2015-08-06 13:33

Slutsatser kring allmänhetens bruk av Nukemap

I dag är det 70 år sedan den första insatsen av kärnvapen i krig, atombomben mot Hiroshima. Med anledning av det kan det vara interssant att läsa kärnvapenhistorikern Alex Wallersteins utvärdering av hans tjänst Nukemap från juli i år.

Antal detonerade kärnladdningar per land.
Atombomben mot Hiroshima var det andra detonerade kärnvapnet, och kom att följas av motsvarande mot japanska Nagasaki och därefter 2 343 ytterligare detonerade kärnvapen, även om Hiroshima och Nagasaki än så länge tack och lov är de enda som satts in skarpt i krig eller strid (Sydafrikas/Israels detonation till havs kan förstås rent hypotetiskt satts in mot ett skarpt mål).

Flest kärnvapendetonationer står för övrigt USA för med 1 153 detonerade laddningar.

Det kan vara av intresse att tänka på att prata om dessa vapen som kärnvapen. Idag finns det i princip inga atombomber, vilket brukar användas som benämningen på fissionsbomber. Istället är alla kärnvapen termonukleära, dvs vätebomber. Mycket små fissionsbomber används som detonatorer för en vätebaserad fusionsbomb, vilket kallas för termonukleär (eng thermonuclear), vilket också ger möjlighet till moderniteter som dial-a-nuke, genom att man styr hur mycket eller lite väte som finns i den termonukleära kammaren vid detonationen av tändhatten i form av en liten fissionsbomb liten som kanske en eller två nävar.

Alex Wallersteins utmärkta tjänst Nukemap har jag skrivit om många gånger förut, och är väl värd ett besök för att studera hur stor eller liten effekt kärnvapen har om de skulle sättas in.

Under rubriken So Long, Mom, I’m Off to Drop the Bomb: A Case Study in Public Usage of an Educational Tool utvärderar Wallerstein användandet av Nukemap. Generellt verkar man använt tjänsten för att "bomba sina grannar", dvs mest tittat på mål i sitt eget land, eller rent av där man bor.
"First and foremost, it is clear that the users appreciated the ability to “nuke their neighbors,” as it was commonly put. The ability to easily situate the “ground zero” point at an arbitrary location, and to put in an arbitrary weapons yield, helped to personalize this tool (on the other hand, these features may have trivialized it for others). Many people refer to NUKEMAP as a “game,” which was not the intention (and there is no “gameplay,” strictly speaking). Many described using it as “fun,” which is not a term usually associated with targeting nuclear weapons and evaluating their effects. Still others, even when calling it “fun,” referred to it as “scary.” This fun/scary coupling is perhaps a novel way to approach the imparting of otherwise dry data about nuclear weapons."
Wallerstein noterar att Sverige är avvikande, och konstaterar att det antagligen beror på mina länkningar, vilket ändrat förhållandet detonationer och besök:
"One anomaly is that Sweden makes up six percent of the detonations but only four percent of the visits; this is likely because a popular Swedish blogger took the time to render a very detailed, multiple-nuke attack plan with some 40 detonations on it, thus multiplying the number of detonations for each of those users considerably."
Vilket i sig alltså kan bero på detta scenario.

Det finns fortfarande en debatt kring USA:s kärnvapeninsatser mot Japan kontra den långt planerade invasionen av Japan i Operation Downfall (Coronet+Olympic). Det handlar om huruvida Japan gett sig ändå, huruvida kriget kunde avslutas tidigare, eller om man hade varit tvungen att invadera Japan, med miljontals ytterligare döda som resultat.

Något svar på det kommer vi aldrig få, även om det skrivits flera böcker inom alternativ historia om vad som kunde hänt om USA inte satt in atombomben, t ex Death is Lighter Than a Feather. Men debatten om rätt eller fel kommer nog leva länge än.

9 kommentarer:

  1. Svar
    1. Hittas även i länkat blogginlägg i texten.

      Radera
    2. Jamen titta, den fanns ju redan.. attans.. jag som tyckte jag kunde bidra med nåt vettigt för en gång skull..

      Men har ryssarna detonerat 244 laddningar sedan 98? Tänker på skillnaderna mellan dina siffror i diagrammet och de i filmen. 98 hade ju USA detonerat fler laddningar än resten av världen tillsammans om de siffrorna är korrekta.

      Radera
    3. Tänt var det här! Någonting vackert över det eller hur?

      Radera
  2. Helt klart så var dessa bomber terror-bomber. De riktades inte mot militära mål och hade som avsikt att skrämma Japan (och testa bombning med atombomber).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men samma sak gällde ju bombningarna av Dresden, Hamburg, Berlin, London, Tokyo m.fl också. Precisionen hos bombfällarna var så dålig att även om det fanns militära mål (vilket naturligtvis förekom i både Nagasaki och Hiroshima) så behövde man bomba i princip hela staden för att vara säker på att träffa. Innan radar- och radionavigation utvecklats ordentligt så hände det ganska ofta att besättningar bombade helt fel städer till och med.
      Men helt klart var bombningarna, och då talar jag om i princip all strategisk bombning under andra världskriget, avsedd att demoralisera hemmaopinionen, och få dessa att bli avogt inställda mot kriget och mot deras egna regim, att demoralisera soldaterna vid fronten genom att ge sig på deras nära och kära. Dock funkade detta varken i England, som ju ser Blitzen med en slags rosaskimrande nostalgi nu för tiden, eller i Tyskland. Om något så blev man ju bara mer motiverad att slå mot motståndaren som så fegt gav sig på civila.
      Att fällningarna över japan var ett test är ju också tveklöst sant. Man hade ju sparat Hiroshima från bombningar just för att man lättare skulle kunna utröna bombens effekt. Därtill hade man ju inte ens testat den typ av laddning som Little Boy var. Trinitytestet var en implosionsbomb / plutoniumbomb av samma typ som Fat Man och i princip alla efterföljande fissionsbomber, medan Little Boy var en "gun typ" uranbomb där man med en slags kanon sköt en bit uran på en annan bit uran för att skapa kritisk massa.

      Radera
    2. Little Boy var av en sådan enkel konstruktion att man var säker på att den skulle fungera, en implosion är mycket svårare att lyckas med. Därtill så behövdes för Little Boy en mycket stor mängd höganrikat uran, drygt 50 kg, varvid man helt enkelt inte hade tillräckligt för att också tillverka en testbomb.

      Med en "gun type" bomb så öppnås kriticitet enbart en mycket kort stund innan bomben spränger isär sig själv varvid verkningsgraden blir mycket låg. Little Boy uppnådde en verkningsgrad på ca 1,3% mot drygt 13% hos Fat Man.

      Att terrorisera civilbefolkningen var också något som Japan och Tyskland använt sig av redan tidigare i kriget, så det är förstås fullt förståeligt att de allierade inte bekymrade sig alltför mycket om civila tyskar och japaners lidande i slutet av kriget om det innebar att man själv drabbades av mindre förluster. Dessutom bidrog många av dessa civila till den för kriget viktiga krigsproduktionen, och ofta så är det trots allt enklare att slå ut produktionen än att vänta på att krigsmaterielen ska komma ut till sina brukare i de väpnade styrkorna.

      Radera
  3. Kanske en irrelevant kommentar egentligen men rätt ska ju vara rätt och alla som läser den här bloggen är väl sannolikt innerligt intresserade av kärnvapenkonstruktion.

    Samtliga USAs officiellt erkända och i volym operativa kärnvapen är antingen rena fissionsvapen i form av frifallande bomber eller av Teller-Ulam konstruktion och skapar ungefär hälften av sprängkraften via fission och hälften via fusion. Det enda riktiga fusionsvapnet, bomben B41, skrotades redan i mitten på 70-talet. Orsaken till detta är att när väl skapat lite fusion får man ett stort överflöd av neutroner som man med fördel använder till att skapa fission i något lämpligt material och får på så sätt mer sprängkraft "på köpet". Reaktionskedjan blir fission-fusion-fission.

    Det initiala fissionssteget är heller inte direkt litet. Ofta är det betydligt större (volym) än det efterföljande fusion-fissionssteget som kläms in i konen på återinträdesfarkosten. Däremot är det helt korrekt att man genom att justera mängden vätgas som fusioneras kan kontrollera vapnets totala sprängkraft. Frågan här blir dock om personen som faktiskt sköter inställningen gör ungefär som när man doserar tvättmedel. "Äh va f-n, lite till för säkerhets skull" .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bränslet i en Teller-Ulam bomb är vanligtvis fast av praktiska orsaker, i form av litiumdeuterid, dvs litiumhydrid där vätet är i form av deuterium. Gas används bara för att ge fissionssteget en boost, dvs genom att fylla plutoniumsfären med fusionsbränsle (vanligen deuterium-tritium) så fås fler neutroner vilket ger ökad fission av plutonium. Detta möjliggör också att man kan använda relativt lite plutonium i vapnet, samt att det fungerar som en säkerhetsmekanism.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...