Nedanstående är ett gästinlägg signerat Cristoffer Stockman.
Det är idag med anledning av ett försämrat omvärldsläge ett tilltagande samhälleligt intresse för krishantering, totalförsvar och samhällets robusthet. Det råder nog en ganska stor samstämmighet bland debattörer, bloggare, politiker, dystopiska författare, myndigheter och statliga utredare att de båda två delarna i totalförsvaret behöver stärkas i sin förmåga, både det militära och det civila försvaret. Frågan som det kanske råder lite delade uppfattningar om är hur dessa förstärkningar skall ske, i vilken ordning och med vilken ambitionsnivå.
Jag tänkte i denna skrivning inte göra ytterligare ett inlägg i denna debatt kring förmågan i sig utan lägga diskussionen kring detta spörsmål vid sidan och istället diskutera lagen inom vilken totalförsvaret verkar.
Det underjordiska operativa ledningsrummet i länsstyrelsens ledningscentral Hugin i Uppsala vid ett bokresearchbesök för Höstsol. |
Den idag högsta styrande lagrelegeringen för det svenska totalförsvaret är Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Denna lag, beslutad i Sveriges riksdag i december 1992 stipulerar att det inom ramen för totalförsvaret skall bedrivas verksamhet vid myndigheter, kommuner och landsting och de företag som det offentliga har avtal med.
Verksamheten skall bedrivas utifrån ett ”normalläge”/”grundberedskap” vilket kan ses som här och nu idag och i händelse av att observera, regeringen fattar beslut om ”skärpt beredskap” eller ”högsta beredskap” skall de aktörer som berörs av lagen vidta redan planerade åtgärder i syfte att öka vår robusthet inom ramen för totalförsvaret. Utöver detta skall dessa förmågor också kunna användas internationellt exempelvis att vi stöttar andra länder vid allvarliga kriser och katastrofer.
Enkelt uttryckt så utgår det svenska totalförsvarets förmåga, oaktat vilken operativ förmåga vi har idag eller i framtiden utifrån en ”beredskapstrappa”. Vi har en förmåga idag i största välmående, sedan efter politiska beslut skall vi vid ”skärpt beredskap” sätta i verket en idag planerad (och förhoppningsvis lite övad) ökad förmåga och i händelse av att det värsta inträffar så skall vi inta ”högsta beredskap” vilket innebär full aktivering av hela vår förmåga i såväl det militära, som det civila försvaret.
Är detta tillräckligt idag, med den omvärldssituation och hotbild mot Sverige som idag råder?
Jag ser några tydliga svagheter i den svenska lagstiftningen.
Flera av er läsare kanske har sett den fantastiska Netflix serien ”The Crown” där Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill tycker att en vädervarning från Storbritanniens motsvarighet till SMHI är nonsens och inte föranleder beslut om någon höjd beredskap varpå slutresultatet blir att tusentals londonbor dör i ”The great smog of London” vilken inträffade i december 1952.
Finns det inte anledning att tro samma sak kan ske idag? Eller är det i värsta fall kanske till och med än svårare idag än år 1952 att fatta politiska beslut kring vår beredskap?
Om mot förmodan någon yttre aktör skulle vilja det svenska samhället illa, såväl på det ekonomiska, militära eller politiska planet kan man idag anta att den aktören vill genomföra informationsoperationer mot den svenska beslutsfattande förmågan, och samhället i stort i syfte att tona ned hotet för att just inte påkalla politiska beslut i ”skärpt” eller ”högsta” beredskap? Redan i ett sådant hypotetiskt läge blir den svenska totalförsvarsförmågan rejält reducerad.
Min personliga uppfattning är att vi bör bygga upp vår framtida samhälleliga robusthet, totalförsvarsförmåga på ett annat sätt än vad lagen stipulerar idag.
Myndigheter i Sverige är idag överlag av hög kvalitet, även om du kan läsa annat i media. Ur ett internationellt perspektiv är vi i Sverige effektiva i vårt myndighetsutövande, mycket låg grad av korruption och våra myndigheter är självständiga och får enbart styras av instruktioner för myndigheten, budget, regleringsbrev och laglig reglering etc., inte genom ministerstyre.
Detta är enligt mig en styrka vi kan utnyttja i totalförsvaret.
Låt mig dra en historisk parallell. Under och efter andra världskriget byggde Sverige upp en militär organisation för det militära flygvapnet som byggde på ett decentraliserat system. Flera olika geografiska luftförsvarsområden, många olika redundanta stridsledningscentraler som kunde leda luftstriden, mängder med olika militära krigsflygbaser sprida över landet (som ibland tom var en ovanligt rak vägsträcka i fred), flygplan som kunde starta och landa enbart med hjälp av några få värnpliktiga. Detta resulterade i ett flygvapen som var ett av världens starkaste. En militärt starkare motståndare kunde slå ut flygflottiljer, flygplan och stridsledningscentraler men skulle bara mötas av att de många kvarvarande flygplan leddes, startade och landade på andra platser. Långt ner i organisationen, visste man vad den stora bilden var och agerade utifrån denna även om exempelvis flygvapnets högsta ledning inte kunde leda. En övad förmåga, det gjorde ont att vilja Sveriges flygvapen illa, mycket ont.
Den svenska Totalförsvarsförmågan bör enligt mig byggas med denna historiska parallell decentraliserat emot en förmåga, här och nu idag. En förmåga som klarar av mycket. Myndigheter som får en mycket hög grad av bestämmande inom ramen för vilken sätt man organiserar myndighetens verksamhet mot en uppkommen situation utan behov av aktivering av “skärpt beredskap”. Ett decentraliserat system även inom myndigheter där förmågan i vardaglig verksamhet bör vara dimensionerad utifrån Sveriges behov av myndigheten inom ramen totalförsvaret i sämre tider. Behovet av samverkan med andra myndigheter bör byggas utifrån resultat i övningar och kriser, dvs praktiska erfarenheter som idag i många fall saknas. Det hjälper inte att ropa på politisk styrning, om man inte vet vad för beslut man faktiskt har behov av?
Det förutsätter att alla aktörer inom Totalförsvaret vet mot vilken större målbild förmåga skall byggas samt inte minst kunskap om hur andra myndigheter agerar. Den målbilden är det politikens uppgift att skapa.
Så skriv om Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap till en modern totalförsvarslag som bygger på de styrkor det svenska samhället har idag, inga beredskapstrappor. Gripbara förmågor för samhället, här och nu, beredda här och nu att resursallokera. En förmåga som möter varje hot och klarar varje utmaning här och nu idag.
Cristoffer Stockholm
19 kommentarer
En självklarhet att genom instruktioner och direktiv deccentralisera verksamheten och besluten för att skapa resiliens och en effektivare organisation om den kommer under press.
I motsats till Polisens organisation och storregionsförslaget
C. Stockmann är centerpartistisk politiker. Man kan ju tycka att debattinlägg från politiker skall märkas med partitillhörighet.
Delikat balansgång att spendera lagom mycket på försvar och beredskap i olika former. Spenderas det för lite så blir det otillräckligt och ger ökad risk. Spenderas det för mycket så leder det automatiskt till katastrof. Både över och under spenderingar leder till dåliga utfall. Detta är en nyans som oftas saknas i debatten. I inlägg som ovan går det oftast ut på att mer är bra men det är långt ifrån så enkelt. Låt oss ta exempel med överspendering (som tex Ryssland håller på med).
Om vi antar att något land (som Sverige eller Ryssland) spenderar 100 miljarder extra utöver vad som är normalt. Vad händer då? Jo det köps låt oss kalla det för militärgrejor (båtar, flyg, fordon etc) i mängder. Allt behöver service, underhåll, uppgraderingar etc till extra kostnader under kommande år. Så på låt säga 20 år så har allt som köptes för 100 miljarder rostat upp eller på annat sätt blivit helt värdelöst. Vidare så har allt underhåll, bemanning, driftskostnader etc av utrustningen kostat 10 miljarder per år (200 miljarder på 20 år). Totalt är det 300 miljarder rätt ut iningenstans pga att dessa kostnader var utöver den nödvändiga/optimala nivån. Hade dessa 300 miljarder använts till annat som tex sponsring av entreprenörer hade sannolikt flera framgångsrika affärsverksamheter kunnat etablerats och genererat långt välstånd. Även en totalt defensiv placering i aktier på marknad skulle varit väldigt lönsam. Aktierna som köpts för 100 miljarder skulle sannolikt vara värda minst 300 miljarder efter 20 år sedan sås kulle sannolikt de årliga investeringarna på 10 miljarder även dubblerats så totalt värt 400 miljarder efter de 20 åren. De två olika alternativen ger efter 20år att det land som ÖVERsatsar på militära utgifter har NOLL kvar medans den andra har 700 miljarder (lågt räknat). Låt säga sedan låga 5% avkastning på 700 miljarder så har landet en inkomst på 35 miljarder per år som kan användas till att tjäna ännu mer (och detta ger såklart bättre vård, skola, omsorg etc). Genom att överinvestera i icke välståndsskapande projekt åsamkas landet stor skada på sikt. Alla som inte gillar Putins överinvesteringar i militär kan ju begrunda att vad Putin egentligen gör är att han gräver en grav för Ryssland då det för varje år som går gör dem fattigare och fattigare och mindre kapabla till att fortsätta överspendera på militär.
Vi har långt kvar till gränsen där vi satsar för mycket på försvaret. Jag skulle inte vara orolig för en fördubbling av försvarsbudgeten eller ett trefaldigande.
Sedan skulle en civil försvarsförmåga kunna göra mycket gott i samhället efter decennier av centralisering och byråkratisering. Decentralisering och lokalt ansvar med lokal beslutsrätt och lokala medel öppnar för andra sätt att effektivisera och tankar om vad som behövs under en katastrof hjälper en att prioritera den ordinarie verksamheten.
Största svagheten i dagens totalförsvar verkar vara monumentalt kommunalt och allmänbyråkratiskt ointresse för långsiktighet och säkerhet, säkert ofta drivet i linje med filurens resonemang ovan.
Ett lokalt resonemang: "Varför skall vi betala för två brandstationer, vi klarar ju oss nästan alltid med en? Om det kniper kan vi ju låna en brandbil från grannkommunen, och vi har ju ett jättetrevligt samarbete med dem. Och varför skall vi bygga mer än två garageportar nu när vi bygger ny brandstation i vår växande kommun, vi har ju ändå bara tänk tja två brandbilar"
Tänker man så förtjänar man inte att få civilförsvarsansvar delegerat till sig. Det krävs en annan grundinställning.
Men kanske två kommer kan dela på trevlig brandststionerc
Visst är det bra att samarbeta och dela resurser över kommungränser, men någon måste vara beredd att betala för en "överkapacitet".
För er som är mer insatta än mig : Är det möjligt att Sverige har förmågor som inte är allmänt kända? Rent spontant känns det idiotiskt att annonsera för omvärlden så fort en ny förmåga tas i/ur bruk.
Ja, Sverige har förmågor som inte är allmänt kända. Inklusive totalförsvarsförmågor som inte ens är hemliga, jmf med Hugin ovan. Finns även ej allmänt kända militära förmågor, som rent av kan vara hemliga.
Men även om de kan vara avgörande i detalj, så är de knappast avgörande i stort.
T ex har SOG fått en ny automatkarbin istället för G36C. Men avgörande, nej.
Lite drag av Gerillakrig, decentralisering av medvetna delar.
Flygrakorna ligger väl kvar? Kommer dock bara på 1 just nu.
Låter som en bra plan, lika bra att börja bygga upp direkt.
Javisstja, det kostar ju pengar, Hm vad var det nu vi gjorde av med våra resurser på..
De har nog fått mitträcken…
Antagligen farthinder och bil-förträngande busshållplatser också, nu när jag blev påmind om vilka som tyvärr styr..
Vi får bygga om JAS från STOL – Short Take Off and Landing till SNORT – Short and Narrow Takeoff and landing
Att snabbt ta bort mitträcken på en lämplig sträcka går bra om trafiken stängs av. Lite betong i hålen och användbar bana på några dagar. Tankbilar med bränsle och lastbilar med övrigt borde vara än enklare. Utbildning av ny personal lite mer tidsödande.
Vänliga hälsningar
Nanotec
Å andta sidan så med hur mycket som är nedlagt skulle ett första steg kanske vara att ta igen nedlagda huvudbaser typ Säve
Håller med författaren om att nuvarande lagstiftning kan och bör förbättras avsevärt. En decentraliserad modell är det förnuftiga när det gäller samhällets krisberedskap och civilförsvar.
Denna bör kompletteras med en stark nationell förmåga som kan bistå lokala organisationer och enskilda myndigheter med kunskap, övning, utvärdering och beslutsstöd samt med resurser i samband med begränsade kriser och katastrofer och för insatser utomlands.
Att bistå andra länder vid katastrofer handlar inte bara om solidaritet och välvilja utan ger viktiga erfarenheter då personal får "öva skarpt" på sina uppgifter och man har möjlighet att utvärdera arbetssätt, utrustning m m. Det stärker därmed den nationella förmågan.
Viktigt är att stärka strukturen för ledning och beslut. Beslutsfattare måste ständigt finnas på alla nivåer med mandat, förmåga och SKYLDIGHET att snabbt fatta beslut. Tyvärr visar erfarenhet från kriser i modern tid på stora brister på det området. Beslutsfattare har befunnit sig för högt upp i hierarkin och beslut har uteblivit eller fördröjts. I många fall har resurser funnits och kompetent personal varit beredda för insats men ordern har inte kommit.
Framgångsrika exempel innehåller däremot så gott som alltid individer på eller nära platsen som, med eĺler utan mandat, har fattat snabba beslut utifrån den aktuella situationen.
Bättre då att befälsskapet är delegerat och att underlåtenhet att agera bedöms allvarligare än att få sina beslut sanktionerade från högre ort.
Totalförsvarstanken innebär att försvarsaspekten ska läggas på alla samhällets sektorer och nivåer. Nu har vi tyvärr motsatsen där t ex sjukvård och polis inte är organiserade för att hantera ens normalläget – vid minsta friktion blir det kollaps men ingen behöver stå som ansvarig. Och de är ändå funktioner där mötet med det oväntade till stor del är inbyggt i uppdraget.
Välkommen till New Fucking Public Management, tacksamt introducerad av alla marknadsliberaler och jävla idioter som tror marknaden löser allt. Dvs borgarpacket (M, C, L och Kd)
Lite helt vanlig centralplanering och femårsplaner när det gäller rikets försvar är det som behövs. Det begrep S en gång i tiden.
Få sen nu, hur var det på mitten av 70-talet. Vi hade kvar tunnan, ca 600 st. Vi hade Draken ca 600 st och vi hade fått igång Viggen…ca 350-400 st vid slutleverans. Det innebär att vi under en period hade ca knappt 1500 stridsflygplan i landet. Med piloter….kanske 1700-1800 piloter. Jösses, vi hade mer piloter än vad vi har pansarskyttesoldater idag….