Gästinlägg: Om flygande hundarnas stad, Leviathan-byn, och måsmyggorna

1.4K

Nedan följer det femte inlägget kring försöket att segla Nordostpassagen i sommar, som bloggen sponsrar. Första inlägget hittas här. Andra inlägget innehöll dåliga nyheter om att seglatsen stoppats av ryska myndigheter enligt den ryska grundinställningen att om det inte uttryckligen är tillåtet är det förbjudet. Tredje inlägget handlade om Kirkenes på norska sidan gränsen och fjärde inlägget om de aktuella ändrade regelverken och möjligheterna  att resa i ryska Arktis. I detta inlägg besöks det riktiga Ryssland, bortom Potemkinkulisserna i S:t Petersburgs eller Moskvas finare områden eller den misslyckade kulissen Sotji. Läsvärt, för den som vill ha en inblick i det riktiga Ryssland – den typen av småstäder och byar som hittas överallt i landet.

Röda stjärnan. Foto: adrenalena.se

Vägen passerar en av tre Severomorsk-baser. Min nyfunna vän pekar ut barackerna. Inget nytt – jag har redan beskådat gott om militär aktivitet när jag passerade Petjenga-området nära norska gränsen. Ett landande militärflygplan drar ett fett svart streck på molnfria himlen. Jag har läst på. Severomorsk-baserna är stängda för besök. Men det finns en som är värre: Sjtjukozero, lite längre norrut. ”Do not attempt to visit!” står det i Lonely Planet. Mest känd är det för att det har en gång brutit ut eld på basen, och den spred sig nästan hela vägen till kärnvapenstridsspetsförrådet. Om de inte hade klarat av att stoppa elden vet ingen hur massiv katastrofen hade blivit.

”Sjtjukozero? Pyttsan”, svarar föraren. I egenskap av militär som har varit stationerad i trakterna sitter personen på en guldgruva av skrönor och historier, och delar med sig av dem generöst. Jag får veta att det har brunnit i Severomorsk också. Den elden nådde förrådet med kryssningsrobotar. ”Fan vad de flög runt!” garvar föraren, men sedan återfår plötsligt allvaret och berättar att de lyckades stoppa elden precis innan den nådde förrådet med ballistiska robotar. Ett tag senare hittade en babusjka en kryssningsrobot i träsket där hon plockade hjortron. Föraren skiner upp igen och berättar hur de tvingade babusjkan att visa stället (och i detalj vad hon sa när de krängde på henne skyddsmasken), och om de komiska försöken att lyfta den spruckna roboten ur träsket till släpet medan den läckte giftigt bränsle som ett såll.

Vi är på väg från Murmansk ut till norra kusten, och befinner oss mitt uti ingenstans, i arktiska tundran. I mina försök att få segla åtminstone en liten bit av Nordostpassagen har jag fått en ledtråd om att det kan finnas ett ställe som ligger vid kusten, med en liten hamn där det kan finnas båtar. Jag kastade mig på möjligheten, och sitter nu i en taxibil med AK47-klistermärken på rutorna och ett dragspel i baksätet. Föraren är en fd marininfanterist som under Sovjettiden har tjänstgjort överallt från Baltikum till Nicaragua, blev utan jobb när han vägrade delta i Augustikuppen, men återvärvades för att skickas till Tjetjenien. Där blev han skadad (2 skott i magen, 1 i huvudet), träffade sin fru (sköterskan som vägrade ge upp på den skadade och tog hand om honom på eget initiativ), och nu är pensionerad, bor i Murmansk, kör taxibil, och är rätt nöjd med tillvaron.

”Precis här!” pekar han genom den nervevade rutan (aka inbyggda luftkonditioneringen i Ladan). Det är tydligen fältet där Kursk provsköt. Han beskriver eldens verkan, imponerande. Och hoppar vidare till efterspelet, när vraket väl var bärgat. ”Det var otäckt. Bara otäckt. Att titta in där, alltså”. Enligt rysk tradition dricker man till minnet av de omkomna. ”Vi drack timvis, i dagar. Klättrade in och bara drack. Det fanns ju mycket etanol att dricka i basen. Och det fanns ju många att dricka till.”

Vi närmar oss kusten. Jag ser sidospår från vägen, ut till kullarna runtomkring. De leder till de kamouflerade robotramperna högst upp. Grupperingsplatsen servas av fast personal, tydligen är det ett skitjobb på vintern, det blir fullt krig mot snön. Men strax lämnar vi kullarna bakom oss och ser havet. Vi är framme. Jag har under de här timmarna fått höra helt sjuka berättelser om krig, sex och våld, fått lära mig hur man får skiva brödransoner med yxa på vintern och hur man jagar arktiska rapphönor med raketgevär. I Ryssland finns inget specifikt ord som betyder ”våldsbejakande” – det är helt enkelt normalläget.

Foto: adrenalena.se

Det finns ett par hotell och vandrarhem här i byn. Det här är det enda stället på kusten som är öppen för turister, och de flockas hit i hopp om stora fiskefångster. Det är alltså mer utvecklat här än på resten av polarkusten där det knappt finns vägar i det hela taget – men allt är förstås relativt. Jag kommer in på mitt vandrarhem och kommer ut direkt igen, nog för att jag inte är kräsen och har bott i alla möjliga ställen överallt i hela världen, men jag bara vägrar att utsätta mig för det där. Inte värt risken. Jag tar in på ett hotell.

Utsikten från hotellets kök. Foto: adrenalena.se

Hotellreceptionisten välkomnar mig med att varna för björnarna. Det sker tyvärr en del missöden på grund av djuren. Andra stora risken är vädret. Det är lätt att bli insnöad här, till och med i maj-juni. Och till helgen blir det fyrametersvågor till havs. Men det är svårt att tro just nu, med midnattssolen som gassar på, och oblyga myggor i typ samma storleksklass som fiskmåsar. Jag köper en illröd myggmedelsflaska med varningsetikett på lokala butiken det första jag gör, den ser ut som pepparspray. Det brukar förstås också gå att köpa, i lite större butiker.

Foto: adrenalena.se

Den lilla byn i sig består av två delar: den gamla, med äldre trähus och båtskelett på sandstränderna – och den nya, med fiskfabrik, skola, och ett flertal betongbyggnader. Det finns en massa ruckel överallt, ruiner av gamla byggnader. Slitet, nergånget. Skyltar på husen informerar boende om att de kommer flyttas ut senast i år. Men det finns en viss charm i det. Den som vill få en känsla av hur det är att vara i en sådan arktisk småstad kan med fördel se filmen Leviathan av Zvjagintsev (vinnare bästa manus i Cannes 2014^1.), som ju spelades in just här. Den återger både ljuset och misären på ett skickligt sätt.

Foto: adrenalena.se

Efter att ha undersökt läget, träffat lite folk på kajen, pratat med båtägare och turister, ringt några samtal, och sett till att vara på rätt plats i rätt tid, så fick jag till slut besättningsplats på en båt som skulle dra ut omgående. Det fanns inga segelbåtar, men vid det här läget var inte det viktigt längre. En stabil och välbyggd arktisk fiskebåt fick det bli. De skulle dit jag skulle. Det fick räcka.

Foto: Lena Padukova adrenalena.se

Tillsammans med två kärva arktiska fiskargrabbar drog jag ut med kurs rakt norrut. Så fort vi kastade loss skickade vi ut en rapport via VHF. Varje rörelse i området skulle rapporteras till och godkännas av kuststyrkorna. Men de är vana vid lokala båtarnas erratiska flängande i jakt efter perfekta fångsten. Så länge de inte korsar territorialgränsen brukar det vara lugnt. Det finns dock stora områden där bottenfiske är förbjudet. Det är ingen hemlighet för den lokala befolkningen; det kryllar av u-båtar här.

Inramad karta på hotell, inkl fiskezoner. Foto: adrenalena.se

Företaget Nerpa/fabriken Zvjozdotjka ligger i Kolabukten nott om Murmansk. De bygger och reparerar ubåtar. Byte av kärnreaktorerna är deras viktigaste uppdrag när det kommer service av äldre båtar. Gamla reaktorerna kapslas in och placeras längs med kusten. För några år sedan skrevs det i Sverige om att detta är en tickande bomb. Idag verkar det som att det har gjorts försök till modernisering och upprensning. Från Novaja Zemlja i synnerhet har det forslats bort imponerande mängder metallskräp. Hur kontaminerat det fortfarande är, har jag inga uppgifter om.

Sjökort med handskrivna noteringar om bottenfiskeförbud Foto: adrenalena.se

Stället är populärt bland kite-surfare och kite-skidåkare pga de konstanta vindarna. En handritad karta hänger på hotellet, komplett med ubåtar och allt. Foto: adrenalena.se

En googling av Gremikha (även Ostrovnoj, Jokanga, eller Murmansk-140) ger onekligen en del intressant. Det går som sagt inte att komma dit fysiskt på grund av att zonen är stängd, men Internet ger mycket info om basen, det skryts om hur den kallas för ”getingbo” av NATO som inte kan rå för att ubåtarna kommer direkt ut, under arktiska isen, och vidare till vilken världsdel som helst. Staden kallas av invånarna för ”Flygande hundarnas stad”. Nej, det är inte på grund av mutationer som är orsakade av kärnreaktorolyckor och dumpade sänkta gamla ubåtar (K-27 mfl)… Nej, det blåser bara väldigt mycket i Gremikha.

Ubåtarna är en levande del av tillvaron här. Grabbarna visar bilder i VK på vad de har sett i närheten. Jag ser ingenting under hela resan förstås, men det betyder inte att det inte finns något precis i närheten. De ger sig tillkänna om det verkligen gäller. För 5 år sedan räddades en fiskebåt i nöd av B-414 Daniil Moskovskij.

Resan fortlöper, vi styr, käkar, fiskar, sover. Torsk, lake, och rockor dras upp. En och annan kamtjatka-krabba följer med upp och kastas ut igen. ”Vi är väl inga tjuvfiskare heller”, försäkrar mig en i crew, och tittar sorgset på fångsten som försvinner i djupet. En tusenlapp svenska, ca 7,000 rubel – halva månadslönen här. Ingen får fiska dem i Ryssland, trots att krabborna ibland täcker hela botten. Varför? Okänt, men antagligen skulle det krylla av krabbfiskare vid kusten om det skulle bli tillåtet, och det får inte ske på grund av militära zonen som sträcker sig längs hela kusten.

Foto: adrenalena.se

Besättningen berättar om den förändrade relationen till militärerna. Förr i tiden tjänade tydligen de utstationerade väldigt dåligt. Det var bara att ta med lite färsk fisk till dem, så kunde tjuvfisket fortsätta. Idag är lönerna dramatiskt mycket högre. Hur höga? ”Hundratusen”, svarar styrmannen, mutor är otänkbara. ”De har verkligen ryckt upp det hela.”

Det går att göra hela Nordostpassagen utan att lämna 12 nM-gränsen, men det krävs mycket mer förberedelse och en annan sorts båt. Vår resa blev i alla fall genom en bit av passagen, så jag har rott hem målet.

När jag lämnade hamnen fick jag ta med mig en present – en burk leverpastej på nötlever och hjärna, med stämpel ”får icke säljas”. Den ingår i ubåtsransonerna, och används tydligen i byteshandel med befolkningen. Allt är inte helt fritt från gamla traditioner ännu, alltså.

Foto: adrenalena.se

En skumpig lokalbuss tog mig tillbaka till civilisationen. Jag fortsätter med att gå ombord på en atomisbrytare, ta en båttur i Vita Havet, och dyka djupt ner i Gulag-historia. Återkommer om det i nästa inlägg.

Lena Padukova, Adrenalena.se

Skribenten är just nu på resa och har inte möjlighet att läsa eller kommentera feedbacken.

^{1. Bloggredaktörens kommentar: Filmen Leviathan är inte vad den först verkar vara. Filmen är betalad av ryska kulturministeriet, och när den verkliga handlingen och sensmoralen framkommer – att om man inte ska bli slukad av valfiskens buk, så ska man vara foglig inför överheten, gå i ortodoxa kyrkan och följa traditionella ryska värderingar – så förstår man varför staten finansierade det hela. Den lämnar, om än kompetent utfört, en unken smak av ännu ett sätt att hjärntvätta befolkningen.}