Cornucopia?

2017-03-04 16:01

Numerär är inte allt i strid

Det svenska försvaret kritiseras ofta för att ha för låga siffror, för liten numerär. Men all erfarenhet visar att en numerärt underlägsen sida kan besegra en överlägsen motståndare. Avgörande är faktorer som kompetens, övning, utbildning, teknologi, stridsvilja och kanske framför allt ledarskap och krigskonst.
Från Operation Iraqi Freedom under Irakkriget 2003.
Det brukar sägas att en angripare behöver vara minst tre gånger så stark som försvararen, men motexemplen på detta genom världshistorien är väldigt många. Jag kommer här fokusera på någorlunda modern tid för någraexempel.

Avgörande är inte numerären. Numerärt överlägsna värnpliktiga kan besegras i grunden av yrkessoldater, trots att de värnpliktiga har haft månader på sig att genomföra fältarbeten och försvarar sig. Utbildning, övning och stridsvilja - kompetens - är tillsammans med ledarskap och krigskonst ofta avgörande.

En numerärt underlägsen styrka kan fortfarande segra, även om man anfaller. Man måste exempelvis inte anfalla överallt samtidigt och det är styrkeförhållandena där man faktiskt strider som är avgörande. En angripare har fördelen att välja sina strider, dvs var man anfaller. Man ska anfalla där motståndaren är som svagast och inget annat, samt kan med små medel binda upp motståndarens större styrkor på annan plats. Något von Clausewitz hustru publicerade i hans bok Om kriget redan år 1832.
”Allmänna principer för offensiv. För en attack måste man välja en punkt i fiendens position och anfalla den med överlägsen styrka, lämnandes hans övriga styrkor i osäkerhet men uppbundna. Detta är det enda sätt man kan använda en likvärdig eller svagare styrka med övertag och därmed med en chans att lyckas. Desto svagare man är, desto färre trupper skall användas för att binda upp fienden på icke avgörande platser, för att vara så stark som möjligt där avgörandet skall ske.” - Carl von Clausewitz, Om kriget, 1832 - min egen översättning från Midvintermörker, kapitel Valdemar Atterdag.
Man anfaller givetvis inte om man inte anser sig kunna vinna - det är den offensiva sidans fördel och initiativförmåga. Anfallaren väljer sina strider, det gör inte den som försvarar. Detta innebär att den som inleder en konflikt och angrepp oftast, åtminstone initialt, segrar och når sina mål - annars hade man inte valt att anfalla.

Låt oss titta på några exempel. Alla siffror är från Wikipedia.

Ett exempel är förstås Falklandskriget, där man i liten skala kan titta på slaget vid Goose Green.
Juliet-kompaniet vid 42 Commando, Royal Marines anländer till Goose Green i slagets slutfas.
De värnpliktiga argentinarna hade i flera månader ockuperat Falklandsöarna och kunnat gräva ner sig i sina försvarsställningar.

Vid Darwin och Goose Green genomförde brittiska fallskärmsjägare ett frontalanfall till fots mot de nedgrävda argentinarna. Britterna var 690 man, men argentinarna var numerärt överlägsna med mellan 896 och 1083 man, de flesta värnpliktiga. Arton britter dödades och mellan 45 och 55 argentinare miste livet. I slutändan tillfångatogs 961 argentinare när de efter ett knappt dygns strider gav upp inför den numerärt underlägsna brittiska styrkan.

Goose Green visar i sig ensamt det mesta kring numerär kontra kompetens och ledarskap. Visserligen dödades den ursprungliga brittiska befälhavaren, när han själv ledde ett anfall mot ett argentiskt kulsprutenäste, och ersättarens uppdragstaktik sägs av en del varit avgörande för utfallet av slaget.

Då anföll ändå britterna baserat på ett felaktigt underrättelseläge och trodde att den försvarande styrkan var avsevärt mindre. Men man kunde anpassa sig och via överlägsen kompetens, stridsvilja och ledarskap nedkämpa en numerärt överlägsen motståndare.

Vad gäller Falklandskriget, så utspelade det sig som bekant på ett avsevärt avstånd från Brittiska Öarna. Britterna var alltså övertygade om att de kunde besegra de argentinska värnpliktiga ockupanterna med relativt små brittiska styrkor.

Vill man titta på lite större konflikter så ser man att anfallssidan ingalunda måste vara överlägsen numerärt, utan att det är andra faktorer som avgör.

Irakkriget 2003 hade den angripande amerikanska sidan 380 000 man, varav 192 000 amerikaner. Då ska man ha i minnet att det går någonstans mellan 5-10 amerikanska soldater på funktionsförband per soldat på ett manöverförband och antalet faktiskt stridande amerikaner var betydligt färre. Irak hade 1 142 000 man. Här besegrade angriparen en numerärt tre gånger så stor styrka. Inte tvärt om - att försvararen kan besegra en tre gånger så stark angripare. Även här var man helt övertygade om att man trots dålig numerär med lätthet kunde besegra en numerärt överlägsen motståndare på andra sidan jordklotet.

I finska fortsättningskriget fick 750 000 finnar och tyskar 650 000 ryssar på reträtt. Visserligen var den finska sidan numerärt marginellt överlägsen, men inte de klassiska tre gånger försvararna, som när 250 000 - 300 000 finnar stoppade det sovjetiska anfallet i Vinterkriget 39-40. Där hade angripande Sovjetunionen en styrka på en miljon man.

Under sexdagarskriget 1967 besegrade 264 000 israeler 567 000 egyptier, jordanier och syrier i ett anfall där man erövrade hela Sinai-halvön plus Golanhöjderna och Västbanken. Försvararna var nästan tre gånger så många som angriparna, men det hela var en massiv förlust för framför allt Egypten. Mätt i antalet dödade så dödades upp till 20 gånger så många försvarare som angripare (ca 18 500 kontra 776 - 983 israeler).
Ordergivning med Rommel och spökdivisionen. Det som kan kallas uppdragstaktik tillämpades och Rommel struntade i order från högre ort, utan anpassade sig till läget och tog eget initiativ för att lösa det övergripande uppdraget att besegra motståndaren. Hans pansardivision fick öknamnet spökdivisionen, för att de ryckte fram så fort och långt att de inte längre var i radiokontakt med den tyska ledningen. Rommels och kollegans Guderians initiativförmåga och ledarskap gjorde tillsammans med uppdragstaktik att man fullständigt krossade motståndaren genom att skära de allierades styrkor i två och ringa in bland annat hela brittiska armén, som i princip helt utplånades som stridande förband i samband med evakueringen vid Dunqerque.
Vid slaget om Frankrike under andra världskriget 1940 var de angripande tyskarna numerärt jämlika, med 3 300 000 man mot de allierades 3 350 000, men underlägsna numerärt i såväl stridsvagnar och artilleri. Även tekniskt var t ex franska Char B1 bis-stridsvagnen helt överlägsen tyska stridsvagnar i duellsituationer. Men tyskarna valde förstås inte att genomföra sitt huvudanfall där motståndaren var som starkast längs Maginotlinjen (även om man anföll även där för att hålla fransmännen uppbundna - se von Clausewitz ovan). Det tål att upprepas att den som anfaller väljer tid och plats. Likt sexdagarskriget var de allierades förluster mångfaldigt större än de angripande tyskarnas. Ironiskt nog sägs den stridsvagns- och flygbaserade blitzkrieg-tanken varit den franske generalen de Gaulles idé, publicerad 1933, och ska ha inspirera tyske Guderian. Överlägsna teorier är en sak, men det gäller att också få gehör för den och att sedan genomföra.

Poängen är att anfallaren väljer sina strider och Sverige måste ha en offensiv förmåga för att anfalla en angripare på vårt eget territorium, samt vältränade och övade förband som är självsäkra nog att ta egna initiativ som en del av landets försvar. Att enbart förlita sig på att värnplikt skulle lösa något är inte bara naivt, det är fördummande.

Det svenska försvarets personal har aldrig varit så bra som den är idag, eftersom vi har yrkessoldater, varav många nu har flera års träning och utbildning, samt många som deltagit i skarpa insatser utomlands. Luckorna i rekryteringen kanske kan fyllas upp med värnpliktiga, men låt oss hoppas att kärnan av yrkesförband kommer bibehållas.

Annars kan det i värsta fall gå som vid Goose Green. Oavsett hur bra vi är på att gräva ståvärn så angriparen kan välja att anfalla någon annanstans.

Ett anfall mot svenskt territorium kommer bara ske om angriparen är övertygad om att han kommer segra. Ett starkt försvar är därför krigsavhållande. Ett anfall mot Sverige kommer alltid ske där vi är svaga, och det är därför vara nödvändigt att kunna genomföra offensiva insatser mot angriparen i efterhand - vi kommer aldrig kunna försvara hela landets yta mot hypotetiska angrepp.

Sedan ska man vara medveten om att vår enda möjliga angripare - Ryssland - har riktigt usla värnpliktiga soldater. Riktigt kukiga1. faktiskt. Även deras elitförband har under striderna i sydöstra Ukraina och i Syrien visat sig vara ganska kassa även mot Call of Duty-spelande krigsturister och förlorade t ex Palmyra och massiva mängder utrustning så fort IS visade lite stridsvilja, även om de kanske är bättre än svenskt hemvärn. Det är också högst tveksamt hur det står till med moral och motivation hos de breda massorna av värnpliktigt rekryterade soldater i den ryska försvarsmakten. Det ryska värnplikts- och militära utbildningsystemet bygger på grupptryck och pennalism, och största risken att dödas som rysk soldat är genom misshandel av sina kamrater och befäl. Visserligen lär sig alltså ryska värnpliktiga att döda, men det handlar om att döda varandra. Mörkertalet är stort men det kan handla om något tusental om året, vilket förstås kallas "olyckor". På högre nivå är ryssarna kompetenta, om än hierarkiska och med dålig känsla för uppdragstaktik och eget initiativ, men i slutändan är det alltid en soldat som måste genomföra. Det finns otaliga redogörelser från sydöstra Ukraina om hur ryska soldater blir helt passiva utan ledning och i princip kan nedkämpas utan att de ens skjuter tillbaka, då de bara hänger och väntar på att någon ska säga till dem att skjuta tillbaka. Den ryska mentaliteten, inte bara i det militära, är att om man inte gör något så har man inte heller gjort något fel.

Enbart januari-februari i år har 101 ryssar sökt asyl i Sverige, enligt uppgifter till bloggen mestadels deserterade ryska värnpliktiga, som inte vill riskera att dödas av sina befäl eller kamrater under utbildningen eller senare i sydöstra Ukraina. Siffran är upp från 61 under samma period förra året. 101 på två månader ska också jämföras med 401 asylsökande från Ryssland under hela förra året. Moralen och viljan att dö för sin diktatur och fader Putin hos ryska värnpliktiga lämnar en hel del att önska.

Dock har ryska armén nu beställt 49 000 ryska flaggor som ska användas som svepningar av kistor. Man förbereder sig på massiva förluster, väl medvetna om att det enda man har att komma med är en kötttsunami och en sådan kostar i egna liv.

1. Kuk är på rysk slang (mat) negativt, fitta är positivt. Att vara kukig är att vara dålig, att vara fittig är bra.
Nedanstående kommentarer är inte en del av det redaktionella innehållet och användare ansvarar själva för sina kommentarer. Se även kommentarsreglerna, inklusive listan med kommentatorer som automatiskt kommer raderas på grund av brott mot dessa.

69 kommentarer:

  1. Den ryska kötttsunamin har ju med lätthet bekämpats av svenska trupper i tidigare historiska slag. Saknas bara att kung Carl rider opp Brandklipparen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ryssarna har också svarat några av dom största förlusterna också tänker på Poltava och förlusten av Finland 1809.

      Radera
    2. Och fortfarande är namnet Ryssland skapat av Svenskar en gång i tiden...
      Vad gäller Finland blev ju det ett fristående Storfurstendöme.
      Man skämtar ju om att det plötsligt blev två Sverige...

      Radera
    3. Tja, de klarar med nöd svenskar om de har 4 mot 1.

      Radera
  2. Off topic, i Tyskland varnar man tydligen för förhöjt terrorhot i Sverige, men jag har inte sett något om detta i svensk media.

    https://www.hbl.fi/artikel/tyskland-varnar-for-forhojt-terrorhot-i-sverige/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stockholm och kollektivtrafiken är tydligen målet
      http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/135107
      Ämnet är allvarligt men formuleringen på finlandssvenska väcker viss munterhet. Tror nog det "lönar sig"

      "Enligt det tyska utrikesministeriet lönar det sig att undvika kollektivtrafikmedel och folkmassor i Stockholm, samt noggrant följa med direktiv från myndigheterna"

      Men som sagt, märkligt att det inte förekommer i svensk media.

      Radera
  3. Tipsa för tusan hakar inte ryssarna att det behövs en uppsättning av både K&F för att det skall produceras nya soldater...

    SvaraRadera
  4. Bra!
    Därför känns hela diskussionen nu på sociala medier som ett omhuldande om en nationalromantiserad bild av VPL.

    SvaraRadera
  5. Nu tror jag du behöver se över din faktakontroll här.

    Vid slaget om Goose Green så var det en Brittisk fallskärmsjägarbataljon som trodde att man anföll 1 argentinskt kompani (Då hade man ungefär uppnått 3:1 förhållande) men det var istället 2 kompanier. Det 3e kompaniet i den Argentinska bataljonen som försvarade var avdelad till en annan kulle. Siffran som säger att det skulle vara 1083 soldater som försvarade goose green räknar in hela styrkan som Piaggi förde befälet över så den inkluderar även in förband som inte har markstrid som uppgift t.ex. luftförsvar. Sen ska man komma ihåg att Britterna hade rejält eldöverlägsenhet då man hade både fartygsartilleri, eget artilleri, och flygunderstöd för operationen. Argentinarna hade å andra sidan bara 3 105mm pjäser några 12cm GRK och ett par Pucaras för flygunderstöd.

    I Irakkriget 2003 så gick koalitionen in med ca 300 000 soldater mot Irakiska Arméns 375 000 (424 000 man totalt i hela det militära försvaret). Sen att det fanns vissa rapporter som uppskattade Iraks totala styrka till bort mot 1 miljon man men det visade sig ju inte vara korrekt då man efter första Gulfkriget lade ner alla milis och värnpliktsförband så det är ju lika seriöst som att påstå att Sverige kan mobilisera 300-500 000 man bara för att vi teoretiskt kunde det på 90 talet.

    När det kommer till USAs styrka under invasionen så verkar du antyda att 192 000 soldater var inräknat den icke stridande delen. Det var det inte. Det var 192 000 "combat troops" medan den totala siffran för US Personel deployed var närmare en halv miljon. Så vitt jag vet har man aldrig publicerat en exakt siffra och även den här siffran inkluderar så vitt jag vet inte den "civila" delen som var signifikant då en stor del av underhållet outsourceades till civila aktörer under invasionen.

    Jag förstår poängen du försöker göra men gör om gör rätt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alternativa fakta är dessvärre inget ovanligt på denna blogg. Just därför är jag väldigt tacksam för alla pålästa kommentatorer som finns här så man får fler vinklar till Lars personliga uppfattningar.

      Radera
    2. Glöm inte att ange källa för de nya siffrorna, annars är det ingen idé att rätta bloggarjäveln. ;-)

      Radera
  6. Helt rätt! Numerär är inte allt!

    Men du glömde allmän och god försvarsvilja som kompensation för ofördelaktig numerär vid försvar av fäderneslandet. Det är en etablerad sanning!

    Det var detta - japanarnas försvarsvilja – som förmodligen fällde det amerikanska avgörandet att släppa två atombomber över Japan för att tvinga till sig en snabb japansk kapitulation under VK2. Sedan fanns det mindre nobla syften från amerikansk sida, som att man ville testa verkningarna av det nya atombombsvapnet.

    Yrkes- kontra värnpliktsförsvar?
    Denna fråga har blivit ordentligt utredd i Sverige under 1900-talet.

    Om ett land ska använda sin militära kapacitet för att delta på endera sidan i muslimska klanstrider på andra sidan jordklotet är yrkessoldater bäst lämpat.

    Om ett land ska använda sin militära kapacitet för att försvara fäderneslandet är ett värnpliktsförsvar bäst, uthålligast och kan ägna sig åt försvar på flera krigsfronter.

    Damma således av pärmarna från kalla krigets dagar och utarbeta en försvarsdoktrin baserad på militär alliansfrihet, allmän värnplikt, Sverigeägd försvarsindustri, integrerad kris- och krigsorganisation, totalförsvar et cetera.

    För minnessvaga, svenska, säkerhetspolitiska beslutsfattare, som har drabbats av den säkerhetspolitiska blackouten, rekommenderas uppfriskande studier av Finlands nuvarande (och även dåvarande) försvarsdoktrin/politik, som vilar på tre ben:
    * Hela landet ska försvaras
    * Försvaret vilar på allmän (manlig) värnplikt
    * allmän folklig försvarsvilja.

    Obs!
    Ett värnpliktsförsvar har ett land för att skydda folket från sitt eget ledarskikt.
    Ett yrkesförsvar har ett land för att skydda ledarskiktet från sitt eget folk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ett värnpliktsförsvar har ett land för att skydda folket från sitt eget ledarskikt. Ett yrkesförsvar har ett land för att skydda ledarskiktet från sitt eget folk!"

      Stämmer så väl.

      Radera
    2. Kom ihåg, att det är samma ledarskikt som beslutade om Värnpliktens avskaffande och införande av yrkesförsvar 2009, som nu förstör svensk demografi och vårt fordom fina land inifrån, genom att ha fört en destruktiv massinvandringspolitik under alltför många år.

      Radera
    3. Jaha. Jag som trodde att kriget i Syrien uppkom till en följd av de massiva flyktingströmmarna från grannlandet Irak efter USA:s invasion av Irak, ivrigt påhejat av högerstofilerna, bl.a. Ahlmark och Carl Bildt.

      2007 hade USA (anledningen till flyktingkrisen från Irak) tagit emot runt 800 iraktiska flyktingar av de tre miljoner som då levde på flykt, inom och utanför Irak. Merparten (runt 1 miljon) av de flyktingarna som flytt Irak hade sökt sig till grannlandet Syrien.

      Radera
  7. Tror inte Clausewitz skrivit det, möjligen för att det är självklart, men det är troligen dumt att underskatta sin motståndare.
    Typ - högmod går före fall.

    Har inte pratat med högre befäl men åtminstone med några kaptener. De menade att efter 12 månader med 12-timmarsdagar(värnplikt) så upplevde de sina förband som skapligt kompetenta och motiverade.

    OBS argumenterar inte för värnplikt - tycker fortfarande det bästa som skrivits är Morgonsurs inlägg:
    https://morgonsur.wordpress.com/2016/09/29/om-den-nya-varnplikten-i-det-nya-sverige/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Står i Om kriget... läs den, mycket bra! Undrar om inte Jonas Birgersson försökte applicera teorierna i Framtidsfabriken när det begav sig 1999?

      Radera
  8. De flesta officerare som jag mött hade ingen större tanke på att de skulle bli yrkesmilitärer. Det var under värnplikten som de fick goda vitsord och uppmuntrades att fortsätta inom det militära.

    SvaraRadera
  9. Nu när beslutet om att återaktivera plikten är fattat behövs nog ingen vidare diskussion om just detta. Vad man kan göra är att så många som möjligt visar intresse för att mönstra.
    Men att någon de senaste året menat att man enbart skulle förlita sig på plikten, har jag faktiskt inte sett de senaste åren.
    Betydligt viktigare är att förstärka opinionen för höjda anslag till FM och det civila försvaret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så jag antar att när beslutet att avskaffa värnplikten togs var alla värnpliksförespråkare tysta?
      Om någon frågar mig så kommer jag troligen att säga att hålla sig så långt ifrån lumpen det går. Förlusten i inkomst och pension är inte värd det för den enskilde.
      Det kommer behövas mycket diskussion och om 10 år då viljan att offra ett år minskat till noll och intet kommer diskussionen att fortsätta behövas.

      Radera
    2. @Paul Göransson 11:13
      Ditt antagande är fel! Beslutet att de facto avskaffa Värnplikten togs i Riksdagen 2009-06-16 med 3 rösters marginal. Sjuklöverns högerfalang och vänsterfalang röstade för respektive mot Värnpliktens de facto avskaffande.

      Jag som gjorde Värnplikten kan säga att den var en merit i det civila arbetslivet för mig. Värnplikten var inte ett förlorat år för mig. Jag lärde mig mycket där. T.ex. överleva i naturen, känna min kropp och mig själv under svåra strapatser, konfronteras med andra "socialgrupper", truppledning och trupputbildning.

      Radera
    3. Jag har gjort värnplikt och är utbildad reservofficer, så jag är fullständigt medveten om vad man lär sig och inte lär sig.
      Men jag kan garantera dig med närmare 100% säkerhet att du aldrig någonsin har hämtat igen det år du förlorade inkomstmässigt.

      Mitt antagande som riktades till LL är att om nu vi som förespråkar yrkesförsvar inte längre får säga något eftersom beslutet är fattat, varför har värnpliktsförespråkarna fått tjata om värnplikt ända sedan yrkesförsvaret infördes?

      Jag kommer att fortsätta säga att yrkessoldater är överlägsna värnpliktiga, övning ger färdighet. Att vi inte hade något försvar under värnpliktstiden, man har den arme man har inte den man vill ha och eftersom vi i fredstid innan riksdagsbeslut om mobilisering skett inte hade annat än ej färdigutbildade ej insatsberedda värnpliktiga under grundutbildning så hade vi alltså ingen armé.
      Nu finns det en opinion som tycker det är bra, den baseras på att sådana som mig som gillade lumpen och gjorde den som i huvudsak KB/PB fört över den nostalgin på sina barn.
      De barnen som dessutom är de i huvudsak mest välartade och högpresterande (de som borde studera till ingenjörer, jurister, läkare etc) kommer gå in med skygglappar.
      När de sedan inser, "va fan jag förlorar ju ett helt år mot mina kamrater" så kommer de att bli mer och mer negativt inställda.
      Min förutsägelse är att inom 10 år kommer folk tvingas in med hot om fängelse pga detta.
      Däremot de som borde kallas in, stereotypt förortsgrabbar samt bruksgrabbarna, kommer inte bli inkallade. Det är även dessa som eventuellt skulle kunna tänka sig en karriär som fast anställda. Nu kommer det helt torka ut.
      Slutresultatet blir att vi har en värnpliktsarmé på 2 brigader utan beredskap. Knappast bättre än idag.

      För övrigt, även ett land som Israel håller på att planera för värnpliktens avskaffande i och med att de trots enorma bidrag från USA samt enorm andel av bnp INTE! har råd att utrusta en värnpliktsarmé med moderna vapen och Israel har enormt mycket mindre kvalificerad motståndare än vad vi potentiellt har.

      Radera
    4. Paul Göransson;

      "Jag kommer att fortsätta säga att yrkessoldater är överlägsna värnpliktiga, övning ger färdighet."

      Jo, det beror ju på om de stannar kvar också. Men nu är det så att det största problemet har inte varit att rekrytera alla soldater utan snarare att få soldaterna att stanna kvar i vårt... lilla... lilla.. lilla yrkesförsvar. 2015 kom det ut nån siffra på att det saknades över 7000 soldater och sjömän i det lilla lilla yrkesförsvaret.

      Kom inte och säg att du förlorar något på ett år i militärtjänst. Du knyter kontakter du aldrig knutit annars, du bor gratis, du lär dig bädda och städa, du lär dig kamratskap, ledarskap (om inte annat över sig själv), du lär dig vakna i tid, du får mat gratis, du får gymma gratis, du får en djävla massa specialkunskaper gratis. Du slipper slita på dina civila kläder. Du får de bästa lärarna. Du lär dig nationalsången utantill. Du tjänar en skattebefriad summa pengar. Sen har du fått alla lumparminnen att berätta livet ut - helt gratis. Dessutom kan du delta i försvaret av ditt land i händelse av krig.

      Radera
    5. "vi som förespråkar yrkesförsvar inte längre får säga något eftersom beslutet är fattat, "

      Vem har hindrat dig från att uttala något?" Ingen. Det kan bara vara din egen hjärna som inbillar dig detta. Äh. Dra något gammal civilt över dig.

      Radera
    6. Bara det att du i det militära lär dig hålla ordning och vårda dina saker besparar dig flera års onödiga utgifter (och kan därmed gå i pension tidigare än dem som inte har gjort militärtjänstgöring).

      Radera
    7. Jag finansierade en stor del av studierna med KFÖ och GKÖ, arbetade deltid som beväpnad väktare samt senare även som livvakt under studietiden. Bara det att man hade officersutbildning kastade de vapen på en inom väktarbranschen. Fck mitt första jobb via en äldre officer som slutat före mig. Yrkesutbildning och kontakter ger en bra start på civila karriären.

      Radera
  10. Man kan förorda ett yrkesförsvar men argumentationen och valet av empirin och hur den framställs i detta inlägg gränsar till intellektuell ohederlighet. Bloggaren torde veta bättre men hade väl ont om tid.

    Värnplikt eller yrkesförsvar är inte förklaringsvariabeln till i inlägget givna exempel. Dåligt utrustade, utfordrade, utbildade och ledda soldater presterar dåligt oavsett anställningsform.

    Falklandskriget som krig av gjordes i luften och där var det anställda mot anställda som stred. De Argentinska anställda var sämre. Irak 2003 är en irrelevant jämförelse då koalitionen var tekniskt helt överlägsen med totalt luftherravälde. I sexdagarskriget anföll Israel med värnpliktiga förband mot Egyptiska värnpliktiga. I slaget om Frankrike mosade tyska värnpliktiga under bland annat Rommels ledning brittiska BEF som, just det, var yrkesanställda. I Ukraina har Ryssland använt sig av anställda förband, det är sedan något år tillbaka olagligt enligt rysk lag att skicka värnpliktiga utomlands i stridande befattningar och denna lag verkar efterföljas eftersom soldatmödrarna är en kraft att räkna med, mot ukrainska värnpliktiga och det har gått mindre bra för ryssarna. Saudiarabiens intervention med sin yrkeskrigsmakt mot Houthirebeller har heller inte gått speciellt bra. Soldaters anställningsform verkar således inte ha någon större påverkan på utfallet.

    "Poängen är att anfallaren väljer sina strider och Sverige måste ha en offensiv förmåga för att anfalla en angripare på vårt eget territorium, samt vältränade och övade förband som är självsäkra nog att ta egna initiativ som en del av landets försvar." Detta är helt korrekt men något det nuvarande yrkesförsvaret i Sverige inte lever upp till eftersom kostnaden att öva med yrkessoldater är för hög varför förbanden aldrig blir samövade eller chefer vältränade.

    För svenskt vidkommande är det största problemet med nuvarande yrkesförsvar och mycket låga förbandsvolym, jämfört med värnplikten, att chefer på alla nivåer får alldeles för lite övning i sin befattning och följaktligen blir sämre. En nyutbildad akademisk officer idag har knappt träffat en soldat under sin utbildning, än mindre lett någon form av förband. Under värnpliktsepoken ingick truppföring av pluton vid ett flertal tillfällen i utbildningen och var möjligt tack vare större förbandsmassa. Truppföring ingick även förr i utbildning till högre befattningar vilket idag inte längre är möjligt.

    Att en numerärt underlägsen motståndare kan besegra en numerärt överlägsen stämmer. En för liten organisation kommer däremot inte att kunna bygga upp eller bibehålla en tillräcklig kompetens och tyvärr är vi där med den svenska armén idag. Yrkesförsvaret förvärrar detta eftersom kostnaden att öva befintliga förband blir för hög.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta inlägg har snarar överskridit gränsen till intellektuell hederlighet.

      Radera
    2. Under värnpliksepoken lyckades Sverige avskaffa arméns hårda kärna. Underofficerarna.

      Radera
  11. Utgår ifrån att översättningen av Clausewitz gjorts av dig i det här fallet. Det heter "ju ... desto ..." och inget annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo.
      Men det har inget med IQ att göra...

      Radera
  12. Vad jag förstår har den värnpliktiga grundutbildningen åter blivit längre. 9 månader är nu mer kortaste utbildningstid. Hur kort var den precis innan värnplikten lades i malpåse för sju år sedan, någon som vet? På 80-talet var den 7 1/2 månad.

    SvaraRadera
  13. Jag tycker det är fördummande att tro att dagens curlade soldater och än viktigare, dagens befäl, kan mäta sig med de officerare och reservofficerare vi hade i värnpliktssystemet. I det systemet så plockades de lämpligaste personerna ut till befäl, inte nödvändigtvis de som ville bli befäl. På det sättet fick försvaret både IQ och muskler. Ett yrkesförsvar kan inte tillhandahålla detta. Och att sen jämföra argentinska värnpliktiga med svenska är totalt irrelevant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt korrekt. Och ju färre soldater vi har fått desto mer kronor har det kostat per soldat.

      Radera
    2. Curlade soldater? Baserat på vad då? Pratar vi om armén där en stor andel av soldaterna nu har stridsvana från Affe så snackar du skit. Övriga vapenslag har jag dålig koll på.
      När det gäller officerarna finns det en skillnad mellan högre och lägre. På högre nivå ( bataljon och över) stämmer det säkert att dessa övas mindre i sin befattning än tidigare av besparingsskäl. På kompani och framför allt plutonnivå däremot ställs extremt höga krav på officerare och specialister då de anställda soldaterna inte sällan har fler tjänsteår och mer erfarenhet än befälen. Detta jämfört med värnpliktssystemet där ingen uppmärksammade bristande kompetens när halva tiden gick ut på att genomföra rakningsvisitationer och annat trams.

      Radera
    3. Om du inte har upplevt svensk militär utbildning före 1990 så fattar du noll om vad jag menar. Det var inte 8-timmars dagar, befälen var överlag extremt kompetenta och motiverade. De värnpliktiga kunde selekteras ut baserad på en kombination av fysik och IQ. Det fanns gott om killar, de bästa tänkbara, som finansierade sina universitetsstudier genom att bli reservofficerare. Du hittar dessa i dag på höga positioner i näringslivet inom och utom Sverige. Bland de officerare som utbildade mig hittar du Raymond Iller, idag chef över Gävleborgsbataljonen, kapten Micke Tornving, generalmajor Fredrik Robertsson (då Fänrik), major Lars Fresker, överstelöjtnant Jonas Rynner (då löjtnant) och många fler. Detta var kvaliteten på yrkesofficerare 1990 och de såg till att alla kunde sin sak med råge när de var färdigutbildade. Idag får man ta vad man får - personer som inte är lämpliga fysiskt eller psykist eller både och.

      http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5806351

      Radera
    4. Fast nu bemötte du ju i princip inget av det jag skrev. Jag ger dig en poäng i att urvalet till officersutbildningen var större vilket troligen borgar för en högre kompetens. Men att genom anekdotisk bevisföring rabbla ett par namn bland tusental reservare som blivit framgångsrika säger ingenting. Micke Tornving? Vad säger en halvlyckad komikerkarrär om invasionsförsvaret?
      Kan du inte åtminstone hålla med om att ett hemroterande förband från Affe är det mest välutbildade, välutrustade och erfarna som armén någonsin haft och att de officerare som leder detta förband således borde vara extremt kompetenta?
      Beträffande länken: Som om folk inte fick frisedel för lite vad som helst förr i tiden heller?

      Radera
    5. All personal på de 10 bataljonerna har troligen inte varit i Affe, men ok - de som har varit där har fått bättre erfarenhet vad det gäller detaljer samt grupps strid. Vi hade tidigare ganska många med än bättre erfarenhet från Bosnien där motståndaren var mer kvalificerad. Oavsett så tycker jag att vi kombinerar profs med värnpliktiga. Proffsen får en bra lön samt att de värnpliktiga får en rimlig ersättning samt, det viktigaste, ett snabbspår till universitetsstudier. Då kan vi ha 2 stående brigader samt 3 fristående bataljoner. De 3 fristående är 1 norrlandsjägarbataljon, 1 luftburen bataljon samt 1 amfibiebataljon. Krigsmässigt så skall vi kunna utöka antalet brigader till 7, där då proffsen utgör kaderstommar i resp brigad. Proffsen, både officerare och meniga,kan då kompletteringsutbilda de värnpliktiga. I detta koncept ingår även reservofficerare.

      Radera
    6. Nä det är klart att alla inte har varit där. Men lärdomarna därifrån har gett stort genomslag inom t.ex. sjukvårdstjänst som utvecklats oerhört de senaste 10 åren iom TOS konceptet. Bosnien är ett bra exempel, där var det väl mer utrustning som kom till såsom mörkermedel & skyddsvästar, även om det ju egentligen bara var de första missionerna som var riktigt "skarpa".
      Jag gillar också tanken på en kombination av plikt och frivillighet och gillar även din "orgskiss" med ett undantag. luftburen bataljon är säkert bra att ha, men oerhört resurskrävande (typ hela FM helikopterresurs viks till en enda bataljon) och kanske inte värt kostnaden.

      Radera
    7. Den luftburna bataljonen tänkte jag skulle vara till för att kompensera för att vi inte kan vara överallt i landet men ändå snabbt förflytta trupp dit det behövs. Om inte helikoptrarna används för truppförflyttning så används de som sjukvårdshelikoptrar, ja även i fred.

      Radera
    8. OK, jag köper det. Vi säger så!

      Radera
  14. Såklart man kan uppnå en viss styrka med hög kvalitet på soldater och utrustning samt relativt låg kvantitet, av betydelse i enskild strid. Frågan för Sveriges försvar är dock hur stor betydelse det har i ett större perspektiv. 10 förbannat duktiga yrkessoldater kan inte bemanna fler eller ens lika många system som 100 värnpliktssoldater och detsamma gäller när det kommer till att täcka upp yta och befinna sig på många platser samtidigt. Idag borde vi inte kunna räkna med någon förvarningstid att tala om för att ha möjlighet att kompensera detta, vilket enligt min logik då talar för att fler soldater och förband med större spridning är av stor betydelse för vår försvarsförmåga.

    SvaraRadera
  15. Försvaret behöver politisk prioritering, att man tillför pengar, forcerar upphandlingshinder, och så mer pengar och att kraven på samhällets utbållighet höjs. Detta innebär att andra saker behöver prioriteras ner, och det är ok då annat inte spelar någon roll om statens våldsmonopol upphör och en annan stat tar över.

    SvaraRadera
  16. Det behövs nog mer än en brigad för att "segra", artilleri vore också bra att ha - 7 ytstridsfartyg samt ett hundratal JasGripen utan basskydd imponerar inte heller - möjligtvis räcker det för att pacifiera några så kallade "utanförskapsområden" men mycket mer än så kan vi nog inte vänta oss.

    SvaraRadera
  17. Har Sverige en elit som är redo att ge ordern "Håll gränsen" ? Utan detta saknas alla förutsättningar att försvara landet oavsett hurudana resurser militären har till sitt förfogande.

    Med tanke på dagens elit, så det mer troliga är att eliten skulle brännmärka försvaret som "krigshetsare" än att ge ordern "Håll gränsen!" ....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant!
      Och bekräftas av rikssvetsar'n:
      "Mitt Europa bygger inga murar"

      Radera
    2. Här börjar det snarare låta som om vi snart får en svensk Trump vid statsministerposten.

      Varför inte gå hela vägen? Spräng öresundsbron. Den sista riktiga centerpartisten och dåvarande miljöministern avgick ju i protest mot bygget av den. Bygg sen en mur mot Finland och erövra Norge. Eller förresten erövra Norge först så har vi råd att bygga en mur. Eller vafan... låt oss bygga och låt sen finnarna betala muren. Och så eldar vi med norsk olja i våra villor bara för att vi kan. Och öka försvarsanslagen fyrdubbelt mer än vad Björklund vill öka det till! Oavsett om han fortsätter kräva ännu mer pengar!

      Make Sweden Great Again. Rösta på mig.

      Radera
    3. Och skicka hem alla invandrare och polacker som bara kommer och snor våra jobb. De där högfärdiga moderatnissarna kan minsann få gräva sin egen pool att kissa i och försöka snickra sitt eget arkitektdesignade lusthus. Och sen kan alla bortklenade svenska lata ungdomar släppa dataskärmen ett tag och istället få lära sig baka pizza och servera kebab i 12 timmar i sträck för en pisslön.

      Radera
  18. En annan viktig del att påpeka är att "vinst" inte är allt i krig. Låt mig förklara.

    När Tyskarna ville invadera Frankrike 1914 så bad de Kung Leopold om att få skicka trupper genom Belgien. Kungen vägrade och de stred mot Tyskarna med en styrka som bara var en bråkdel av anfallarna. De förlorade givetvis, men de sprängde både broar och järnvägar, och försvårade för Tyskarnas framryckning.

    Tyskarna var bara några mil utanför Paris när fransmännen till slut lyckades hålla tillbaka Tyskarnas frammarsch. Vad hade hänt om Belgierna inte stått upp mot Tyskarna? Det vet vi såklart inte, men det är inte helt orimligt att tro att de kunde nått Paris.

    Om vi återkopplar det till Sverige så är det ju givetvis så att vi inte har något hot om ett begränsat angrepp mot enbart Sverige, utan ett angrepp skulle nog vara del av en större konflikt så som ett tredje världskrig. De skulle nog inte vilja ockupera oss för hela vårt land, utan istället vilja få tillgång till strategiska platser, hamnar och flygbaser som kan vara värdefulla i en större konflikt.

    Om vi i alla fall kan försvara Sverige tillfälligt, dra ut på konflikten och störa fiendens operationer ifrån ockuperad mark så kan vi tillföra något oerhört värdefullt i den större konflikten det handlar om - som kan leda till ett slutgiltig vinst för sidan vi strider för.

    Det må inte vara glamoröst och vi kanske inte får en plats kring bordet av fredsavtalet, men vi har lyckats med vår uppgift.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade tyskarna vunnit första världskriget hade vi ju sluppit Hitler. Och antagligen Stalin med. Kanske även Mao? Och skyttegravarna behövde aldrig ha grävts. Miljontals soldaters liv hade blivit räddade. Det kanske aldrig hade uppfunnits några kärnvapen? Det brittiska kolonialväldet hade upplösts långt tidigare. Vi hade sluppit franska (och italienska?) bilmärken. Det hade funnits lite preussisk ordning i våra skolor. Alla krig i mellanöstern hade väl aldrig existerat. Jag kan rabbla på i oändlighet.

      Så vad var fanns vinsten med allt detta? Allt för att att några vrånga belgare skulle envisas med att spränga broar.

      Radera
    2. Förmodligen är det så!

      Jag lämnar Belgarna utanför här.
      Jo, de kan de med.

      Radera
    3. Sen ska man ju komma ihåg att Kongo var kung Leopold II:s egna privata kolonialvälde fram till 1908. Längre kunde han inte ha landet helt för sig själv, eftersom den osedvanligt grymma styret med massmördandet av flera miljoner kongoleser som t.om. skapade en europeisk proteströrelse som slutligen tvingade kungen att sälja kolonin till den belgiska staten.

      Radera
    4. Du har givetvis läst Adam Hochschilds bok om Leopold och Kongo?
      Annars gör det!

      Radera
    5. Jag vet att jag borde ha läst boken om Leopolds vålnad... men har inte tagit mig för detta än.

      Så det är en bra uppmaning, jag ska plocka den nästa gång jag besöker biblioteket.

      Mörda och stympa slavarbetare hejdlöst... Hugga av små barns händer... hur var det nu igen... en högerhand skulle tas med för varje kula som skjutits för att soldaterna inte skulle slösa skott på djur..? Vilket djävla ociviliserat primitivt barbari.

      Jag ska läsa den!

      Radera
    6. Det makabra straffet att hugga av ena handen som tillämpades i belgiska kongo kan härledas till Belgisk mytologi, stadsnamnet Antwerpen betyder ung. "kasta handen", finns f.ö. intressanta dokumentärer på youtube.

      Radera
  19. Även om ryssarna suger så ska man komma ihåg att den Ryska Generalstaben är överlägsen den Svenska i kompetens, och att även armén skärpt till sig rejält sedan första tjetjenienkriget !
    Ryssarna får mer och mer erfarenhet så man måste förutsätta att dom faktiskt blir bättre då dom blir varse och kan rätta till problem.

    Sverige har ju visserligen bättre soldater men dessa har under lång tid tränats för kolonialkrig i långtbortistan mot lågteknologisk gerilla.
    Detta är något som avsevärt försämmrar stridsvärdet mot en högteknologisk fiende det har historien visat !

    SvaraRadera
  20. Hade varit intressant med källa på siffran 650.000 soldater för finska fortsättningskriget,f.ö. är "tracking record" gentemot "kamrat Ivan" ganska nedslående,i.o.m. Poltava är det oavbrutna nederlag med Sveaborg som "all-time-low",en intressant detalj i "Fall gelb" är att den tyska kraftsamlingen i Ardennerna bestod av c:a 250km. fordonskolonner, hade västmakternas flygspaning upptäckt dessa mål hade det tyska anfallet troligen slagits ut i startgroparna, begreppet "utan spaning, ingen aning" fick en ödesdiger betydelse för den fransk-brittiska militärledningen,de Gaulle ledde väl det enda framgångsrika motanfallet när tyskarna genomförde "liesnittet".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oavbrutna?
      Andra drabbningen vid Svensksund är väl lite svår att få till ett svenskt nederlag?
      Måste jag ytterligare en gång citera J.L.Runeberg: " den svenska flottans största glans".
      Att C sedan svek vid Sveaborg är ju en helt annan, bedrövlig, historia.
      Men sveket lade ju grund till en magnifik förbannelse dikt av R-berg.

      Radera
    2. Ok, jag hade landbaserade drabbningar i åtanke, skall man vara riktigt petig(och det skall man) så åstadkom bl.a. von Döbeln och Sandels några taktiska segrar mot ryssarna under Finska kriget 1808-09, vilka dock omintetgjordes av Cronstedt:s förräderi, ang. sjöstrider har jag cykelavstånd från sommarvillan till platsen för Svenska "flottans" sista levererande av batalj brukar benämnas "Skärgårdsslaget vid Sandöström"(iofs. någon mindre skärmytsling förekom senare samma år) Ang. Kriget 1788-80(Svensksund) torde vi haft någon anfader som medverkat (knekt i Åbo läns regemente).

      Radera
  21. I ett strategiskt och operationellt perspektiv är det krasst sett ingen större skillnad om soldater är värnpliktiga eller professionella. Det handlar snarare om vilken utbildning och erfarenhet soldaterna givits.
    Israel har värnpliktiga i sitt försvar. Sedan kan man ju tillägga att deras värnplikt handlar om flera år.

    Visst finns det en hel del historiska exempel på att professionella soldater även då de varit numerärt underlägsna slagit mångdubbelt större styrkor, särskilt då man håller sig till starkt avgränsade konflikter eller slag. I slutändan har numerär ändå fällt de flesta avgöranden.

    1940 sände Storbritannien BEF till Europa. Ca 350 000 "proffs" som tillsammans med någon miljon franska värnpliktiga skulle försvara Frankrike. BEF kördes iväg av den tyska värnpliktsarmén.

    Så det är inte särskilt enkelt det här.

    SvaraRadera
  22. Håller med om att numerär är inte allt i strid.

    Men sveriges regering och riksdagen är inte heller stridsledning i en pågående väpnad konflikt. Regering och riksdag fattar beslut som för väl ska avspegla folkviljan, i det här fallet en nationell säkerthetsfråga, och det beslutet om inriktning kan förstås vara mindre optimalt i vissa avseenden men så kan det bli i en demokrati. Om det finns ett brett stöd bland väljarna för att aktivera värnplikten så som nu föreslås så är det kanske bättre än en lösning med sämre stöd. Det är ju ändå i slutändan inte bara ekonomi eller militära avväganden som spelar roll utan vi måste också väga in vad vi vill ha för system för landets försvar utfrån våra myter och berättelser om oss själva. Och ett system som inte bottnar i vår självbild tror jag har små utsikter att fungera bra i praktiken i en riktig krissituation.

    Så här tänker jag, om det var ett kallt krig som tog slut, någon vann och motståndaren kollapsade och Sverige var i en dold allians med segrarna. Ja då var det vi som gjorde värnplikten som var med och stred och också vann. Det var för soldater i armén kanske inte som i Vietnam, Ungern, Korea, Afganistan eller någon av alla ställen där konflikten mer het. Svenska stridspiloter dog det dock ganska många av när man flög plan med allvarliga konstruktions fel i syfte visa sig stark och försvarsvillig. Och vi slapp kriget. Självklart säger vår fiende att det var bara skrutt men värpliktsarmen. Jättetöntig. De vrider sig av skratt fortfarande. Men de förlorade.

    Jag kan så klart inte lova att vi vinner en gång till men det vi kan göra är att utkämpa striden på vårt sätt. Inte någon annans.

    SvaraRadera
  23. Numerär är inget. 10 000 soldater utan vatten, mat och ammunition bekämpas lätt av en soldat med en atombomb. Varför diskuterar vi överhuvudtaget numerär, som om det var synonymt med styrka?

    Sveriges största svaghet är alla quislingar som skulle springa ockupationsmaktens ärenden för att få egen makt eller för att de hatar mörkhyade, eller kvinnor, eller folk med utbildning eller judar eller - bara är rädda.

    SvaraRadera
  24. Teknologiskillnad kan förstås avgöra helt, istället för numerär. Ett extremt exempel är Pizarros seger mot Atawallpa i Cajamarca 1533, med några tiotal spanska soldater mot flera tusen inkasoldater. Skillnaden i teknologi var helt avgörande - kanoner, musköter, samt rustningar och svärd av stål mot oskyddade krigare beväpnade med stenyxor och stenslungor.

    Sen är ju förstås gerillakrig intressant som fenomen, där man genom "tusen nålstick" kan besegra en tekonologiskt överlägsen motståndare, bara man som du säger väljer rätt platser och tider att anfalla. Atawallpa använde helt enkelt fel taktik mot Pizarro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1532 ska det förstås vara!

      Radera
    2. En annan omvänd extrem är en av den brittiska arméns mest svidande förluster någonsin, Isandlwana(undvik att uttala) 1878, rödrockar med "state of the art" beväpning besegras av hottentotter med spjut och sköldar, förvisso hade de några mynningsladdare, högmod går ofta före fall, se gärna filmatiseringarna om dessa händelser "Zulu" och "Zulu dawn"

      Radera
  25. Ett mycket intressant exempel som borde omnämnas i detta sammanhang är slaget om Singapore under WW2, där 25:e kejserliga Japanska armén besegrar en mångdubbelt större Brittisk kolonialarmé, strax innan förlorar brittiska flottan även ett slagskepp och en slagkryssare(Prince of Wales, Repulse) detta torde ha varit den Brittiska krigsmaktens mörkaste stund som även Churchill medgav.Här visade japanerna att numerär underlägsenhet delvis kan kompenseras med vilja och djärvhet,att britterna gjorde flera taktiska misstag bidrog naturligtvis.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...