2015-06-12 17:18

Fredagsmys: Det finns ingen 40-årskris

Det finns ingen fyrtioårskris. Istället handlar den sk "krisen" om självinsikt och att man kommit till freds med vem man är, samtidigt som man har ekonomiska resurser att hantera självinsikten.

Dessa idéer är inte mina egna, utan jag har fått huvudtesen till mig under ett samtal. Det mesta här har förstås skrivits av andra tidigare, både bättre och mer insiktsfullt. Men det är ändå fredagsmüsdags.

Ska man göra en sammanfattning så tror man i 15 - 20-årsåldern att man är vuxen. Men det går över i takt med att man mognar.

I åldern 20 - 30 är man upptagen med att utforska vad det innebär att vara vuxen. Många studerar, vilket belastar ekonomin. Man får sitt första riktiga jobb. Samtidigt letar man livspartner, eller åtminstone sexpartners under dessa år. Som en del i utforskandet av vad det innebär att vara vuxen under den här åldern provar man ett antal schabloner för vad vuxna gör. Man provar sprit, alkohol, kaffe, sexvanor. Man provar parmiddagar, utlandssemstrar, köpa bostad, köpa bil, och klär sig i "vuxenkläder". Man flyttar runt mellan olika orter och boendeformer. Man kan få för sig att man som vuxen ska ägna sig åt vissa hobbies eller intressen. Ofta mer eller mindre konstlat om man går till botten med det hela. Man vet helt enkelt inte vad det innebär att vara vuxen och letar fortfarande efter sin vuxenroll i denna ålder.
Inte fyrtioårskris.

Åldern 30 - 40 handlar mer om att bilda familj. Att slå sig till rot med en förmodad livspartner, ofta skaffa barn. Samtidigt har karriären tagit fart, men när barnen kommer blir man fullt upptagen med barn, karriär och har inte tid till sig själv. Dock uppnår man successivt under dessa år självinsikt och upptäcker vem man egentligen är och vad som egentligen är viktigt i livet.

Så då är det dags för "fyrtioårskrisen".

I ålder 40 - 50 år förverkligar man sitt verkliga vuxna jag. 

Barnen är nu stora nog att inte ta upp all din tid. Din karriär är stabil och du har mycket god lön. Samtidigt har du upptäckt vem du egentligen är.

Tidigare livsval kan åka ut genom fönstret, då man inser att de var konstlade och inte egentligen var du. Det kan gälla hobbies, yrke, klädval, bostadsort eller för den delen livspartner.

Istället använder du dina nu större ekonomiska resurser till att förverkliga din faktiska vuxenroll. 

Samtidigt har man fortfarande, generellt (allt är alltid generellt - ålder kan variera, t ex med åldern på livspartnern), hälsan i behåll och är ännu inte begränsad i vad man kan göra. I 50 - 60 årsåldern blir förstås ekonomin ännu bättre när barnen lämnar boet och ytterligare karriär höjt lönen, men här kan hälsan börja göra sig påmind.

Det finns alltså inte en fyrtioårskris. Det handlar istället om självinsikt och att komma till ro i vem man faktisk är och vad ens vuxenroll innebär.

Gissningvis är motsvarande ovanstående väl känt inom exempelvis reklambranschen och detaljhandeln, samt dess leverantörer. Olika åldrar kräver olika budskap. Åldern 20 - 30 år är antagligen tacksammast, då man kan lura i dem i princip vad som helst, så länge det verkar handla om att vara vuxen.

Så riktigt härligt fredagsmüs på er, alla som anklagas för att fyrtioårskrisa. Eller är på väg dit, eller passerat. Självinsikt är inte en kris. Skäms nu inte över att du lägger ner fotbollen eller sportfisket och åter tar upp något du gjorde i 20-årsåldern innan du skulle låtsas vara vuxen. Du hade nog rätt där som ung. Eller om du börjar med något helt annat.

31 kommentarer:

  1. Sprit och alkohol?
    Vad är skillnaden?
    Ja, en annan har ju inte gått en utbildning på Chalmers...
    Slå sig till Rut?,
    Flagelant?
    Swinger?
    Eller kanske Rut och rot?
    Hade själv inte tid till dylik kris
    Drabbades av allt det där på en gång.
    Rekommenderas ej...

    SvaraRadera
  2. Insikten "Jaha, det blev inte mer än så här" dyker också upp någonstans vid 30 eller så, när man till slut blir tvungen att justera sina tidigare förväntningar efter den bistra verkligheten. För vissa kan det leda till en livskris, medan andra obekymrat rycker på axlarna och vandrar vidare på livets snåriga stig.

    SvaraRadera
  3. Så du är fortfarande i förnekelsefasen Lars?

    SvaraRadera
  4. 40 årskrisen är idag en 50-60årskris iom vi startar våra liv så sent.

    SvaraRadera
  5. "Man är", "man skaffar" - du är så fullkomligt Svensk cornu (utan värdeladdning). Vad du rabblar är alltså normer som är delvis godtyckliga, delvis har relevans i det aggregerade snarare än det individuella (tex monogami).

    Det är inget fel på konformism (det är rent av det vanligaste valet), men ändå. "Man" pratar inte med främlingar heller, "man" tittar ned i backen hela livet. "Man" slutar utforska livet efter 25 och "man" blir därför rätt gammal redan vid 30 och misstolkar det som avsaknad av möjligheter snarare än ett aktivt val. Någonstans blir det märkligt att tala om "man".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömde den som de flesta verkar missa: "Man" fastnar i att fest består av alkohol och "man" tolkar därför situationen som att "man" blev äldre och tröttnade på att festa.

      Det "man" verkar missa är att "man" i själva verket bara gjort samma sak sedan 18 års ålder, det är irrelevant vad saken är (i fallet alkohol väl illustrerat av att det är en norm, snarare än någon form av naturlig konvergens).

      Radera
    2. För att citera: "De som invänder mot pronomenet man identifierar det uppenbarligen med substantivet man – men det är egentligen inte självklart att det är samma ord, även om de historiskt helt klart har samma ursprung. Bland europeiska språk är det rätt vanligt att ett generiskt pronomen har utvecklats ur ett substantiv med betydelsen ’man’, men mig veterligen är det bara i svenskan som pronomenet och substantivet fortfarande både låter likadant och stavas på samma sätt. Det är till exempel inte så lätt att gissa att franskans on historiskt är samma ord som homme.

      Radera
    3. Mjah, men nu var det inte riktigt genusperspektivet jag antog, utan föreställningen att det godtyckligt och miljöbetingade konforma är någon slags naturlig beskrivning av mänskligt beteende och åldrande.

      Till skillnad från dagens vänster har jag faktiskt inget intresse av att dela upp allt i manligt och kvinnligt.

      Radera
    4. Intressant det där. I USA är det många som i High School bestämmer sig för vad de är: Nörd, Sportfåne, Debattklubb (vilket väl motsvarar de jobbigaste MUF-SSUarna i Sverige). Sedan håller man fast vid den identiteten hela livet.
      Lätt gjort överallt som exemplen ovan visar.

      Radera
    5. Antagligen både beroende på subjektiv tolking samt vilken del av USA du tänker på. Jag har bara bott på västkusten, och det är hittills enda platsen i världen jag riktigt passat in (jag har tolkat det som att det är det svenska som inte passar, och det känns rimligt - men det kan ju finnas fler ställen som inte passar).

      Kan absolut förstå tanken om att det i USA är viktigt med någon form av bild av sig själv som "något", och att det hänger kvar. Men detta är ju just en enorm (kanske den absolut största) skillnad mellan Sverige och USA. I Sverige är det viktiga att passa in i en given normbild, i USA är tvärt om det viktiga att du har en egen identitet.

      Personligen blir det (oerhört enkelt förklarat) så att eftersom jag letar utveckling, upplevelser och ständiga nya intryck så passar jag in i det amerikanska, medan någon som vill att allt ska vara tillrättalagt och enkelt att prognostisera passar in i det svenska.

      Radera
  6. Finns det nåt bättre, än efter en tipsextrakväll med gänget, vakna upp i Globen med en äggkopp i munnen och lite drottningkräm mellan skinkorna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du han har lyckats trycka upp en tub p-skum i en fjortontaggare någon gång?

      Radera
  7. 40 årskrisen är idag en 50-60årskris iom vi startar våra liv så sent.

    SvaraRadera
  8. Apropå bloggarens vistelse.
    Götet tycks ju vara nya Vinterviken...
    Häftig " trafikolycka" enligt PK polisen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är väl bara de islamistiska gullungarna som varit igång med sina pojkstreck som vanligt. Ingen lokaaaal!

      Radera
  9. Vid 20 trodde jag aldrig att jag skulle vara en sådan ärkesvensson vid 40. Men så blev det. Förutom jobbet som skiftat på ett rätt intressant vis, och möjligheten att arbeta i flera länder, som är berikande, har privatlivet i stort sett följt mallen som Cornu beskriver.
    På något vis trivs man med sakernas tillstånd vid 40 på ett sätt man inte gör vid 25.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Kingedward24. Håller med + att tiden går obönhört fort efter 25. Känslan av att det inte var länge sen man tog körkort kontra verklighetens 23 år sedan, är förvirrande och förtröstande på samma gång.

      Radera
    2. Jag är inte där ännu men köper att tiden generellt går fort. Självfallet för att tid är relativt, men antagligen framförallt för att tiden "försvinner" när inte livet utvecklas rejält / förändras.

      Senaste två åren har jag själv varit fast i Stockholm, och med samma jobb under hela perioden. De senaste 1.5 åren har mer eller mindre "försvunnit".

      Radera
  10. Tja, sen finns det de som bara vet vad de gillar. Själv har jag püsslat med Commodore-datorer i 27 år och det har aldrig varit roligare än nu.

    SvaraRadera
  11. 40-årskrisen har inte funnits sedan 70-talet. Det sägs nämligen vara ett generationsbundet fenomen som närmare bestämt drabbade den s.k. "tysta generationen".

    Denna generation var barn under depressionen och växte upp bland vuxna jättar som gjorde stora saker, typ utkämpade det andra världskriget eller grundlade välfärdssamhället, medan deras egen främsta plikt bestod i att hålla sig undan och acceptera vad de vuxna beslutat. I 20-årsåldern fick de omedelbart välbetalda jobb bland starka institutioner i 50-talets socialt trygga samhälle, med ständigt stigande standard och ökad tillväxt. Allt gick på raka spår och det enda de själva behövde göra var att köpa läget i alla lägen. "80 percent of success is just showing up", som Woody Allen uttryckte det. De utvecklade således en särskild form av existentiell konformism där samhällets värderingar togs över okritiskt. De gifte sig även tidigt och skaffade barn i väldigt unga år.

    Det senare innebar att barnen gärna var utflugna redan i 40-årsåldern, alltså samma ålder som X-generationen ofta börjar skaffa barn i, och man hade sedan länge redan allt i form av bilen, huset etc. Samtidigt gjorde 68-generationen revolt och man befann sig mitt i 60- och 70-talets väckelseår som predikade frigörelse och individuellt självförverkligande. Det är här "40-årskrisen" satte in för många av dessa människor. Trygga familjepappor kände ett plötsligt behov av att skaffa hoj och möta "friheten" och hemmafruar blev feminister eller började med yoga. Skilsmässorna stod som spön i backen och det skrevs böcker om hur man hade levt "inautentiska" liv.

    Senare generationer har aldrig haft behov av en 40-årskris. De evigt unga 68:orna har bara fortsatt att predika hela livet och X:arna har ofta misslyckats med att skapa den plattform som vuxenskapet anses innebära eller kommit igång med detta väldigt sent. Att få en "40-årskris" framstår för dem som en närmast oanständig lyx.

    Men jag antar att vissa 60- och 70-talister, som haft det väl förspänt, kanske möjlighet att utveckla en särskild begåvning, kanske avsevärt med socialt eller annat kapital och vars liv påmint om att komma till det dukade bord med trygga, förutsägbara villkor som mötte den tysta generationen, fortfarande kan få för sig att de lider av en svårartad "40-årskris".

    Är det vad som har drabbat Cornu eller Cornus anonyme kompis?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror inte jag på. Den finns fortfarande och består av en mitt i livet kris. Drivet att ordna om sig med partner, familj, boende, utbildning och karriär i 10-20 år och rätt som det är förstår man att "var det bara det här"
      En identitetskris som ofta uppkommer runt 40 då barnen nått en viss ålder och karriärstegen nått en viss nivå.
      Inget med åldern 40 att göra utan var de flesta befinner sig i för livssteg. Mina egna erfarenheter!

      Radera
  12. Jag knycker en amerikansk formulering: We ask 18-year-olds to make huge decisions about their career and financial future, when a month ago they had to ask permission to go to the bathroom.

    SvaraRadera
  13. Vuxenroll?

    Jag spelar nog bara vuxen, antagligen så blev jag kvar i 20-års åldern och i vissa fall i tonåren, åtminstone vad det gäller värderingar eller så var det första intrycket som var det rätta.

    När det gäller kvinnor så är fortfarande de runt 25 som är de mest attraktiva, oftast så minns jag min faktiska ålder och avstår från närmanden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör det. Det finns inget värre än att bli uppraggad av en äcklig gammal gubbe. Yich!

      Radera
  14. Väldigt klokt inlägg. Jag upplever nog livet ungefär på det sätt som du beskriver, Cornu. När jag var 24 tyckte/trodde jag att livet var slut vid 40, att själva livsgnistan skulle slockna. Nu när jag är över 40 själv, så ser jag hur patetisk jag var då...

    SvaraRadera
  15. Vissa skaffar barn sent och är småbarnsföräldrar vid fyrtio, andra får sina första barnbarn vid denna ålder.
    Vid fyrtio är karriären utstakad eller inte.
    Själv, en halv fyrtioår senare , är livet skönt, när värken är borta och orken finns. När värken kommer från en timmes motion så får man stå ut!

    SvaraRadera
  16. Korrekt att krisen handlar om insikter om livet i stort och inte om ålder.
    Läs bloggen Palanthir av Carl Norberg.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...