2015-01-21 18:36

Gästinlägg: Att jag har lyckats här i Sverige har jag mina tänder att tacka för

Nedanstående är ett gästinlägg om svensk censur skrivet av den mycket produktive författaren och regissören Vladimir Oravsky, tillika under några turbulenta månader kulturchef i Umeå 2001. En intervju med Oravsky kan man hitta hos Tidningen Kulturen, där även en del krönikor av honom finns publicerade, t ex senast Jag är svensk.

ATT JAG HAR LYCKATS HÄR I SVERIGE HAR JAG MINA TÄNDER ATT TACKA FÖR
Tankar om censur, självcensur, obefogad rädsla, nerskitna byxor och solidaritet, med utgångspunkt av mina egna erfarenheter

Friheten i kulturen finns hos Adlibris
för 177:- i danskt band eller 47:- som E-bok
Övriga böcker av Valdimir Oravsky finns här.

Onsdagen den 7 januari 2015 överfölls Charlie Hebdos redaktion av åtminstone två beväpnade män och inom några få timmar var detta attentat känt över hela världen.

Vissa jihadister omfamnade detta terrordåd och vissa människor utan uttalad tillhörighet till dem som tycker att skiljaktigheter bör lösas med våld och död, menade att de drabbade borde skylla sig själva, eftersom deras avsiktliga förolämpningar inte har något som helst med yttrandefrihet att göra.

Även i Sverige, tidning efter tidning, publicerades Charlie Hebdos satiriska material. Expressen nyttjade hela förstasidan till det, och dessutom ytterligare några uppslagssidor. Men det fanns undantag: Lena Mellins Aftonbladet. Mellins ”förklaring” till hennes kalla hand lät så här: ”De passade inte in i nyhetssammanhanget”.

Lena Mellin menade således att teckningar från Charlie Hebdo ”passade inte in i nyhetssammanhanget”, trots att sammanhanget var det nyhetsflöde som uteslutande handlade om det multidödliga attentatet mot Charlie Hebdo.

Efter mer eller mindre högljudda påtryckningar, eller kanske för att vissa delar av det svenska folket klarar av att sitta på två stolar samtidigt vilket inte är cirkusakt utan ett acceptabelt moraliskt ställningstagande, publicerade även Mellin material från Charlie Hebdo. Fast först fredagen den 9 januari och det på sidan 22. Längst ner. Sverige behöver många, många solidaritetsuppvisande åsiktsbildare, så tack Lena Mellin för ditt bidrag.

De svenska tidningar och tidskrifter som jag brukar följa, vågade stå upp mot det våld mot Charlie Hebdo, som på ett påtagligt, dödsbringande vis ville tysta yttrandefriheten. Min förhoppning är att chefredaktörer på dessa tidningar och tidskrifter även menade det de skrev. Att de inte bara återigen följde sin fega instinkt, att rösta på det som för stunden var det mest ”kloka” ur deras karriärsynpunkt.

Vi i Sverige är övervakade. På nätet, i telefonledningar och telefonsignaler. Vi i Sverige är övervakade, dock inte alltid för vårt bästa. Oavsett vad övervakarna basunerar.

Vi i Sverige får inte offentliggöra vad vi vill och känner för, och vi får inte heller läsa allt det som vore av intresse för oss att läsa om vi vill veta så mycket som möjligt om hur övervakningssamhällen fungerar. Vi kontrolleras och övervakas dels på ett grovt, synligt och påtagligt vis, och dels på ett subtilt nära på ”osynligt” vis. Det ena reagerar vi på, på olika sätt, exempelvis genom att rösta på Piratpartiet eller genom att hävda att den som har rent mjöl i påsen, inget har att vara orolig för, det andra reflekterar vi över huvud taget inte över, kanske på grund av att vi inte ens är medvetna om denna sortens övervakning och styrning av våra tankar och tankesätt. Jag skall i det nedanstående ge några exempel på båda övervakningsmetoderna.

Först det ”subtila” sättet. Ett exempel av hundratusentals, som drabbar oss genom SRs, SRTVs, tidningars, tidskrifters, Wikipedias och andra uppslagsverks inverkan och påverkan.

Följande kan var och en läsa i svensk Wikipedia om Daniele da Volterra:

”Daniele da Volterra (eg. Daniele Ricciarelli), född 1509 i Volterra, Toscana, död 1566 i Rom, var en italiensk målare inom manierismen och skulptör, efterföljare till Michelangelo. da Volterra var huvudsakligen verksam i Rom och en av Michelangelos främsta lärjungar. Hans främsta verk, ’Korsnedtagningen’ i kyrkan ’Trinità dei Monti’ i Rom (1541), har med sin stränga komposition och dramatiska rörelse mycket av Michelangelos skulpturala kraft.”

Wikipedias källa verkar vara Bra Böckers lexikon, ett uppslagsverk utgivet i 25 band. Var finner jag det manipulativa, det censurliknande i denna ”lärdom”?

da Volterra var en så pass skicklig konstnär, att hans målning “Davids seger över Goliat” först tillskrevs Michelangelo. Men frågan är, huruvida han även var en stor konstnär?

En stor konstnär är enligt mig en konstnär som är ungefär lika skicklig som da Volterra, men som även besitter den moraliska och därmed även den ideologiska integritet som exempelvis Michelangelo, vars namn för evigt är sammankopplat med da Volterras.

da Volterras var nämligen en censor, villig att göra vad som helst, till och med förråda, vanställa och förfalska sin läromästare Michelangelo, för pengar och berömdhet (till skillnad från dito vedervärdiga handlingar av ideologiska och moraliska aspekter).

(Michelangelo hade visserligen också en del på sitt samvete i det att han ”förrådde” och tog avstånd från sin mäktige beskyddare, Lorenzo de' Medici, men han gjorde det inte på grund av att det gagnade honom ekonomiskt eller karriärmässigt.)

Utanför Sverige är da Volterra framförallt känd, eller snarare ökänd, för de ingrepp som han gjorde på Michelangelos freskmålning ”Yttersta domen” i Sixtinska kapellet. Så här gick det till, i korta drag:

Tridentinska reformen förde bland annat med sig att Michelangelos gestaltning av Yttersta domen krävde ”stramas upp”. Mest känd är Biagio da Cesenas litania, att det är ytterst vanhedrande att det på en så helig plats skulle finnas dessa nakna figurer som blottar sig på det skamligaste sättet, och att dessa målerier inte passade att pryda ett påvligt kapell utan snarare offentliga bad och krogar. Michelangelo ”svarade” genom att föreviga Biagio da Cesena som Minos, domaren över de döda i Hades. Dessutom gav han honom inte alltför smickrande åsneöron, och dessutom målade hans nakna kropp omslingrad av en orm. Och dessutom lät han ormen bita i da Cesenas hårlösa pung. Satir är således inget som uppfanns av häcklarna på Charlie Hebdo, om någon till äventyrs trodde det. Hur som helst: Alla skamligheter i Michelangelos ”Yttersta domen” skulle avlägsnas genom att täckas av höftskynken, draperier, döljas i ett moln eller vattenånga och eller ”suddas ut” och övermålas. Den karriärsugne konstnären som tog sig an jobbet fick finna sig i att för evigheternas evighet släpas med öknamnet ”Il Braghettone”, det vill säga ”han som målar knäbyxor”, på ett ungefär. Il Braghettones konstnärsnamn var Daniele da Volterra.

(Mellan åren 1980 och 1994 restaurerade man ”Yttersta domen” och man gjorde flera oanade, remarkabla upptäckter.)

Nu tänker du kanske: so what? Jag struntar i vilket, jag visste inte ens att det fanns någon Daniele da Volterra innan du drog upp honom som en annan gubbe i lådan.

Det är ditt privilegium att ha den inställningen, och jag gratulerar dig till den. Den kommer knappast störa dina dagar eller nätter, snarare tvärtom. Visste du förresten att du varje dag utsätter dig för över 30 minuters lång reklamexponering från olika spelbolag om du är en flitig tv-tittare? Vad tror du är meningen med att Sverige har statliga spelbolag? Tror du verkligen att det bara handlar om pengar?

Alice Munro har erövrat en del priser för sitt författarskap, senast ett Nobelpris i litteratur, med motiveringen ”Den samtida novellkonstens mästare”. Det är en lika kort motivering och lika balanserad, som Munros författarskap. Du kan inte plocka bort ett enda ord från motiveringen om du vill behålla dess mening. Akademiledamoten, forskaren och författaren Horace Engdahl sade om Munros noveller att dessa är såpass fulländade, att man inte kan ta bort eller förflytta ens ett enda komma i dem, utan att förstöra dem.

Icke desto mindre sände Sveriges Radios P1 inte mindre än tre av Munros noveller (”Ögat”, ”Natt” och tre 22-minuters avsnitt av ”Miles City, Montana”) i – för att citera programmens presentatör och tillika producent Gun Ekroth – ”något förkortat form”. Den som lyssnade på denna uppläsning av Munros skapelser, och inte har en annan, det vill säga oförfalskad erfarenhet av hennes verk, måste ha ställt sig frågor som, vad är det Munro fick Nobelpriset för? och vad är det Svenska Akademien pysslar med när de satsar Nobels slantar på något sådant som dessa noveller?

Vad blir nästa bidrag i SR:s kultursatsning? Att läsa ur ”Det Bästas Bokval” i ”något förkortat form”?

Ordet ”förkortat”, är SR:s och SVT:s förskönande omskrivning av begreppen vanställt och censurerat.

Varför vanställer SR och SVT vissa program? Anledningar kan vara legio. Allt ifrån politiska, (man utövar censur), till personliga (man vill få extrabetalt för ett onödigt och därtill skadligt arbete).

Jesse Jackson, Martin Luther King, Mike Allen, David Crosby, Roger McGuinn, Bob Dylan och många andra avger sina vittnesmål i dokumentärfilmen ”Joan Baez: How Sweet the Sound”, som ingår i den välkända och hyllade filmserien American Masters. När Joan Baez-filmen visades på TV, blev inte mindre än en tredjedel bortredigerad. Jag ställde den enkla frågan ”varför?” till TV, men frågan var antagligen inte av den digniteten att den krävde ett svar.

För någon månad sedan visades filmen ”The Act of Killing” i SVT.

SVT beskriver filmen med bland andra följande ord: ”The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva - och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning.”

Men eftersom SVT, sin (o)vana trogen, återigen kapade stora delar av filmen och omvandlade den till en, ur konstnärlig synvinkel, svårbegriplig mischmasch, var det, strängt taget, inte mördarna som skrev manuset, utan SVT. Eller är det kanske inte helt klart att en stympad film skiljer sig från det ostympade originalet?

Erich von Stroheim, David Wark Griffith, Sam Peckinpah, Francis Ford Coppola, Michael Cimino, Sergio Leone, Milos Forman, Martin Scorsese är några av de kända filmregissörerna som i rätten slogs för rätten att få sina verk distribuerade i ostympad form, och deras krav vann gehör till slut.

Följande är ett citat från sv.wikipedia.org: ”Tillsammans med Claes Eriksson anmälde (Vilgot) Sjöman TV4 till Granskningsnämnden för att kanalen visade deras filmer med reklamavbrott. För kampen mot reklamavbrott i långfilmer belönades han med Ingmar Bergman-priset 2003. Då Granskningsnämnden dömde emot Sjöman/Eriksson tog filmmakarna, med stöd av upphovsrättsorganisationen KLYS, frågan till tingsrätten. Tingsrätten dömde till upphovsrättsinnehavarnas fördel, men TV4 överklagade till hovrätten. Hovrätten gav de båda regissörerna rätt i ett domslut den 12 april 2006, endast tre dagar efter Sjömans död. TV4 överklagade domen igen, nu till Högsta domstolen (HD). HD upprätthöll hovrättens dom i sitt domslut 18 mars 2008.”

En regissör och författare har således rätt att få sin skapelse lämnad i fred, utan reklamavbrott. Mot en årsavgift på 2 076 svenska kronor lovar SVT och SR att du kan se deras sändningar utan reklamavbrott. I stället tvingar SVT och SR på dig stympade, kastrerade och därmed censurerade program.

SVT:s Vetenskapens värld, K special och Dox är de värsta syndarna. Om det så småningom kommer fram, att förklaringen av det svaga resultatet av Pisa-kunskapsutvärderingen kan förklaras även med Victoria Dyrings skötsel av Vetenskapens värld, blir jag inte alls förvånad. Det är inte bara att Vetenskapens värld förkortar filmer som de visar, Vetenskapens värld även manipulerar dem. Dyring (och då och då även någon annan av hennes medskyldiga), träder in som en svensk kommentator här och där i filmerna som i övrigt visas på engelska, tyska, franska, det vill säga 70 – 90 % av filmen sänds på engelska, tyska, franska och resten är bearbetad och berättad av Victoria Dyring på svenska. Vad finns det för förklaringar för dessa ingrepp? Att underlätta för åskådarna som inte kan främmande språk, kan under inga förhållanden vara ett godtagbart svar.

Det som de ovan utpekade redaktioner och personer pysslar med, kan gott och väl rubriceras som The Act of Killing.

Nu till mina, högst konkreta erfarenheter av censuren i Sverige.

Först teater.

Jag skrev pjäsen ”Faust 96” för Jönköpings länsteater. Verklighetens Johann Georg Faust inspirerade ett tjugotal dramatiker och regissörer under flera århundraden allt ifrån Christopher Marlowe genom Johann Wolfgang von Goethe till yours truly Vladimir Oravsky. Det fanns två kvinnliga krafter på teatern som motsatte sig min ”Faust 96” och det var därför jag skickade den till Annika Silkeberg, en uppburen kvinnlig regissör. Hon föll pladask för den och den sattes upp med bland andra även den på den tiden populäre Conny Vakare. Efter Stockholmspremiären skulle ”Faust 96” spelas runt om i Sverige i Riksteaterns regi. Så blev dock inte fallet, det fanns uppenbarligen starkare svartkonstkrafter än de som doktor Faust kunde uppvisa.

Tidningsartiklar.

Min välunderbyggda, först publicerade recension av teaterversionen ”SCUM-manifestet” har efter påtryckningar tagits bort från ett flertal kultursidor och detta ger mig, efter dödsattackerna på Charlie Hebdo, anledning att fråga, om det kan förhålla sig så, att vissa kulturredaktioner bedömer svensk SCUM-rörelse vara mera farlig, än det som den mest extrema islamextremism försöker tvinga på en fri och öppen publicistvärld.

Vad hade jag skrivit som var så förfärligt att vissa tidningsredaktörer byxor färgades bruna omedelbart efter att de personligen kontaktades av SCUM-företrädare? Min bedömning av SCUM-attacken finns sedermera publicerad av andra aktörer både på papper och elektroniskt på nätet, så det är bara att bekanta sig med mitt innehåll och därmed få det bekräftat att både Biagio da Cesena och Il Braghettone, det vill säga Daniele da Volterra lever i god välmåga bland oss.

”If something you’ve said is powerful enough to need be silenced, it was very important thing to say”, sade Tina Beattie feminist och professor i katolska studier vid Roehamptons universitet i London och författare till bl. a. “New Catholic Feminism: Theology, Gender Theory and Dialogue” och “Theology after Postmodernity”.

”If something you’ve said is powerful enough to need be silenced, it was very important thing to say”. “Important” är inte lika med ”ondskan” och ”fördärv”. Så vad är det ni ivriga censorer och samtida inkvisitorer försöker ”beskydda” oss från? Jag tror inte att era motiv är samhälleliga utan rent privata. Har jag rätt eller har jag rätt?

Tankens och ordets frihet kan aldrig garanteras en permanent varaktighet. Om folket i ett land tillkämpar sig tankens och ordets frihet, då är kampen om detta privilegium inte avslutat, utan det är från denna stund som en stor försvarsvaksamhet måste mobiliseras. Den fria tanken och det fria ordet har nämligen många fiender, eftersom den närapå garanterar jämlikhet och demokrati.

Och vem vill leva i något sådant? Alla och envar vill få den högsta lönen, bästa privilegier, lättaste arbete, mest att säga till et cetera. Det är bland annat därför all vunnen frihet alltid ”drabbas” av bakslag. Två steg fram och ett tillbaka, är inte bara en boktitel av Vladimir Lenin (Шаг вперёд, два шага назад (Кризис в нашей партии), det är inte bara en låt av dansbandspredikanterna Sten & Stanley, utan det är i bästa fall en delbeskrivning av det hälsoläge som det fria ordet alltid pendlar mellan. Ett steg fram och tre, fyra tillbaka, är dock ofta det mest gängse. Inte minst i det, vad min journalistiska förebild Wilhelm Moberg kallade demokraturer.

Ni har ju massor av frihet sprider SR, sedermera 24 timmar om dygnet årets samtliga dagar inklusive skottår. ”Det är ni som bestämmer!” ljuger SR. Gång på gång på gång, från tidig morgon, dygnet runt. Och det finns sådana som till slut faktiskt tror det, eftersom människan fungerar precis så som nazitysklands ansvarige för folkupplysning, propagandaminister Joseph Goebbels, spred under Partidagarna i Nürnberg år 1934: „Wenn man eine große Lüge erzählt und sie oft genug wiederholt, dann werden die Leute sie am Ende glauben.” / ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger, kommer folk till slut tro på den.” ”(…) Die Wahrheit ist der Todfeind der Lüge, und daher ist die Wahrheit der größte Feind des …“ / „… Sanningen är lögnens dödsfiende, och därmed är sanningen de demagogiska historieförfalskarnas största fiende.”

SR och SVT1 och SVT2 och tidningar och tidskrifter matar oss dagligen med den ofrihet som folket i Kina och andra länder lever i eftersom de inte får se filmerna som ”Da Vinci-koden” och ”The Interview”. Vad tror du är meningen med dessa dagliga mörka rapporter från ofrihetens imperier? Kan det vara så att SR och SVT1 och SVT2 och tidningar och tidskrifter vill intala dig att det Sverige var du betalar din skatt och licenspeng och fackföreningsavgift och fem, sex privata försäkringar, är den bästa av alla tänkbara världar?

Och möjligen har SR et cetera rätt. Men betyder det att vi inte bör kämpa för tankens och ordets oinskränkta frihet?

Böcker.

”Från Astrid till Lindgren” / ”Astri mi! Berättelsen” var inte den första av mina böcker som någon makthavare, dold eller öppen, velat förbjuda. Jag har varit med om ett publiceringsförbud tidigare. Men först en annan röst:

”Det är rädslan att dö som får mig att tiga. Det är tvånget att tiga som får mig att gråta. För säger jag vad jag vill kommer jag att dö. Och därför gråter jag. Och tiger.” Med dessa ord börjar inlägget ”Från Astrid till Lindgren - en bok som tystats och stoppats på webloggen ”Orden som tystats”. Författaren till inlägget skriver följande om bloggen: ”Sverige är ett land där yttrandefrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet skall råda. Varför gör det då inte det? Jag som bloggar här är författare, medförfattare, adaptör, korrekturläsare, översättare och människa och har en dröm om att kunna få säga, skriva och tycka vad jag vill, utan att människor med pengar ska hindra mig från det. Läs inläggen och begrunda. Ibland undrar jag om det som händer är sant. Eller om min värld bara är en ond dröm.”

Sagde författare har anledning att vädra sina åsikter om den beskurna tryckfriheten eftersom…

Var så god, här är hennes inlägg: ”Det verkar som att alla är köpta av någon. Alla arbetar för någon annan och gör det för att överleva. Jag är en av dem, alla de där anonyma du ser när du rör dig bland människor. Vi finns där överallt, vi anonyma, osynliga, de du inte känner men som finns i alla fall.
För ett år sedan blev jag ombedd att tillsammans med Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen göra en adaption på ett teatermanus och musikalmanus till romanform. Manusen var skrivna av ovan nämnda författare, och handlade om Astrid Lindgrens unga år. Naturligtvis kände jag mig hedrad och såg fram emot uppgiften.
Oravsky redogjorde för mig om hur en tidigare omarbetning stoppats innan utgivningen. Den obesvarade frågan var av vem och framför allt varför? Jag blev mycket nyfiken då jag aldrig hört talas om att någon stoppat en bok, förutom då böcker bränts och förbjudits, till exempel under nazi-regimen i 30-talets Tyskland. Detta kunde väl inte ske i Sverige? Har vi inte yttrandefrihet och tryckfrihet här? Redogörelsen skrämde mig men skapade samtidigt en vilja att göra något. Kanske var den ursprungliga omarbetningen inte tillräckligt bra?
En fråga som mer och mer väcktes hos mig under arbetet tillsammans med Oravsky och Larsen var varför? Vad fanns det som någon inte gillade? Fanns det något provocerande i texterna? Något ofördelaktigt? Elakt? Kanske sexuellt? Ingenting. Ingenting alls som inte stämde eller som försatte Astrid Lindgren i någon som helst dålig dager. Tvärtom. Det var en berättelse om en ung kvinnas uppväxt, graviditet och kamp att få ekonomin att gå ihop som ensamstående med ett barn i 20-talets Sverige. Inget märkligt. En roman full av glädje, humor och spänning. Vi har sett storyn tidigare i mängder av olika former. Tydligen uppfattades ändå den tidigare versionen, vilken jag fick läsa långt efter att mitt, Vladimirs och Kurts manus var klart, som olämplig för publicering, då boken ett flertal gånger stoppades av någon som inte ville se den glädja en stor läsarskara.
Ett antal förläggare som var intresserade av utgivning, hindrades på olika sätt från att ge ut romanen. När jag senare, efter att vår omarbetning trycktes, fick möjlighet att läsa den tidigare omskrivningen förvånades jag ännu mer, då denna på inget sätt var annat än en ren hyllning till ett starkt kvinnoöde, i detta fall personifierat av Astrid Lindgren.
Att en av flera förläggare antagen roman kan stoppas gör mig rädd. För jag inbillade mig, i min stora naivitet, att jag levde i ett land där yttrandefriheten råder men tydligen har jag fel. Den som har pengar styr. Om det var familjen Lindgren/Nyman som ville stoppa boken så hade de gott om den varan. De tjänar pengar på en avliden släkting, säljer dockor, barntrosor, kläder, attiraljer i olika former. Allt för att tjäna pengar på en författarinna som en gång med all sannolikhet inte ville detta. Jag tror att Astrid Lindgren skrev böcker för att hon älskade barn och en bra berättelse, inte för att sälja barnunderkläder med Pippi Långstrump-figurer.
Till slut kom vår bok ändå ut. Det blev en förläggare som vågade sig på utgivningen. Själv har jag dock valt att inte skylta med mitt namn. Att uppträda anonymt. Skulle du vilja skylta med ditt namn när en Katla-drake när som helst kan spruta sin eld över dig och tysta dina ord kanske för många år framöver? Varje nästa gång som du öppnar munnen, eller tar fram pennan, eller skrivmaskinen, eller datorn, eller gatukritan …
Den anonyme medförfattaren till Från Astrid till Lindgren”

Vetenskapsnyheter, måndagen 31 mars 2008: ”Tom Hart, tidigare föreståndare för Centrum för Stillahavs- och Asien-Studier på Stockholms universitet som bidragit med en kvarts miljon årligen av sina anslag till Konfuciusinstitutet, är öppet kritisk till att institutet tillåts verka på universitetet. 'Det är mycket tydligt att konfuciusinstituten är formellt självständiga. Men det är klart att de är underställda kommunistpartiets propagandadepartement bland annat. Det är inte friskt att det ska vara på det viset.' Tom Hart är numera professor vid Handelshögskolan i Stockholm och den enda kritiker som vågar uttala sig officiellt. ”

Man skulle kunna tro att detta utspelar sig i Kina. Men det är alltså i Sverige. Att Tom Hart inte är född svensk utan amerikan, har du säkerligen räknat ut redan.

År 1934 flydde Stefan Zweig från Tyskland till Österrike för att han i sin naivitet trodde att han där var säker för Hitler. År 1935 hade Richard Strauss opera ”Die schweigsame Frau” premiär i Dresden under ledning av den skamlöst opportune nazisympatisören Karl (August Leopold) Böhm. Det var planerat att höga nazipampar, inklusive självaste Hitler, skulle närvara vid galapremiären, men Hitler och Goebbels bojkottade denna, eftersom Strauss vägrade att låta avlägsna librettisten, juden Stefan Zweigs namn från affischen. Efter tre föreställningar var detta dock inte längre nödvändigt eftersom operan förbjöds helt.

År 1936 skrev Stefan Zweig sitt viktiga verk ”Castellio gegen Calvin oder ein Gewissen gegen die Gewalt” och man behöver inte vara anställd på en svensk kulturredaktion för att räkna ut att detta historiska arbete beskrev även den tid som just höll på att förföra och förråda Tyskland. ”Castellio gegen Calvin oder ein Gewissen gegen die Gewalt” är översatt till så gott som alla språk, inklusive slovakiska et cetera, alltså även de språk som talades i länder som övervakades av kommunismens antiimperialistiska diktatur. På Pippi Långstrumps modersmål, heter detta viktiga verk ”Våld och rätt : Castellio contra Calvin ”.

Zweigs titel ”… ein Gewissen gegen die Gewalt” betyder visserligen ”… samvetet mot våldet (makten, förtrycket)”, men med hänsyn till att Pippis ursprungliga maning till den Starke Adolf vilken hon brottades mot bortcensurerades, borde vi vara glada även för denna, något förvridna version. Det kunde ha varit värre, med hänsyn till att Pippi utsattes för censur i november 1945, det vill säga då när den Starke Adolf inte bara var besegrad, utan även åtminstone sedan ett halvt år död och kremerad.

Trots att reformatorn John Calvin tvingades att fly från Paris och senare även utvisades från Genève, blev han själv en oresonlig despot med ”händerna droppande av Servetus blod” som Sebastian Castellio uttryckte det.

I sin stridskrift ”De haereticis, an sint persequendi” fritt översatt ”Bör kättare förföljas”, skriver Castellio “Eftersom Servus kämpade med förnuft och penna så borde han även bemötas med förnuft och penna.” Castellio försvarar tankens frihet mot tyranniets ok även med Calvins egna ord: “Det är okristligt att använda sig av tumskruvar mot de som blev fördrivna från kyrkan och förneka dem rättigheter tillhörande hela mänskligheten.” Fast dessa skrev Calvin under tiden han själv var förföljd! Då av katolska kyrkan. ”Att söka sanningen och yttra vad man tror är sant kan aldrig vara ett brott. Ingen får påtvingas en övertygelse. Att ha en övertygelse står var och en fritt”, skrev Sebastian Castellio. För cirka 500 år sedan...

Vid en omröstning anordnad av Svenska Publicistklubben 1999 korades Vilhelm Moberg till 1900-talets främsta journalist i Sverige. Anledningen var naturligtvis att Moberg kunde formulera sig, men detta skulle knappast räcka till god journalistik om han inte tog ställning och demonstrerade sitt engagemang för de fall han skrev om, något som även Anna-Karin Carlstoft Bramell framhäver redan i titeln på sin avhandling ”Vilhelm Moberg tar ställning: en studie av hans journalistik och tidsaktuella diktning”. Redan på Mobergs första arbetsplats, Wadstena Läns Tidning, kände sig Moberg tvungen att sluta efter att tidningens ägare avlägsnat ett kort tillkännagivande om ägarens släkting mot Mobergs vilja.

Moberg censurerades i radio och Dagens Nyheter och andra tidningar betackade sig för att skaka arbetshand med honom.

Det är obegripligt att det fanns och fortfarande finns översittare som tror att det går att stoppa en människa med talang, brinnande intresse och ett klart mål i sikte. Dessa översittare måste vara lika historielösa som psykiskt instabila.

Moberg fick ändå publicera sig som få andra och symptomatiskt nog var det Torgny Segerstedt som erbjöd plats åt Mobergs hos DN refuserade material i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. På grund av sitt sociala patos och engagemang i flera rättsaffärer fick Moberg vid fler än ett tillfälle finna sig i att bli kallad rättshaverist. Hur annars?

Den svenska tidningsfloran under andra världskriget omfattade alltifrån den pronazistiska tidningen Dagsposten som hade Teodor Telander som chefredaktör till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och som leddes av Torgny Segerstedt mellan åren 1917 - 1945. Under Segerstedts tid blev tidningen aktad och internationellt känd på grund av Segerstedts kritik riktad mot Hitler och Nazityskland, och som han påbörjade så tidigt som redan år 1933. Vissa av Segerstedts artiklar lästes upp i engelsk radio samma dag som de publicerats, och i Norge betraktades han som en folkhjälte. Men i Sverige var varken hans tidning eller Torgny Segerstedt själv helt igenom uppskattade, tvärtom… Tidningen bojkottades av annonsörerna, inte mindre än fyra av tidningens nummer konfiskerades efter regeringens beslut (vissa källor uppger att inte mindre än åtta nummer har beslagtagits) och Segerstedt kallades upp till kung Gustaf V för att ta emot regentens varningar. Segerstedt motreaktion var ”Jag skriver bara det mitt samvete säger mig”.

En ny lag som klubbades igenom den 23 januari 2008, innebar att intagna på fängelser ska kunna nekas läsa tidningar, tidskrifter och böcker som äventyrar säkerheten på anstalterna eller motverkar den behandling som den inskrivne går igenom. Det har rest hur många motröster som helst, som exempelvis att detta kan leda till kränkningar av de intagnas rätt till informationsfrihet enligt Sveriges grundlag och även Europakonvention. Jag håller med och tillägger att det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit så att tidningar, tidskrifter och böcker som äventyrar säkerheten på anstalterna eller motverkar den behandling som den inskrivne går eller skall gå igenom skulle förbjudas att tryckas eller till och med skrivas. I ett pressmeddelande från riksdagen meddelade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans att: ”... lagändringen inte ger någon klarhet om vilken litteratur som ska anses vara opassande läsning, utan den frågan överlämnas till kriminalvårdens personal att bestämma.” Och samma godtycklighet och rättsosäkerhet skulle kunna råda i fråga om det totala förbudet. Fast det är klart: för det behövs det ingen lag. Allt som krävs är en stark position i samhället och ett fett arv.

”Från Astrid till Lindgren” / ”Astri mi! Berättelsen” var inte den första av mina böcker som någon makthavare, dold eller öppen, velat förbjuda. Jag har varit med om ett publiceringsförbud tidigare. Eller, för att uttrycka mig mera precist; jag har varit med om ett försök att hindra mig från att publicera mig tidigare: ”Lathund för ambitiösa katter”™ är ett exempel.

”Lathund för ambitiösa katter”™ är ett av de dyraste utgivna svenska bokmanuskripten. Skulle jag ha lyssnat på mina överordnades censurerande råd och dragit in manuskriptet från mitt förlags utgivningslista skulle jag sannolikt ha behållit mitt arbete i ytterligare sju år. Med min årslön skulle jag då ha tjänat kring 4,5 miljoner svenska kronor.

Jag har klättrat över järnridåbarriären eftersom jag aldrig tyckte om inskränkta miljöer och unken luft. Och följaktligen har jag snäst åt mina mörkläggande överordnades kommenderingar. Jag lät mig sparkas och nöjde mig med att jag därmed bara fick 1,9 miljoner för manuskriptet. Så här gick det till:

Klockan var 00:36 den 30 november 2001, Karl XII-dagen, och jag var kulturchef i Umeå, en främmande bakterie i den renrasiga Umeåkulturfloran.
Klockan var 00:36 den 30 november 2001, Karl XII-dagen, och jag mailade det nedan tryckta mailet till Umeå kommun kulturnämndens Helan och Halvan, Marie-Louise Rönnmark, ordförande och Anna-Karin Sjöstrand, vice ordförande.
"Hej Marie-Louise och Anna-Karin,
Snart kommer jag ut med en ny bok eller nya böcker. Boken är nämligen uppdelad i två delar: ”Vladimir Aurum Oravskys Lathund för ambitiösa katter ™ – Del I: Metamorfoser enligt Ovidius, Kafka och Oravsky – En nervkittlande historisk krönika kring ouppklarade och uppklarade brott” och ”Vladimir Aurum Oravskys Lathund för ambitiösa katter ™ – Del II: Rhapsody in blue and yellow för blågula och rödgröna katters ett till flera in- och utandningsorgan. En nervkittlande historisk krönika kring uppklarade och ouppklarade brott.”
Lathunden är författad och berättad av en katt som lystrar till namnet Katla He(b)be och boken kan leda tankarna till Ovidius, Franz Kafka, Boris Vian, Anthony Burgess, James Joyce, Jonathan Swift, Willy Kyrklund, Harry Järv, Thomas Pynchon, Jean-Luc Godard, Federico Fellini, Monty Python, Jeff Koons, Andy Warhol, Dean Ray Koontz, Francisco de Goya, Pier Paolo Pasolini, Bernardo Bertolucci, Nagisa Oshima, Frank Zappa, Kinky Friedman, Henry Miller, Charles Baudelaire, Comte de Lautréamont, François Rabelais, Johann Sebastian Bach, Laurence Sterne och lord Chesterfield, om vars brev till en illegitim son den beläste doktor Samuel Johnson skrev att de ”lärde ut en skökas moral och en dansmästares seder” samt att om man bara tog bort omoralen ur dem, kunde man inte tänka sig någon bättre handbok i goda manér.
Detta kan betyda att det återigen kan finnas folk som plockar fram meningar eller till och med hela sidor som de kommer att slunga mot Dig Marie-Louise, Dig Anna-Karin eller mig. Att vissa människor föreställer sig att ni skulle bära ansvar för mina tankar, tankar som jag producerar på min fritid, är för mig som värnar om tankefrihet och andra demokratiska värden svårsmältbart, men jag tycker att vi bör ha ett svar i beredskap när någon kommer med sin fråga och sina orimliga krav. Själv kan jag hänvisa till många avsnitt i böckernas inre, exempelvis det här:
Mina ovanantecknade iakttagelser präglas av vad Espen Aarseth kallar ergodicitet, det vill säga, du kan zappa mellan dem i den ordning som passar dig bäst, eller ännu bättre i många olika ordningar så att du tvingar min text att avge många gömda, dock ack så avslöjande kopplingar och fortsättningar. Du vinner på det eftersom du får veta mer. Du får tillträde till klubben som sitter med vetskap. På det viset hittar du även en förmildrande balans i mina framställningar. Du upptäcker att jag har en vilja att förstå även sådana ståndpunkter och handlingar som jag hårt kritiserar och obarmhärtigt fördömer. Du får syn på en ännu högre grad av trovärdighet på det jag nedtecknat när du blir varse om att min glödgade indignation över vissa handlingar söker svalka i förklaringen att de begicks av människor som bara inte visste bättre.
Det jag sagt var inte bara guld, det mesta var nog bly. Men är inte just bly mycket, mycket tungt vägande?
Katlas Lathund är ingen lättillgänglig bok. Den är strukturerad på ett sätt som bara mycket ihärdiga spanare kommer att ta sig genom: Jag tänkte, att om jag någon gång kommer att skriva mina memoarer så måste det här brevet komma med. Mitt liv ser ut som Antonio Gaudís iögonfallande skulpturala Sagrada Familia eller Parc Güell i Barcelona. Det mesta är vildsint ornamentalt och jugendböljande med handmålade och handkrossade kakelplattor inmurade i bänkar och balustrader, så att kakelmosaikens ursprungliga mönster bevaras.
Hur skall då mina hågkomstanteckningar se ut? Vad är det för princip pusslet skall samlas efter?
Remember the Alamo ! Hur många gånger har inte detta fort i San Antonio blivit restaurerat?
Och myten gav det gång på gång ett nytt utseende som tolkas och omtolkas av historieforskare och historieförfalskare. Säg den positiva egenskap som inte tillskrivs Davy Crockett?
Nedan återger jag de avsnitt i vilka jag nämner Umeå eller min anställning. Självklart föredrar jag att de skall finnas med i Lathunden, men skulle jag inte vilja lyssna på era råd, så skulle jag inte visa dessa avsnitt för er innan boken/böckerna går i tryck."

Lördagen den 1 december träffades Anna-Karin Sjöstrand och jag på ett galleri. AK var undvikande, så jag ringde upp henne på förmiddagen dagen därpå, söndagen den 2 december, och frågade henne om det hade hänt något mellan oss eller om jag bara inbillade mig att hennes klädsamma kyla var mindre värmande än vanligt?

Hon svarade genom att fråga, har inte Marie-Louise ringt till dig? Nej, svarade jag. Hon kommer att göra det, svarade den underkylda AK. Vad handlar det om, vaskade jag vidare, men AK:s korta svar var att Marie-Louise kommer att ringa upp dig. Fru Sjöstrand la på luren och jag ringde till fru Rönnmark. Inte heller hon ville berätta vad saken gällde, utan hon insisterade på att hon och jag skulle träffas på hennes arbetsplats klockan 20.00 samma dag.

En tête-à-tête på första advent, en söndag klockan 8 på kvällen? Är det så vi skall fira Herrens ankomst, undrade jag. Ja! var det korthuggna, oromantiska svar som avslutade samtalet.

Prick kl. 20.00 kom Marie-Louise Rönnmark, dock inte ensam utan i sällskap med Anna-Karin Sjöstrand. Det var kallt och halt ute, de var frusna och gravallvarliga. Vi gick upp i Marie-Louises rum och efter att jag försökte lätta upp stämningen genom att föreslå Marie-Louise att på sedvanligt vis ringa sin sekreterare och beordra henne att beställa te med några förfriskande smörgåsar, sattes deras förhör i gång. Det handlade om de knappa 11 sidorna från mitt senaste manuskript vilka jag mailade till dem natten på Karl XII:es dag.

Varken Helan eller Halvan var ens till hälften glada över det de hade läst, nej, de var helt rasande. Fru Sjöstrand förmedlade ett lärostycke i vilket hon refererade till en minnesvärd tv-duell mellan Olof Palme och Torbjörn Fälldin i vilken Palme själv fälldes av sin egen taktik, det vill säga han inte bara visade att han var Fälldin vida överlägsen som debattör utan han helt förintade honom med sin överlägsenhet. Det svenska folket fattade då tycke för den underlägsne Fälldin och borgerligheten vann, konstaterade den välmenta folkpartistiska viceordföranden. AK menade att det jag skrev exempelvis om teaterkonsulenten från Umeå teaterförening, Frida Holmgren, var helt och hållet sant, men att styrkan i mitt framförande kommer att vinna sympatier åt henne, samt att jag, och därmed hela kulturförvaltningen, kommer att sluta som förlorare.

Då hänvisade jag till mitt mail i vilket jag förbundit mig att lyssna på deras goda råd och försäkrade att stryka allt som hade med Umeå att göra från manuskriptet, något som Sjöstrand kommenterade med att hon var säker på att jag skulle göra alla nödvändiga strykningar men att det skulle knappast räcka. ”Du kommer att vara otroligt ensam om du utger ditt manuskript”, hotade djävulens sakförare, det socialdemokratiska kommunalrådet fru Marie-Louise Rönnmark.

Jag var inte beredd att låta mig hunsas ytterligare utan jag reste mig och lovade att tänka på saken.
Dagen därpå, måndagen den 3 december, satt jag på Äpplet mitt emot Sjöstrand och vi lät oss utfodras på skattebetalarnas bekostnad. Då sade jag till henne att jag på inget vis var nöjd med söndagens möte, eftersom det på ett obehagligt vis påminde mig om det östeuropeiska skräckvälde som jag hoppades att jag genom min flykt hade slitit mig från.

Sjöstrand ville inte diskutera det, utan proklamerade att ”vi kan ta upp det senare!”

”Senare” var klädd i vitt nattlinne och hade begravningsljus växande ur hjässan, det var den 13 december, Luciadagen. Alla gladdes åt att få fira ögonläkarnas syrakusiska skyddspatronessa, hon som klöste ut sina ögon och skickade dem på ett fat till en hednisk yngling som var förälskad i henne. Man sörplar glögg på arbetstid och man proppar sig full med pepparkakor, som enligt utsago omvandlar vilken grobian som helst till en snäll och timid varelse. Stadsdirektören Jan Björinge kan inte fått i sig så många kilo av den varan eftersom han lät sin sekreterare kalla in mig på sitt arbetsrum samma dag kl. 15 noll noll.

Tur att det var en torsdag. Fredagen den 13:e lär sällan föra något gott med sig enligt skrockens skräcktradition.

Förutom Björinge fanns även chefsförhandlare Bengt Forsberg i rummet när jag kom in. Jag bjöds på kaffe och pepparkakor för att även jag skulle få den snälla touchen och så sade Björinge att det är lika bra att vi går direkt på saken. ”Jag tycker att du fungerar mycket bra i Chefsforum och i de sammanhang där jag är med, men jag tycker inte att du kan stanna längre i organisationen”, tillkännagav Björinge och kanske på grund av att vi omslöts av den italienska Luciadagen lät ”organisationen” för mig som ”maffian”, men eftersom pepparkakorna redan verkade på mig, anförtrodde jag dem inte detta, utan jag sa, ”Jaha”, och tittade på chefsförhandlaren Bengt Forsberg. ”Du Bengt, ert överläge känns inte riktigt bra, skulle du ha något emot att jag pratar bara med Janne?” Bengt tittade på stadsdirektör Björinge och denne gav sitt samtycke och därmed avlägsnade sig Bengt Forsberg från rummet under cirka 30 minuter. Under den tiden tog jag upp den konflikt som stadsdirektören och jag hade med varandra angående min uppfattning om att han censurerade mig. Jag sade att jag kände mig besviken på honom eftersom han vid flera tillfällen hävdade att allt är glömt, och att han vill vara vän med mig, träffa mig privat, ha skoj med mig, men att allt bara verkar vara en kuliss. Det var det inte, dementerade stadsdirektören Björinge och fortsatte, ”men du kan ha vilken uppfattning du än vill om den saken. Man kan inte vinna alla krig. Du har även presidiet mot dig … ”
”Jag visste inte att vi krigade”, sade jag. ”Vi hade olika uppfattningar om vissa saker vilket är förståeligt inte minst med hänsyn till att mitt uppdrag aldrig blev tydligt definierat. Marie-Louise tror på intuition och annat mumbo jumbo, och jag lyckades inte luska ut vad uppdraget var …”
”Därför bör vi nu få ut det bästa av situationen”, avbröt stadsdirektören.
”Och vad är det, enligt dig”, frågade jag.
”Du skall självmant säga upp dig och flytta från Umeå med ett års lön på fickan …” Han kollade min reaktion och fortsatte: ”Dessutom är jag villig att betala dig de två dagar och annat skräp som du ständigt tjatar om. Vi ombesörjer även flytten till Jönköping eller vart du än väljer att flytta. Vi skall sörja för att du blir fullt nöjd.”

Han tittade på mig och undersökte om han hade lovat tillräckligt eller om han borde spä på med ytterligare några löften.

”Jag lyssnar”, sa jag neutralt.
”Medge att det är ett oerhört generöst erbjudande efter bara tre månaders anställning.”
”Du får ursäkta, men här håller jag inte med dig”, sade jag på ett sätt som antagligen inte lät övertygande nog eftersom han sa:
”Jag vill ändå råda dig till det, eftersom det andra alternativet är att vi helt enkelt kickar ut dig och då kan det lätt, till och med mycket lätt, hända att du går helt lottlös!”

Den nuvarande liksom mina förra befattningar har jag inte fått gratis och jag är väl medveten om både arbetsgivarens så väl som arbetstagarens plikter och rättigheter, så jag svarade milt så att han skulle märka att jag hade överseende med hans klumpiga hästhandlarfasoner:

”Jag är inte säker på att jag håller med dig, Janne. Du försöker ånyo förhandla med mig så som du gjorde när du anställde mig, så jag är bekant med ditt sätt att förhandla och jag är fortfarande inte imponerad, jag tycker att det är bäst att vi tar in Bengt, vad säger du?”
”Jo, det blir bäst så.”

Chefsförhandlaren tågade in och stadsdirektören tog till orda:

”Jag och Vladimir hade ett bra samtal med varandra”, konstaterade Björinge och så knöt han an till det samtal som han för en kort minut sedan inte rönt någon större framgång med: ”Du skall inte tro, Vladimir, att jag kommer med ett bud som kan förhandlas och formas om så som det var under anställningsförfarandet, utan du får bara två bud. Antingen säger du upp dig frivilligt med alla de förmåner som det innebär för dig, eller också kickar vi ut dig och då riskerar du att du inte får ett enda öre. Då blir också vårt missnöje med dig allmänt känt, du blir utan betyg, och du får mycket svårt att hitta ett nytt arbete.”

Det blev tyst en kort stund och jag begrundade varför han återigen upprepade det absurda förslaget? Ville han imponera på Bengt Forsberg med sin hårdhet, ville han demonstrera ett kompromisslöst budskap? Var han direkt korkad eller hade Björinge och Forsberg redan fördelat rollerna mellan varandra enligt en klassisk och förlegad förhörsteknik där Björinge var den dumme, oresonable och hårde, medan Forsberg var den mera förstående, den som kunde tillstå men även förvänta sig eftergifter?

”Nå, vilket väljer du?!” avbröt Björinge.
Jag vände mig till Forsberg: ”Bengt, både du och jag vet att ni inte kan kasta ut mig och om ni nu till äventyrs gör det så måste ni fullfölja det åtagande som mitt kontrakt, som är upprättat mellan kommunen och mig, förbinder er till. Detsamma måste väl gälla samtliga överenskommelser som Janne ingick med mig i kommunens namn.”
”Det är jag inte säker på!” svarade chefsförhandlaren Forsberg något oväntat.
”Du kan faktiskt gå utan någon som helst ersättning!”
”Jag tar risken”, svarade jag bestämt. ”Jag tänker under inga som helst omständigheter själv säga upp mig.”

På kvällen samma minnesvärda Luciadag ringdes jag upp av en kompis, hon undrade hur jag hade det. Björinge hade ringt till henne, så hon kände följaktligen redan till de två alternativen jag ställdes inför och hon sa: ”Jag tycker att du skall låta dig kickas Vlado. Du behöver inte vara rädd att de skulle våga göra något avsteg från kontraktet. Det har varken Janne eller kommunen råd med, utan det är ett för Janne typiskt tafatt försök att billigt, snabbt och utan bråk komma undan.”

På morgonen kl. 7.45 dagen därpå, ringde Björinges sekreterare och meddelade att Janne Björinge ville träffa mig klockan 8.00. Kunde jag komma med så kort varsel? Självklart, svarade jag.

Jag cyklade på de ishala gatorna, för att ta emot sparken. Klockan åtta var jag på plats, så även Björinge och Forsberg.
”Hur har natten varit?” frågade Björinge.
”Vad tror du?” svarade jag.
”Har du funderat på vårt erbjudande?”
”Jag gav er mitt svar redan igår.”
”OK, vi gav dig möjlighet att välja …”
”Du har alltid behandlat mig som en riktig vän.”
”Så om du inte går med på att säga upp dig frivilligt …” (en lång paus under vilken jag var helt tyst) ”… så väljer vi att fullfölja kontraktet. Du får 24 månadslöner.”
”Det är bra, men jag vill påpeka att det rör sig om 30 månadslöner, då jag har ett halvt års uppsägningstid.”
Björinge tittar på Forsberg, Forsberg tittar på Björinge, Björinge tar till orda:
”Som sagt vi är beredda att fullfölja kontraktet. Är vi överens?”
”Så här långt, fast jag är ingen expert på uppsägningar …”
[(När jag till stadsdirektören Jan Björinge sade: ”Jag är ingen expert på uppsägningar”, så åsyftade jag inte bara hans kroniska beteende att tillskansa sig total makt genom att på ett kirurgiskt vis avlägsna sina motståndare och skapa en panisk rädsla om sin existens hos dem som finns kvar, utan jag åsyftade även den kultur som han är en produkt av: Jan Björinge fick själv sparken från sin tidigare arbetsplats …) (Björinge befriades även från sitt uppdrag som Umeås stadsdirektör så småningom. Efter en karantänperiod i Umeås kultursektor, rekryterades han till jobbet som regiondirektör på Gotland. Han har inte ens hunnit packat upp sina tillhörigheter, när han fick sparken. ”Jag söker juridisk rådgivning till hur jag ska hantera det här. Jag betraktar detta som förtal som mycket allvarligt skadar mina möjligheter på arbetsmarknaden” säger Jan Rickard Björinge, som inte är kapabel att fatta var han gång på gång felar.)]

”Så jag antar att det är OK att vi tar in Marie-Louise och Anna-Karin?”
”Det kan jag inte ha något emot.”
Fru Rönnmark och fru Sjöstrand äntrade schavotten och konstaterade att det var tråkigt att jag måste sluta, något som jag odelat höll med om.
”Den 19:e kommer vi ta upp det på nämnden och från och med den dagen är du avskedad med omedelbar verkan. Till dess hoppas jag att du förstår att allt är en intern angelägenhet och att du inte får diskutera det med någon utanför detta rum.”
”Tror du att jag tänker skryta med att jag fick sparken”, replikerade jag och både Björinge och Forsberg skrattade artigt eller också tyckte de att det var något komiskt. Med dessa  herrar vet man aldrig …

Hur som helst: samtidigt som jag höll mitt löfte, har de i förloppet insatta spridit information till massmedia, som i ett flertal organ och artiklar med feta rubriker tydligt skandaliserat mig på falska grunder.
”Finns det någon möjlighet att jag får träffa dig innan den 19:e”, frågade jag Rönnmark och hon svarade att hon skulle försöka hitta någon tid som skulle passa både henne och Anna-Karin.
”Det är dig jag vill träffa”, upprepade jag.
”Jag låter dig veta.”

Innan Rönnmark och Sjöstrand gick ut fick jag skaka hand med dem, så som är brukligt efter en fair play match.

Betongmetoder och ett numerärt överläge, där jag ensam skulle försvara mig inför en flock anfallande vargar som ställde mig inför fait accompli, fullbordat faktum, betraktas som rent, ärligt spel av Björinge, Rönnmark, Forsberg & co.

Detta är den korta redogörelsen om hur jag fick 1,9 miljoner för de svartlistade och (nästan) förbjudna Lathundböckerna. I min bok, ”Kulturen bakom kulturen : ett hållbart alternativ till myter, lögner och förtal”, bekantar jag dig med händelser som du, försagde skattebetalare, troligen inte hade en blekaste aning om. Så ha en beskattad hundring eller två i beredskap.

Ämbetsmannen Michail Jevgrafovitj Saltykov-Stjedrin förvisades från sin arbetsplats och sin stad på grund av sina berättelser. När han efter åtta år återvände, skrev han satiriska avslöjanden om den bestickliga ryska byråkratin under namnet Stjedrin vilket betyder Givmild. Han utvecklade ett bildspråk som hans läsare förstod till fullo men som censuren inte kunde angripa. Detta hände i mitten av adertonhundratalet.

Genom att sälla mig till Saltykov har det socialdemokratiska kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark och ryttaren med den brutna lansen, den hale stadsdirektören Jan Björinge i början av det 21:a århundradet ytterligare förlängt den alltför långa raden av namn på sanningssökande, avslöjande medborgare vilkas undersökande frispråkighet bestraffades med munkavle och yrkesförbud. Publius Ovidius Naso, Dante Alighieri som Friedrich Engels beskrev som ”vårt tidevarvs första universalsjäl”, Guido Cavalcanti, François Villon, Martin Luther, François Marie Arouet de Voltaire, Charles Baudelaire, Thomas Thorild, Erich Maria Remarque, Thomas Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Charlie Chaplin, Aleksandr Solzjenitsyn, Wolf Biermann, Yilmaz Pütün alias Güney … Vi blev exulerade, härskarna har kastat ut oss från sina palats och trädgårdar. Men blev det ordning i deras riken för det? Vi har lämnat förnuftets och demokratins territorium.

Så mycket om försöket att stoppa utgivningen av mina ”Lathund för ambitiösa katter”-böcker och min uppsägning från den varma platsen som kulturchef på Umeå kommun.

Vill du veta mer? Läs min bok ”Kulturen bakom kulturen”. Det är ingen dum bok. I den socialdemokratiska Västerbottens Folkblad, av ekonomiska orsaker majoritetsägd av den ”frisinnade liberala” Västerbottens-Kuriren, rekommenderades under rubriken ”Böcker: Värt att läsa” den 8 december 2006 tre böcker, och en av dem var den ovannämnda ”Kulturen bakom kulturen” med motiveringen ”… uppskatta att det fanns och finns en människa som vågar göra och säga vad han vill. Så många är dom inte nuförtiden.” Jag antar att författarinnan som även är med i SVT:s Go'kvälls bok- och filmpanel samt projektet Kultur i Umeå kände behov att sträcka långfingret åt någon överordnad den dag hon författade denna ”värd att läsa”-rekommendation.

Jag var den tredje kulturchef som anställdes av Umeå kommun under relativt kort tid och följaktligen var anställningsförfarandet till kulturchefsuppdraget utdraget, påkostat och särdeles noggrant. Jag efterträddes först av Inger Edebro Sikström och efter ytterligare ett år av Monica Sparby. Nu är även Monica Sparby befriad från tjänsten och Lars Sahlin, konstintendent i Umeå kommun och en av ”mina” f.d. anställda, skriver den 8 augusti 2005 i Västerbottens-Kuriren en debattartikel betitlad ”Hetaste stolen i Umeå kommun”:

”De senaste årens glanslösa avskedanden av kontrakterade kulturchefer är tråkiga eftersom de inneburit att starka personligheter som Oravsky och Sparby så uppenbart farit illa till följd av denna slarviga hantering och förmodligen vaga formulering av vad kulturchefsuppgiften består i. […] Mitt råd är att se över rekryteringsgruppens sammansättning och noga formulera kulturchef/förvaltningschefens arbetsuppgifter. ”

Sahlins kritiska anmärkningar har naturligtvis avlägsnats från nätet, hur annars?

Västerbottens-Kurirens f.d. kulturredaktör Leif Larsson beskriver situationen i artikeln ”Ett omöjligt chefsjobb” den 5 juli 2005 med följande rader:

”Man kan förstås beklaga att människor dras in i konflikt och tidvis far illa eller upplever frustration. Eller alternativt göra sig lustig över pågående chefskarusell i kulturlivet. Men man bör då också hålla i minnet att trots allt blod, all svett och alla tidningsrubriker handlar det om att vidareutveckla kulturens förutsättningar i det som vi sammantaget kallar 'Umeå'. ”

Leif Larsson, Västerbottens-Kuriren, håller på att omvärdera mina insatser som Umeås kulturchef.  Den 21 november 2006 skriver Leif Larsson i en artikel i sin mycket lokala blaska tillika majoritetsägare i den av Uppdrag granskning hårt kritiserade Apberget.se bland annat:

Nu berättar en begåvad kulturarbetare vars status inte är professionell, men vars uttryck är det, att Oravsky för sex år sedan var beredd att anslå 10 000 kronor för fortsatt verksamhet. Ungefär den modell som jag nu själv föreslog.”

Jag skulle vilja citera hela Larsson artikel för att han inte skulle kunna anklaga mig för att jag bara saxade det från den som passade mina syften, men jag får inte: I de fall som jag gjorde detta, hotades min förläggare med stämning och krävdes på ekonomisk ”kompensation”.

”Ett av landets stora medieföretag gör ett rejält försök att strypa det fria yttrandet; Västerbottens-Kuriren kräver det lilla kritiska bokförlaget h:ström – Text & Kultur på 10 000 kronor för ett, utifrån VK's synvinkel, alltför yvigt citerande från lokaltidningen i en av förlagets böcker: ”Kulturen bakom kulturen” av Umeås före detta kulturchef, Vladimir Oravsky. Nämnda bok är starkt kritisk till bland annat Västerbottens-Kuriren och menar att tidningen brister ifråga om journalistisk etik, med kultur av förnedrande och maktelitistiskt hantlangande […]”, skriver min förläggare på sin webbplats.

Låt mig peka på allt Leif Larsson kan begå på de få rader som jag vågar citera: År 2000 var jag inte anställd i Umeå, oavsett vad denne Leif  Larsson skriver.

En detalj? Visst. Men är det inte de enskilda detaljerna som leder dig, mig och även Leif Larsson att dra slutsatser? Och vilka slutsatser drar man utifrån felaktiga premisser?

Det är riktigt att jag under min tid som kulturchef i Umeå föreslog en rad åtgärder vilkas värde börjar uppskattas först nu. Sådant är inte ovanligt, snarare tvärtom; den tröghet som så gott som alltid möter nytt tänkande i grind är lika nödvändig som välkommen. Skepsis är inte förödande, utan maktfullkomlighet, svek, arrogans, intolerans och korruption.

Det är väldokumenterat att stora konstnärer som exempelvis Picasso, Bergman, Warhol, Tarkovskij, Fassbinder, Wagner, Stravinsky… i vissa sammanhang uppförde sig som veritabla svin. Inte så få av svenska kulturkypare med drömmar att också betraktas som stora konstnärer uppför sig som svin och hoppas därmed att de också därmedelst kan betraktas som om de vore stora konstnärer. Inte sällan lyckas de även med detta illusionstrick, något som troligen kan uppfattas som ett ultimativt bevis på ett rövslickarsamhälle.

Leif Larsson tillhör det släkte som varken verkar se eller höra, men ändå alltid uttalar sig. Högt.
Varför skaffade sig inte Larsson denna enligt honom sedermera nyvunna information då det begav sig? Är det inte en välbetald journalists jobb att vara åtminstone någorlunda informerad och åtminstone på det område som han är satt att bevaka?

Eller hade kulturredaktörchefen Leif Larsson full insyn i det mesta som utspelade sig mellan kulturförvaltningens partipampar och mig, och valde att behålla denna information för sig själv eftersom det gagnade hans syften att hetsa mot mig och jaga bort mig från Umeå …

Var Anna Lindh välinsatt i utvisningen av Ahmed Agiza och Muhammed Alzery? Och ändå hävdades det i det längsta att det var hon ej.

Var dåvarande statsminister Carl Bildt och dåvarande kulturminister och ansvarig för invandrarfrågor och jämställdhet, Birgit Friggebo, ovetande om den bokstavligen livsfarliga miljö till vilken de tvångsavvisade kosovoalbanska män, kvinnor och barn? Det finns dokument på dokument som stämplar ett varnande kainsmärke i pannan på dessa smutsfingrade funktionärer även om du inte ser det…

Det som grävande journalister inom kulturen á la Leif Larsson betraktar som en bedrift är att de lyckas ”avslöja” vem som blir årets julvärd i tv en eller två dagar innan tv själv gör det allom bekant.
Jag var den tredje kulturchef som anställdes av Umeå kommun under relativt kort tid och följaktligen var anställningsförfarandet till kulturchefsuppdraget utdraget, påkostat och särdeles noggrant. Själv efterträddes jag först av Inger Edebro Sikström och efter ytterligare ett år av Monica Sparby. Nu är även Monica Sparby befriad från tjänsten och i hennes ställe trädde Margaretha Alfredsson som tillförordnad kulturchef. Margaretha känner jag personligen, och det finns bara följande att säga om henne: Margaretha är kunnig, ambitiös och orädd, och hon låter sig inte köpas. Jag hade ett väldigt bra samarbete med henne. Och vilken generös värdinna hon är. Nu, när Umeå kommuns socialchef Björn Nilsson sade goodbye till Umeå, är Margaretas och hennes man Sörens fester på deras gård i Rödånäs nog det enda jag saknar från denna landsända. Margarethas avbytare heter Fredrik Lindegren, som enligt egen utsago, vill bli ”en kulturchef som låter omvärlden vara förvissad om att idéerna, bredden och kvalitén i Umeå gör oss till en av de mest innovativa kulturstäderna i Sverige och Europa.” Lindegren blev hösten 2004 utsedd till roligast i Västerbotten vid P3:s humorfestival …

Umeås egen Leif Larsson skriver hos Västerbottens-Kurirens ändamålsenliga papper med följande rader: ”Fullmäktige har alltså anslagit åt styrgruppen fem miljoner kronor per år 2007 till 2009. Mycket pengar kan tyckas, men dessa är inte avsedda för kultur- eller konstprojekt i snäv mening, utan, enligt Marit Andersson, för att 'kommunicera' projektet både i och utanför Umeå.” 

Detta skedde den 19 september 2006, det vill säga nästan på dagen 8 månader innan Fredrik Lindegren hissades upp från den tiggande skaran bidragstagare till den upphöjda skaran av bidragsgivare. ”Så rustar Umeå för att bli kulturhuvudstad”, var överskriften på LL:s det vill säga

Larssons rader och som fortsatte med ”'I vid mening handlar det om marknadsföring, men också om att finna nya arenor för kulturen i Umeå, men rena kulturprojekt är inte vårt bord', säger Fredrik Lindegren.” Fredrik Lindegren har förstått hur de eviga kulturvärdena skapas. Inte undra på att Umeås kulturpampar hissade upp honom till sitt penthouse.

Och Umeå marknadsför sig: Under sommaren 2007 visade Svt:s Rapport bilder från Umeå några gånger och något sådant kan inte ens Luxemburg och Sibiu skryta med, och Luxemburg och den medeltida transsylvanska staden Sibiu var ändå utsedda till Europas kulturhuvudstäder det här året. Rapport rapporterade från Umeå exempelvis den 23 juli i ett reportage som snodde Larssons, för hans intellekt särdeles fyndiga och superoriginella, rubrik: ”Så rustar Umeå för att bli kulturhuvudstad” – hör du Larsson och Västerbottens- Kuriren, ni glömmer väl inte stämma Svt, eller hur? – och så fick hela Sverige bekanta sig med kommunbibliotek efter kommunbibliotek som under sommaren naturligtvis var stängda eftersom under denna knappa frostfria tid i Umeå har rätt så många människor semester och det vore icke önskvärt att de besudlar sin ledighet med kulturinfekterade partiklar. Kultur är något som sparas till de dagar då Umeå blir Europas kulturhuvudstad.

”Tycka vad man vill om uppståndelsen Vladimir Oravsky men han lyckades faktiskt med något som Umeå Open inte lyckats med sen 1998: NYTÄNKANDE, men sådant blir inte långlivat i Umeås 'tillåtande' atmosfär för kultur, eller?” Dessa rader finns att läsa på http://umea2014.blogg.se/

Han eller hon som skrev dessa rader kallar sig Ochjojaggörsakerochklagarintebaraheller. Författaren eller författarinnan till dessa önskar att inte framträda med sitt eget namn. Han eller hon föredrar att vara anonym. Hur annars? Umeå är en kulturfrämjande kommun och som sådan kännetecknas den av att det inte är tillrådligt att ha andra åsikter än de tillrådliga. Och hyser man några otillrådliga tankar, så är det bäst att de uttrycks under ett oidentifierbart namn. Det är ungefär det som Umeå har att bjuda på i dag.

Den 23 maj 2007 tryckte Västerbottens Folkblad en ”krönika med Lars Böhlin”. Den börjar med raderna: ”En solig sommardag för snart sex år sedan var jag på en presskonferens när den nye kulturchefen skulle presenteras. Det mediala intresset var ljummet och resulterade i en ganska beskedlig rapportering. Då var det betydligt större rabalder ett halvår senare när Vladimir Oravsky fick sparken och för flera år framåt förvandlade Umeås kulturchef till en nyhet även för folk som inte är intresserade av kulturpolitik.”

Och Böhlins skröna avslutas med ”En bra kulturchef vet att han inte själv ska vara konstnär. Det var det som Vladimir Oravsky aldrig fattade.”

Förutom i beskrivningen av vädret lyckades Böhlin inte få rätt i något avseende. Umeå aspirerar på att bli Europas kulturhuvudstad och chansen finns: Itziar Okariz urinerar på Norrlandsoperan och de så kallade kulturredaktörerna Lars Böhlin och Leif Larsson sprider sitt ordbajs via budbärarna Västerbottens Folkblad och Västerbottens-Kuriren …

Många tyckare à la Leif Larsson låtsas vara fria att tycka och pladdra enligt egen övertygelse, de låtsas vara oavhängiga. Och det är delvis rätt: sedermera är ingenting avhängigt av dem och deras pladdrande…

Min arbetsgivare gick aldrig ut med anledningen till varför jag fick sparken. Då skulle den avslöja sig själv. Då skulle den behöva avslöja att avskedandet inte hade något med mina yrkesprestationer att göra, utan tvärtom att jag fråntogs jobbet på grund av att jag ville sätta i verket det som var överenskommet: att jag inte skulle ta hänsyn till vem som är vems bror och älskare och granne. Att jag var ditlockad just på grund av att jag hade namn om mig att någorlunda objektivt kunna bedöma ett kulturprojekts bärighet och dessutom inte hade några sociala bindningar på detta kulturincestuösa ställe. Mina föregångare, liksom min tre eftergångare var alla umeåiter…

Min arbetsgivare ville inte berätta vad som var anledningen till att jag kastades ut, eftersom vad den än angav som orsak, skulle det finnas rikligt med människor som skulle protestera. Därför tiger min arbetsgivare. Trots att exempelvis KD i en petition krävde att min arbetsgivare skulle lägga korten på bordet.

Det jag utsattes för var ett slags allmän lynchning. Och det enda anklagande beviset mot mig var … att ingen ens hade en aning om varför jag fråntogs tjänsten. Till dags dato är anledningen till detta lika hemligstämplad som hemlig.

Och varför detta hysch hysch?

Av flera anledningar: den ena är att skammen vilar tung på Marie-Louise Rönnmark och Anna-Karin Sjöstrand, den andra att det outsagda är mer eggande. Fantasin skapar de värsta monstren: Den mest verkningsfulla skräck- och kriminalfilm nyttjar just denna psykologiska inre terror som funkar så att man inte avslöjar utan i stället antyder. Då får var och en bygga sin egen, absolut mest förskräckande och förfärande version av händelsen.

Det är alltid de styrande som får fälla omdömet, oavsett hur lögnaktiga, självförsvarsinställda och orättvisa de är. Även det första triumviratets Caesar, Pompejus och Crassus fällde sina samstämmiga omdömen om dem som störde deras glädjefyllda tillvaro. Mest arga var de på den thrakiske slaven och gladiatorn Spartacus som uppvisade tydliga samarbetsproblem i det att han inte tyckte att det var speciellt roligt att gång på gång kämpa på liv och död bara för att underhålla sina herrar och deras gäster. Den trotsige djäveln äventyrade med sin motsträviga attityd de fina festspelen med gamla anor. Så är det, den som inte vill finna sig i att bli hunsad i all oändlighet, den som rättfärdigt vill få betalt för utfört arbete, den kan lätt få sig av herrskapet tilldelat parians roll.

Jag var en obetydlig skit i händerna på två kommunalpolitiker, men efter att jag spolades bort gav den aldrig sinande strömmen av tidnings- och radio- och tv-inslag sken av att jag var världens centrum…

Det väcker alltid uppmärksamhet när en författare eller aktör eller regissör träder fram i sitt eget verk och påminner om att det inte bara är ett stycke underhållning utan att det formas av livs levande kött och dito blod. Det väcker alltid uppmärksamhet när en författare eller aktör eller regissör träder fram i sitt eget verk eftersom hans eller hennes närvaro gör även dig, läsaren, betraktaren synlig. Plötsligt dras även du, betraktaren, in i det som du troligen helst vill bara vara en betraktare av. Det ställer dig i en obekväm situation – du är när allt kommer omkring van vid att bara titta på den scen där den fjärde väggen är borttagen utan att aktörerna ”märker det”.

Du är van att sitta i skydd av dunklet och betrakta den upplysta scenen eller duken. När jag nu skriver om mig själv så är det i liknande syfte som när Michael Moore exponerar sig själv i sina filmer och böcker och avkräver dig att ta ställning med sin uppriktighet, sin osminkade, svettiga, oförställda närvaro. Se här, säger han, här är jag och allt jag gör, gör jag utan skyddsnät och utan stuntman och andra body doubles …

”The true conflict is not between the characters in a novel, but between the author and reader”, bedyrade Vladimir Vladimirovitj Nabokov vars roman ”Lolita” blev en formidabel försäljningsframgång inte minst tack vare det att den under de första tre åren var totalförbjuden.
Den eller de nitiska förbudsmänniska/människor som offrade hur mycket energi som helst på det i förhand till misslyckande dömda företaget att i ett någorlunda fritt och någorlunda demokratiskt land förhindra utgivningen av romanen och musikalen om den unga Astrid Lindgren, hade i stället kunnat förlita sig på åtminstone tio andra möjligheter att stilla sitt missnöje. Exempelvis att gå med på min invit och ge mig förslag på vad, hur och var jag/vi borde jämka i vår text. Den nitiska förbudsmänniskan kunde även gripa till samma vapen som Per Gunnar Evanders yngsta dotter… och i sista instans kunde hon de även stämma oss, författarna till boken ”Från Astrid till Lindgren” / ”Astri mi! Berättelsen” för förtal. Och om hon eller de skulle vinna det förtalsrubricerade fallet, så skulle både hon och de och Astrid Lindgren få en offentlig upprättelse och vi skulle tvingas att strö aska på våra hjässor medan vi förvisades till skammens svettiga vrå. Men hon eller de som offrade hur mycket energi som helst på det i förhand till misslyckande dömda censur-företaget visste att de inte skulle lyckas med rubriceringen ”förtal” av vårt verk, ens om vi levde i någon mörk kommunistisk diktatur under de mest frusna av kalla krigets dagar eftersom ”Från Astrid till Lindgren” / ”Astri mi! Berättelsen” inget annat är än en oförfalskad, kärleksfull hyllning till en stark, rakryggad och offervillig kvinna, moder och familjemedlem…

Jag har varit med om ett flertal publiceringsförbud i Sverige. Gemensam nämnare för samtliga nämnda och onämnda fall är att censurrappen ekade överhetspiska.

I Lukasevangeliet 12:48 kan man läsa ”… och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera”. Budskapet upprepades av J. Hector Fezandie, Astrid Lindgren, Stan Lee och otaliga andra. Även svenska små och mindre små redaktörer och förläggare borde känna ett ansvar gentemot det fria ordet och inte bara makt över dem, som tänker fritt. Att kasta trästockar framför en och till och med på en, kan knappas beskrivas som ett ansvarsfullt ställningstagande, inte annat än för dessa minipåvars egna otillfredsställda ego.

“Let me tell you something you already know. The world ain't all sunshine and rainbows. It is a very mean and nasty place and it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain't how hard you're hit; it's about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That's how winning is done. Now, if you know what you're worth, then go out and get what you're worth. But you gotta be willing to take the hit, and not pointing fingers saying you ain't where you are because of him, or her, or anybody. Cowards do that and that ain't you. You're better than that!” sager Rocky Balboa i filmen “Rocky Balboa”.

Sylvester Stallones / Rockys inspirationstal är lika klokt som odödligt. Men det är typiskt amerikanskt. Det luktar långa vägar den amerikanska myten och idealet om ”essential American figure”.

Jag har också ett succébudskap att förläna dig, käre läsare, också det förvärvad med egna erfarenheter. Ett budskap passande vår demokratures breddgrader:

Vill du lyckas, så lär dig först och främst att kunna sitta på två stolar samtidigt och, inte att förglömma, håll din tunga på plats enligt devisen tala är silver, tiga är guld. Du får gärna ha åsikter, dock helst om vädret. Men inte värderande, så som att ”Det var vackert väder i dag” – det finns ju ingen anledning att stöta sig med någon – utan rent deskriptiva: ”solen skiner”, när du är helt säker på att populasens samtliga näsor är prydda med solglasögon, eller ”Det är blixthalka”, när det inte råder minsta tvekan om att bilar med hjulen upp är ett ordinärt inslag i diken vid vägkanten.

Och glöm inte gnola ditt nya dagliga mantra:

Censorn råder att jag bör slipas ner!
Så jag slipas ner,
Snart finns jag inte mer!

Hade någon förlänat mig dessa kunskapens ord när jag anlände till Sverige för 30 år sedan, då vore denna betraktelsens rubrik ”att jag har lyckats här i Sverige har jag mina tänder att tacka för” lika sann som Galileo Galileis ”Och ändå rör hon sig”.

© vladimir oravsky

34 kommentarer:

  1. Finbesök på bloggen! Trevligt. Nu fattas bara Cavefors och då i samma outfit som han hade i "den spetälske från staden Aosta", givetvis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ben Dover = Troll och oseriös. Jo jag tackar jag, så avslöjades äntligen den filuren.

      Radera
    2. Det var ju Ben_Dover som trollade enligt tradera, inte Ben Dover.

      För övrigt lång text, som för mig som inte är så kulturell, var lite svårtuggad. Dock skrämmande exempel på avskedet, att avskedas utan anledning, och till och med under "hot".

      Radera
    3. Cavefors gärna! Är det för mycket att också hoppas på gästspel från mr Teratologen, en annan genuint kufig fritänkare..?

      Radera
    4. Mm, eller Ezzelino som han verkar kalla sig annorstädes... den jäveln är ju världsfrånvänd så det är nog för mycket att hoppas på, ja.

      Radera
  2. "Being right too soon is socially unacceptable" - Robert Heinlein.

    SvaraRadera
  3. Ojsan, det var en lång text. Med så långa texter behövs ingen censur - ingen orkar ändå läsa. Jag tycker mig känna igen en del ofullkomlig meningsbyggnad från kommentarsfälten här på bloggen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Va menar du att vi inte har bra meningsuppbyggnad här i kommentarsfältet fan det var illa vad ska vi göra åt det,

      Radera
  4. Lite självcensur hade inte skadat här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, eller en förkortad form.

      Radera
  5. Jag tror att statsmedierna kortar ner för att folk helt enkelt inte orkar med när det sjävupptaget håller på i all oändlighet och rapas homeopatiska förtunningar utan att komma till saken och poängen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "homeopatiska förtunningar"! :-)

      Låter ju iofs som en omskrivning för censur när man tänker efter...

      Radera
  6. Jag har inte haft tid att skriva kort, beklagade sig Blaise Pascal. Det kallas kultur! replikerade hans mindre kände kusin Plaise Bascal.

    Men jag gillar det där som du skrev i 117:e stycket!

    SvaraRadera
  7. Referenserna är övertygande och imponerar onekligen, men flödet av tankar lite för fritt.

    Och så hade det lätt kunnat bli 4-5 poster av det hela.

    Och så saknade jag Spinoza. The Man.

    SvaraRadera
  8. Om man behöver fylla i sin text med 'hur som helst' så har man skrivit för mycket om irrelevanta saker eller så saknar man struktur.

    Att skriva kortfattat är visst en konst som få behärskar...

    SvaraRadera
  9. Läste ni " Jag är Svensk"?
    Tack för tipset, Lars Wilderäng.

    Hade jag den förmågan skulle jag skämmas.

    SvaraRadera
  10. Jo, intressanta tankar och jag har ingenting emot långa texter, tvärtom så anser jag det vara viktigt att även bloggtexter får vara långa. Däremot känns just denna text lite väl yvig. Herr Oravsky borde nog fundera över att koncentrera sina budskap något. Jag har tack vare ovanstående drapa nu även lockats att läsa även lite annat av Vladimir Oravsky och jag finner att samma yviga långrandighet återkommer även i övriga texter.

    SvaraRadera
  11. Underbara insikter om hur det fungerar i kommuner i Sverige, även år 2015. Herr B gick det sen inget bra för....

    SvaraRadera
  12. "If you can't impress them with brilliance, fill them with bullshit"

    men jag är ingen kulturman heller...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, intressant att cornucopia ger honom superlativet "produktiv", när det finns så många andra sätt att beskriva en författare.

      Men det måste ju kännas hedrande att nämnas i samma sammanhang som Michelangelo och Charlie Hebdo, även om det är man själv som skrivit texten.



      Radera
  13. Närmast oläslig text tyvärr. Fokusera & tydliggör. Gör om och reducera så kanske man orkar försöka få ihop bettelsen när man kommit till slutet.

    SvaraRadera
  14. Det är så välbehövlig kritik du borrar ned i det svenska psyket. Den yviga mångordiga stilen kommer att begränsa spridningen. Ytterst få människor kan bevara fokus på längre texter, och hålla kvar uppmärksamhet och intresse även när de inte är 100% engagerade och underhållna. Det krävs en typ av disciplin för det som inte är vanlig.

    Räcker det för människor att se den bild som du ville måla upp. Jag menar se. Räcker det för förändring? I så fall: gör allt du kan för att koncentrera budskapet, om du ännu kan lära så borde det gå. I annat fall, ge dig hän och hoppas på det bästa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl därför man sedan länge övergivit pedagogikmetoden: upprepning är kunskapens moder, i svenska skolan. På så vis slipper vi en befolkning som har både kunskap och koncentrationsförmåga.

      Agnarna är inte längre sållade från vetet!


      I övrigt tycker jag att här kan man anföra att ingenting görs för sina bristers skull.

      Radera
    2. Mja, jag känner mig kluven. Själv läste jag nog mer än hälften noggrant, men småningom tröttnade jag på ordbajseriet och skummade resten. Varför ska man ha disciplin och läsa en text som man inte är helt engagerad eller underhållen av? Min tid är trots allt begränsad.

      Så till själva budskapet. Det ligger nog en hel del i vad som skrivs angående censur och självcensur i Sverige. Samtidigt får man komma ihåg att detta är en partsinlaga. Jag tyckte författaren försökte framhäva sig själv lite väl mycket för att jag skulle vilja svälja detta med krok, sänke och lina. Blir lite misstänksam när någon försöker jämställa sig själv med historiska berömdheter som råkat illa ut pga sin rättrådighet.

      Radera
    3. Jag är med dig ang. att framhäva sig själv, brukar vara uppmärksam på det med. Samtidigt ska vi komma ihåg, något som säkert inte tydliggörs alltför ofta, att framhäver man inte sig själv finns det heller inget som säger att någon annan ska göra det. Man kan tyvärr inte räkna med att bli framlyft endast pga sina meriter. Det finns nog många många kloka människor och tankar som gått under, utan att ha blivit rättmätigt uppmärksammade. De är glömda för alltid.

      Att per automatik avfärda de som framhäver sig själva är alltså att tvinga människor att förlita sig till sin tur och charm för att få rättmätig uppmärksamhet.

      Dessutom är inte alla goda idéer placerade i för övrigt fulländade varelser, dvs. retoriker och andra förpackningsexperter.

      Radera
  15. Vad är detta?
    Sök på ordet "utdraget" i texten, så ser ni att samma meningar runt det ordet återkommer ordagrant på två olika ställen i texten. Klipp o klistrat för att dryga ut lite? Finns säkert en massa skäl, men jag menar att det brister i respekt mot läsaren att släppa ut en ofärdig text. Sedan är det frågan om man kan generalisera något till hela samhället utifrån en persons subjektiva beskrivning av egna upplevelser i ett par olika situationer. Corunucopia brukar ju efterlysa vetenskapliga uttalanden om samhället, gärna ur refereebedömda tidskrifter...
    Antingen är detta ett konstprojekt som undersöker hur blogläsare bemöter ett märkligt inlägg, eller så är det något som inte är riktigt färdigt att publicera...

    SvaraRadera
  16. Tror inte många läst denna inlägg.

    SvaraRadera
  17. Jag läste hela inlägget. Tyckte det var bra men hade varit bättre om det var hälften så långt och mer sakligt.

    SvaraRadera
  18. Bravo! Mer kulturdebatt här på Cornucopia!

    SvaraRadera
  19. När jag gick i mellanstadiet fick vi ett blad av läraren en dag, både sidor hade frågor som vi skulle besvara under lektionen, som ett prov. Då två sidor med frågor är en del ögnade jag snabbt igenom alla innan jag skulle börja. Den sista frågan löd såhär:

    "När du läser detta ska du lägga ner penna och papper, titta framåt och inte säga någonting, du är klar, du behöver inte svara på några frågor"

    Jag lade genast ner papper och penna utan att ha svarat på en enda fråga, vilket ingen annan gjorde på en lång stund.

    Därför läste jag de givande kommentarerna till detta inlägg så fort jag såg att texten i inlägget var väldigt långt. Kommentarerna blev det referat som saknades och därmed kommer jag inte läsa inlägget. :-/

    SvaraRadera
  20. Jisses... på tok för långt och rörigt. Släppte det där halvvägs genom texten.

    SvaraRadera
  21. Har inte tid att läsa så mycket text, syn, fanns nog något bra inuti textmassan.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...