga på en mycket grundläggande nivå. Detta är på intet sätt oproblematiskt då suveräna stater, enligt krav stadgade i folkrätten, ovillkorligen ska besitta förmåga att övervaka och hävda sitt territorium - så även under havsytan.

    SECUNDO
    Uppfattningen att Försvarsmakten kan eller har kunnat "stänga in" kränkande ubåtar och följaktligen välja att - av outgrundliga skäl - "släppa ut" dem är närmast rörande naiv. Historiken talar härvid sitt tydliga språk. Det närmaste vi kommer i det avseendet är de möjliga utpassager som registrerades i samband med de omdiskuterade eldförbuden vid Mälstens minlinjer i oktober 1982. Dessa eldförbud utfärdades av ÖB och det kan inte uteslutas att de föregicks av politiska påtryckningar.

    TERTIO
    Mytbildningen som omgärdar detta ämnesområde är omfattande och de självutnämnda och tvärsäkra experterna - påfallande ofta med begränsad kompetens - är legio. Sjöofficerare med tjänstegren ytattack innehar inte sällan endast rudimentär utbildning och erfarenhet av ubåtsjakt och utgör, även om de innehar höga befattningar, rätt sällan de främsta av källor i detta avseende...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gällande statens oförmåga att i undervattensdomänen hävda den territoriella integriteten har sedan länge den politiska ledningen i nära symbios med Försvarsmakten antagit en strategi vilken i korta ordalag och något förenklat prioriterar etablerandet av bilden av god förmåga före utvecklingen av densamma.

      Ett okritiskt spridande av diverse mer eller mindre fantasifulla narrativ till stöd - medvetet eller omedvetet - för detta ansvarslösa förhållningssätt till rikets säkerhet - det imponerar inte...

      Radera
  8. En kärnreaktorubåt måste vara ganska stor för att vara tyst för maskineriet blir komplicerat då reaktorn ska driva en turbin som ska driva antingen en propeller eller en generator som sen via el driver en propeller.

    Du vill ha en reaktor med naturlig cirkulation vid lågt kraftuttag vilket det tog lång tid för sovjet att utveckla dessutom måste turbinen vara gummiupphängd vilket tar plats och likaså växeln mellan turbinen och propelleraxeln.
    Den minsta amerikanska atomubåtet var NR-1 på 400 ton och den hade obefintling ljuddämpning.

    Tittar man på dom Svenska atomubåtsprojekten så var det samma problem, ju mindre atomubåt destå sämmre ljudisolering.
    En av anledningarna till att det var en Whiskey som gick på grund i karlskrona är att dom gamla skorvarna faktiskt var bättre på att smyga sig in mot en kust än atomubåtar var trots att den var så gammal, batteridrift är helt enkelt mycket tystare än en reaktor.

    SvaraRadera
  9. Jag erinrar mig ett TV-inslag från den tiden det begav sig på 1980-talet där Bildt lade ut texten om att ungefär " en situation där vi ska bärga ett vrak och sända tio döda ryssar till Moskva är kanske inte en situation vi önskar oss...". Så tanken att släppa en sovjetisk farkost av politiska skäl är inte alls ny, utan naturligtvi tämligen realpolitsikt väldigt rationell. .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den tekniska förmågan att spela in och systematisera ljud från ubåtar i undervattensläge så att typ och t o m individ kan identifieras har funnits i decennier och att genom en "politisk" identifiering utpeka ursprungsland skulle inte på något sätt avslöja någon "hemlig" savensk kapacitet.

      De vapen som satts in mot misstänkta ubåtar (sjunkbomber, minor, au-torped) har inte sådan precision eller selektivitet att de med säkerhet bara "skrämmer" utan att råka sänka. När vi satt in torped har vi därmed också avslöjat data om dess målsökare - så mycket för att dölja "förmåga".

      Flera tidigare inlägg belyser begränsningarna och svagheterna med en "minireaktor" som energikälla i en miniubåt, även om man kanske kan komma ifrån problemet med ångturbin genom att använda satellitteknik för att generera el direkt (termoelektrisk generering).

      En sänkning av en rysk miniubåt på svenskt inre vatten vore en politisk belastning för Ryssland av icke obetydliga mått. I samband med Gåsefjärdsincidenten var vi (statsminister Fälldin) beredd att hävda den svenska territorialvattengränsen med vapenmakt, först varningsskott och sedan upp till sänkande verkanseld.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...