2013-02-25

Läkare är "raljerande, arroganta, fåfänga, nedlåtande och inhumana"

I debatten om läkarkårens förmåga att på fem minuter förklara vanliga människor för psykiskt sjuka och skriva ut psykofarmaka till folk, rent av skicka på polisen på dem om de vägrar, så dök det förstås upp en mängd försvarande kommentarer, främst från de som påstår sig vara läkare. Eller de som själva går på psykofarmaka.


En av de främsta kommentatorerna var en läkare som kallade sig Oskar. Han har nu dock kommit fram till att han inte kunde stå för sina kommentarer och raderade dessa, då hans kommentarer framstod som "raljerande, arrogant, fåfängt, nedlåtande och inhumant" efter att ha konsulterat en tredje part.

Det är ju bara att respektera den insikten. Bland de raderade inläggen var vittnesmål från Oskar själv att han som läkare är perfekt, felfri och alltid följer praxis till 100%, och att han är representativ för alla sina kollegor. Detta var inte ett uttalande från någon arrogant bloggarfjant, utan från en legitimerad läkare som alltså kan besluta om tvångsvård av individer och/eller bär liv och död i sina händer i verkligheten. Dessutom talade han för att patienter som väl blivit friska via psykofarmaka därefter skulle genomgå (regelbundna) elchockterapier, där elektroder kopplas till huvudet och man ger elstötar till patienten, allt för att förhindra återfall i depression. Förr borrade man hål i huvudet på folk istället.

Problemet är bara att "raljerande, arroganta, fåfänga, nedlåtande och inhumana" perfekt beskriver hur många människor uppfattar just läkarkåren. Det är bra med självinsikt.

Därmed är det inte sagt att det inte finns bra läkare, men kom ihåg att om du söker vård för skador eller sjukdomar säg alltid att du stortrivs på jobbet och att allting är bra och att du inte upplever någon som helst stress. Om du vill få dina krämpor behandlade och slippa psykofarmaka. För råkar du nämna hög arbetsbelastning, att du är missnöjd med arbetsgivaren etc så beror alla dina problem på det och lite lyckopiller är lösningen, om än så benpiporna pekar ut ur ett brutet ben. Stressen fick dig nog att bryta benet... (raljerande och överdrivet från min sida om nu någon inte uppfattade det).

Den som vill läsa mer i ämnet kliver lämpligen över till Motvallsbloggens replik i ämnet.

Tillägg: Maciej Zarembas andra artikel om sjukvården går nu att läsa även för de som inte betalar för sig hos Bonnier/DN. Ett citat om landstinget i Stockholm: "De försöker tvinga mig till åtgärder som jag ofta upplever som medicinskt felaktiga och kontraproduktiva. De stjäl resurser från det viktiga och får mig att prioritera bagateller."
Kommentarer kräver registrering, t ex hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör. Det är snabbt och enkelt att registrera sig hos Verisigns OpenID-tjänst eller MyOpenId, som kan rekommenderas, alternativt använd Facebook via tredjepartstjänsten Facebook-OpenId. Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, inklusive hets mot folkgrupp, uppmaning till brott, eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam, inklusive politisk reklam, t ex länkar till politiska partier eller kopierad text från partier, kommer raderas. Det samma gäller sk folkhemsfundamentalistisk vokabulär. En del inlägg identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats, vilket kan ta flera timmar. Vid fler än 200 kommentarer syns inte alla kommentarer direkt utan man måste klicka på Visa fler. För ouppmärksamma kan det se ut som att kommentarer raderas eller censureras, men de finns kvar under Visa fler. Frånvaron av radering innebär inte ett stöd för kommentaren från bloggens sida, bara att den inte verkar bryta mot lagar, reglerna eller är en sanitär olägenhet. För att kunna kommentera behöver du ha tredjeparts cookies aktiverade i din webläsare.
Nedanstående kommentarer kommer från bloggläsare och är inte en del av det redaktionella innehållet.

85 kommentarer:

  1. Här finns en annan verklighet som brukar bemötas med nedsättande kommentarer när den beskrivs:
    http://www.expressen.se/gt/kultur/hjallbo---drommen-som-kraschade/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu handlade denna artikel om läkare...det är det vi diskuterar här. Om du uppskattar bloggen förstör den då inte genom att spamma varenda diskussion och förvandla den till en invandrardebatt.
      Det är inte konstigt att ni blir ignorerade när ni inte kan hålla er till ämnet.

      Radera
  2. Jag har ju skrivit det tidigare. Ditt meyer briggs test har fått mig att fördjupa mig i MBTI. Bl.a. för att det kan förklara kommunikationsproblem mellan läkare och patient.
    Läkare är till stor del introverta, vilket innebär att de styrs av inre modeller och teorier snarare än att se och lyssna på patienterna (för det krävs att de är extroverta).
    Det är inte riktigt så enkelt, och du berör mycket annat, men det kan vara en av förklaringarna till kommunikationsproblemen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läkare är ett brett spektrum av människor. Till stor del introverta enligt vem? Diskussionen diskvalificeras ju lite av att den utgår från en generalisering av en yrkesgrupp.

      Radera
    2. Förmodligen hade nog de som utbildade sig till läkare inte en bild av att tillbringa max femton minuter per patient på ett löpande band.

      Ska man lyckas med det så framstår man nog inte som den mest sociala person, kanske till och med som arrogant. Däremot tycker jag allmänläkare brukar vara hyfsat som folk är mest, förmodligen med ungefär samma fel och brister, trots det pressade tidsschemat.

      Och precis som när man lämnar in bilen på verkstaden så underlättar det för bägge parter om man vet vad man vill ha lagat.

      Radera
    3. 75-80% av alla högbegåvade är introverta. Det är ett rimligt antagande att 75-80 av de som antas till läkarutbildningen är introverta.

      Radera
    4. En läkare som verkar riktigt trevlig är Nisse Simonson som skrivit flera kloka och samtidigt riktigt roliga böcker, bla "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?". Rekommenderas.

      Radera
    5. Social kompetens är något man kan träna upp så ni kan slänga er socialkonstruktivism på sophögen.

      Radera
  3. Att ordinera det som hjälper några patienter till alla är givetvis fel och är i bästa fall är det glädjen över att äntligen ha hittat en fungerande "hammare" varvid alla problem ser ut som spik.

    Fungerande och ofta bra naturliga mediciner mot nedstämdheter och depressioner är t.ex. sömn, mat, arbete, att göra något påtagligt fysiskt, motion, uppskattning, kroppskontakt, samtal, religion, förälskelse, sex, deltagande i en kulturell grupp osv men inte ens dessa metoder är utan nackdelar och kan t.o.m. bli fatala.

    Hamnar man i ett för djupt eller djupt och långdraget hål är det svårt att orka ta sig för bra saker som tar en ur problemen. Det är troligtvis nästan alltid dåligt att nöja sig med piller utan den möjligheten som piller ger bör användas för att förändra något i ens liv.

    Om kritiken som du och motvalsbloggen tar upp är hyfsat korrekt skulle jag f.ö. önska tonvis med "SSRI" mediciner i civilförsvarslager inför peak oil och andra resursproblem för att folk inte skall klappa ihop permanent innan de, samhället och staten hinner börja göra mer åt problemen. När problem är så uppenbara att alla gör något åt dem gemensamt är det möjligt att vi får samma förbättring av den psykiska statusen som under andra världskrigets beredskapstid.

    Om man knaprar piller för att slippa göra något åt problem är man illa ute, likaså är ett samhälle illa ute om det knapras piller, sups eller knarkas för att slippa ta sig an problem. Jag hoppas det är din poäng men sättet du beskriver problemet på är så grovhugget att det kan göra skada.

    Att bli deprimerad när man förstår samtidens resursproblem är naturligt och kanske t.o.m. sunt men fastnar man i det länge går det illa för en. Jag skulle inte dissa folk som försöker många lösningar men behöver "SSRI" mediciner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har haft en klinisk riktigt djup depression under ett par års tid. Jag fick testa ett par tre olika medel innan jag kom ur. Men i grund skapade läkaren problemen vilket är en annan historia. Därefter gick jag flera år under lättare SSRI-medicinering innan jag bestämde mig för att sluta på eget bevåg. Trappade ner på ca 6 månader från en redan låg nedtrappad utgångsdos. Funkade väldigt bra tills en av mina typiska vinter-depressioner återkom i en ovanligt djup tappning. Som tur var hade jag sparat tabletter(var utomlands under en längre tid) vilka jag tog under ett antal månader med positivt resultat(räddade situationen faktiskt). Alla som haft en klinisk depression brukar få det minst en gång till i livet. Inget jag önskar en medmänniska eller ens "fienden".

      Radera
  4. Jag har fått rådet av en psykolog jag känner att inte gå till sjukvården med psykiska problem. Gå till en präst istället. Dom har tystnadsplikt. Kommer det något i min journal om psykiska problem kan jag sys in för evigt om jag skulle granskas av rättvisan någon gång.
    Angående medicinering fick jag ett gott råd av en sergeant när jag gjorde lumpen. Han sa: Håll Er till magnecyl och plåster, akta Er för annan medicin. Det tror jag är klokt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt ända tills man verkligen behöver mediciner, både övermedicinering och vänner och släktingar som inte tar mediciner som de behöver är ett elände. Jag har förlorat en vän till misskött diabetes, en annan hade i åratal problem med manodepressivitet tills det sjönk in att man behöver ta medicinen även när man mår bra, cancer har förekommit och åldringar kan kombinera pillervägran med egenpåhittad felmedicinering. Din snälla sergeant ville nog hålla er ifrån anabola och knark, eller så hade han haft ett otroligt lyckligt eller ensamt liv utan vänner eller släktingar med medicinska behov. Respektera piller, både skolmedicin och naturmedicin och ta gärna även mat och glädje på allvar.

      Radera
    2. Det är svårt att vara sjuk och må dåligt i Sverige idag. Man måste vara kunnig och kritiskt tänkande. Man kan absolut inte lita blint på doktorn eller hälsokost affären. Mängder med brister i både skolmedicin och naturmedicin.
      Lyckopiller är en och när det bl a skrivs ut till skoltrötta tonåringar i mängder är det fel. Äldre som får coctalis av mediciner som påverkar varandra negativt och till förödande effekt.
      Viss naturmedicin är i bästa fall overksam men i många fall livsfarlig.
      Bara för det säljs hos "hälsokost affären" kan det vara som är precis tvärt om.

      Radera
  5. Kanske inte vore så dumt att utbilda fler läkare? Leder kanske till lägre löner ute på landsbygden och samtidigt ett humanare bemötande. Nu för tide är (all?) medicinsk information bara en knapptryckning bort så man behöver inte längre hålla allt i huvudet. Tror det är dags att man kraftigt tänker om angående vem som passar som läkare eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Huvudet på spiken. Nu läste jag inte Oscars kommentarer, men det låter ju som om han tyckte att han var perfekt för att han följde handboken.

      Det är ju rätt talande för sjukvården. Det handlar inte om att lyckas med ett enda fall egentligen, utan det handlar om att följa proceduren. Lyckas man ställa en korrekt diagnos eller t o m bota någon är det en ren bonus.

      Jämför detta med en bilmekaniker, en byggare eller vad som helst. "Jag följde handboken, bilen startar visserligen fortfarande inte men nu får du bogsera hem den och betala mig 5000 spänn".

      Radera
  6. Jag har sökt vård för vad som visade sig vara ett psykosomatisk hjärtbesvär besvär. Inget snack om psykofarmaka överhuvudtaget. Däremot grundlig undersökning, inklusive två blodtrycksmätningar(jag har tydligen "ungdomstryck"...), ekg, urin- och blodprover. En timmes väntetid och jag gick därifrån med ett recept på betablockerare för att lindra de värsta dubbelslagen och en rekommendation att försöka stressa mindre. Trots att jag medgav flera stressfaktorer så togs inte ens psykofarmaka-behandling upp under samtalet.

    Men det är ju bara jag och hade det varit mina erfarenheter som avgjorde så hade det inte funnits bevis på långa vårdköer eller ens funnits undermålig vård i Sverige, något som i båda fall bevisligen finns. Lyckos mig tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. idrottshjärta? Överträning i unga år?

      Radera
    2. Nä, diverse saker i mitt privatliv. När dessa var ordnade försvann helt behovet av betablockerarna och de ligger och skräpar i medicinskåpet. Läkaren kallade tabletterna "doping för skidskyttar" så man kanske skulle ta fram dom om man vill glänsa på skjutbanan...

      Radera
    3. jo har hört talas om sådana :)

      Radera
  7. Tacka vet jag apoteket Röda Näsan! Alltid vänlig personal som kan ge de bästa ordinationer. Endast kända biverkningar.

    Fast om folk visste hur nyttigt och välgörande det är med konjak, så skulle de kanske supa ihjäl sig.

    SvaraRadera
  8. Ja läkare är ju ett karriäryrke. Liksom i många yrken finns det många som kanske inte passar. Inom läkaryrket kan det dock bli riktigt fel eftersom man där möter människor i t.ex svåra livssituationer eller bara väldigt privata förhållanden. Läkaryrket skall vara ett kall. Men jag spekulerar vilt genom att påstå att 1/3-del vore nog....av fel personlighetstyp alltså. Å andra sidan kan det inte vara lätt att jobba i vården med stressen liksom de ofta administrativa plågorna för en läkare med kall!

    SvaraRadera
  9. Jag för min del tyckte Oskars inlägg framstod som betydligt mer balanserade än många andras i denna debatt, inklusive Cornus. F ö är det ett märkligt argument mot SSRI, detta att man inte kan mäta hjärnans serotoninnivåer. Man kan inte mäta halten av dopamin i schizofrenikers hjärnor heller, betyder det att man borde sätta ut all medicinering med neuroleptika och istället sätta patienterna på KBT-behandling?

    SSRI har bevisad effekt på ångest och mild-måttlig depression jämfört med placebo. Effekten mäts i första hand med subjektiva mått, såsom skattningsformulär. Man kan mäta serotonin i hjärnan på djurmodeller men av etiska skäl avstår man från att göra detsamma på människor.

    "Nu läste jag inte Oskars kommentarer men det lät ju som.." Japp, och utifrån dessa obekräftade andrahandsuppgifter analyserar du hela svenska vården. Ja, läkare följer ofta riktlinjer då vi arbetar mycket med sannolikheter. Samtidigt vägs dessa generaliserade riktlinjer mot den person man har framför sig i rummet. Och ja, jag arbetar så, åtminstone försöker jag det. Därmed inte sagt att varenda kollega i Sverige arbetar så men å andra sidan är det ju inte alltid bilmekanikerns arbete motsvarar hålet i plånbiken efteråt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Doktor von Doom, du har fel om SSRI. Enligt forskningen är det så att effekten av SSRI på mild och måttlig depression är lika stor som av placebo (”sockerpiller”). Möjligen har SSRI en något större effekt än placebo på riktigt svåra depressioner, men hur det egentligen är med detta tvistar man om.

      PLOS Medicine har publicerat en meta-analys som visar detta: http://www.plosmedicine.org/article/info:doi/10.1371/journal.pmed.0050045

      Läkartidningen har en lättläst sammanfattning, för dem av bloggens läsare som saknar djupare medicinsk utbildning: http://www.dagensmedicin.se/nyheter/dalig-effekt-av-antidepressiva/

      Radera
    2. Hej Dan! Jag känner till studien du länkar till. Emellertid finns det fler metaanalyser gjorda, bland annat en som ligger på Cochrane och som visar på god effekt av SSRI som behandling av depressioner i primärvården (vilka ofta är av det mildare slaget än de som behandlas inom specialistvården). Tyvärr verkar Cochrane ligga nere i skrivande stund men jag lovar att länka så fort jag kommer åt.

      NNT (numbers needed to treat) var i denna studie ca 8 för SSRI vill jag minnas. Det vill säga att var åttonde person hade signifikant hjälp av medicinen. Detta kan jämföras med statiner (blodfettsänkande) där NNT kan ligga på 50-100 beroende på vilket effektmått man använder. Visserligen är det lovvärt att förhindra dödliga hjärtinfarkter och stroke men samtidigt är detta utan att överdriva en livslång behandling med risk för allvarliga biverkningar som man förskriver till många patienter.

      Min personliga erfarenhet är att SSRI har god effekt om man använder dem på strikt indikation. De kan alltså inte bota skilsmässor eller väcka anhöriga till liv vilket både läkare och patient bör vara väl medvetna om innan behandling inleds. Dessutom skall noggrann information ges om in- resp utsättningssymtom.

      Men, som jag redan påpekat, kunskap skall prövas och omprövas. Gärna debatt om SSRI, men vilda utspel om att plötslig utsättning skulle vara förenat med livsfara och liknande affektutbrott (se Motvall) gagnar inte någon, allra minst de deprimerade.

      Radera
    3. Hej Victor!
      Intressant, var åttonde behandlad blir hjälpt av medicineringen. Står det något i rapporten om hur många av de behandlade som drabbats av biverkningar?

      Beträffande din personliga erfarenhet så utgår jag från att du också har funderat på hur mycket som är placebo-effekt. Intuitivt så skulle inte jag tycka att det är ”god effekt” om t.ex. var åttonde patient svarar på behandlingen.

      Plötslig utsättning av SSRI kan vara farligt. Det finns personer som har berättat om att de fått självmordstankar när utsättningssymptomen varit som värst. Vad jag förstår skriver Kerstin varningstexten för att hon inte vill ta på sig ansvaret för att någon skulle råka riktigt illa ut om de plötsligt avbryter medicineringen för att de fått kunskap om riskerna med SSRI.

      Radera
    4. Hej Victor!

      Då läkarvetenskapen ännu inte ens hittat någon bot för vanlig snuva så får ni nog stå ut med att folk tycker att ni suger lite grann.

      Radera
    5. En egen observation. Först när man varit utan tabletter och känner depressionens tunga anslag i hjärnbarken(förutom i bröst och övriga kroppen)förstår man deras verkan. Och skillnaden när man tar medicin igen.

      Radera
    6. Varför skulle man inte kunna det? Serotonin upptas genom magsäcken och är mätbar i cerebrospinalvätskan genom LP.

      Radera
    7. Dan: Relevant invändning ang utsättning.Jag tar tillbaks det där. När det gäller biverkningsfrekvensen var den nog närmare 100 %, men de flesta biverkningar är som bekant övergående. Det mina patienter främst klagat på efter längre tids användning är minskad sexlust samt svårigheter att nå orgasm. Detta är tyvärr ej övergående så länge behandlingen pågår så där får man väga fördelarna av behandlingen mot nackdelarna.

      Utvärdering av behandling av den här typen är svårt då det handlar om subjektiva upplevelser. Placeboeffekten är också en faktor, liksom det faktum att mildare depressioner ofta spontanläker. Jag kan inte med säkerhet säga att alla patienter jag förskrivit SSRI blivit bättre pågrund av behandlingen, men sannolikt är det ändå några av dem som blivit det. Jag har ännu inte träffat någon som fått permanenta men, även efter utsättning. De flesta har varit nöjda.

      Ett NNT på 7-8 är f ö en bra siffra i läkemedelssammanhang. Jämför med vad jag skrev om statiner ovan och betänk att utifrån vad som står i läkemedelsjournalerna träffar jag betydligt många fler patienter som står på dessa preparat jämfört med antidepressiva.

      Här har du studien,ursäkta att det dröjde: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/14651858.CD007954/abstract

      Eftersom jag inte är ingenjör vet jag inte hur man länkar.

      belii: 2 alvedon, 1 ipren, 2 puffar nezeril och en massa vatten brukar fungera för mig. Det blir 200 kr tack! Om du tycker att vi suger lite för att ingen plöjt ner miljarder på att utveckla en antiviral som fungerar på rhinovirus så ska jag göra mitt bästa för att härda ut den nesan...

      Prozenth: Ja, serotonin finns ju lite varstans i kroppen och har många olika uppgifter (kärlsammandragande, mag-tarm-kanalens motorik, etc). Att dra enkla slutsatser kring hur det ser ut i synapserna mellan serotonerga neuron utifrån 5HT-nivåerna i CSF är dock inte helt lätt.

      Radera
  10. Det Oskar T gjorde är värt att respektera, i många fall även se som ett föredöme. Jag tror tyvärr att han fick tipset att radera sina kommentarer från någon som är en van läsare av Cornucopia?.

    På den här bloggen finns det många kommentatorer som tror sig vara experter på ungefär allt som diskuteras. Diskussionen mynnar ofta ut i destruktivitet. Sällan leder kommentarerna till någon samsyn som kan ge något positivt eller konstruktivt. Detta leder till att de som verkligen har något att komma med i en diskussion, inte tycker att det är mödan värd att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Tyvärr präglas bloggens kommentarer av brist på ödmjukhet och självinsikt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Motvallsbloggen var verkligen 100% motvalls. Är väl helt ok om man håller sig till ämnen där man kan avgränsa sig. Ser inte att det förhåller sig så i detta fall även om jag sympatiserar med alla som drabbas för visst har både filmen och hennes blogg en point, utan tvekan. Det där om Kilen är verkligen tragiskt(misstänker faktiskt att det kan handla om påverkan). Moderaterna var alltid förr klart emot att visa upp sponsorerna. Nu skulle just M vara de som till skillnad från övriga i Alliansen vara för eller "något tveksamma". Här finns skäl att misstänka något annat skäl t.ex "Schlingmann"-strategin som blommat ut tydligt både här och där. Lite i Cornu-anda kanske...skämt åsido!

      Radera
    2. Dessutom tänker nog sig många för innan de skriver kommentarer med några glas vin innanför västen, speciellt på Fredags och Lördagskvällar. Och jag utgår från att läkare aldrig dricker något överhuvudtaget, eftersom de alltid bör föregå med gott exempel och bara skriva kloka ord.

      Sen bör man ju försöka att inte spetsa till sina kommentarer, utan hålla en låg och ödmjuk ton. Det är det som gör kommentarerna läsvärda.

      Radera
    3. @rttck Redan när jag såg dina första kommentarer här på bloggen, lämnade jag en kommentar där jag sa att du är den som bidrar med mycket kloka, sakliga och intressanta kommentarer.

      I samma kommentar tipsade jag dig om att göra styckebrytningar för att det skulle vara enklare att ta till sig dina kommentarer.

      Jag gör det igen. Jag såg att du senast i dag fick en kommentar att ditt inlägg var för långt för att läsa. Det var inte för långt, det var avsaknaden av styckebrytningar som gjorde det närmast oläsbart.

      När vi skriver kommentarer på bloggar behöver inte styckebrytningarna vara korrekta utifrån att vi börjar på ett nytt stycke innehållsmässigt. Titta på Magnus Redin 2013-02-25 17:46 - ett bra exempel.

      Radera
    4. Det var en väldigt negativ beskrivning. Har man något värdefullt att säga så säger man det givetvis. Det är sällan som värdefulla bidrag pratas sönder. Däremot får värdefulla bidrag alldeles säkert ofta inte den uppmärksamhet och uppskattning de förtjänar. Det innebär dock inte att man kastar pärlor för svinen. Det är inte så mycket svin här och under alla omständigheter kostar det inget eller lite att skriva en kommentar med värdefulla synpunkter. Det värsta som kan hända är att ingen uppfattar att man sade något ytterst väsentligt. Det dröjer dock vanligen inte så länge innan man får ett nytt tillfälle att påpeka det kloka som ingen responderade på.

      Radera
    5. Jag har ett yrke som utbildningskonsult där jag träffar cirka 120 nya personer varje månad. Jag får förmånen att äta lunch och fika med kursdeltagarna.

      Jag är själv mycket intresserad av många av de ämnen som det pratas om här på bloggen, därför försöker jag nästan alltid trevande styra in samtalsämnen rörande något ämne som frekvent avhandlas här.

      Många gånger får jag lägga ned diskussionen direkt, det är inte läge att komma på kollisionskurs med personer som du sedan skall utbilda under eftermiddagen. Men vid förvånansvärt många tillfällen är människor väldigt intresserade av att diskutera peak oil, ekonomi, skuldkriser och annat som det pratas om här.

      De personer som har intressanta saker att komma med, känner oftast till Cornucopia?. Men tyvärr är det många av de personer, som jag uppfattar har intressanta erfarenheter och åsikter, slutat följa Cornucopia?. En stor anledning; bloggägaren och dess kommentatorer uppfattas allt för ofta som styva i korken.

      Människor med intressanta åsikter behöver inte alltid vara de som hårdast driver sin ståndpunkt. Jag önskar att det var ett klimat här på bloggen som var mer förstående. Men i slutändan är det bloggägaren som sätter ribban. Tyvärr är Cornucopias kommentar 19:19 i denna tråd, ett bra exempel på att sätta ribban j-vligt lågt.

      Radera
    6. Tack, intressant feedback.

      Du anser alltså att Olof hade rätt i att man inte ska få ifrågasätta eller klaga på läkare eller sjukvården, eller skulle jag skrivit:

      "Allra ödmjukast, snällaste Olof, kan vi inte åtminstone inrätta en myndighet dit vilken man kan få ansöka om att uttala sig negativt om läkare. Jag förstår helt och fullt om du säger nej, och jag ska i så fall omedelbart sluta att framföra kritik kring sjukvård."

      Radera
    7. @DonNomiz; Tack för din påminnelse. I normala fall kan jag vara en god skribent men jag har börjat slarva lite väl ofta. Såvitt jag förstår beror det på min impulsivitet/snabbhetsbehov och inte min verbala/ grammatiska förmåga. Varje gång jag skrivit så tangentbordet blöder måste jag i regel använda 5 ggr längre tid på att rätta det!


      Radera
    8. Don, om man tycker att man har något att säga kan man säga det. Man behöver absolut inte övertyga alla om sin åsikt och få sista ordet.

      Det kanske är det som är problemet med de personer du nämner, de får inte sista ordet för att det här finns de som aldrig ger sig oavsett hur fel de än har? Men så är det ju på de flesta bloggar.

      Och kommentatorfältet är faktiskt ingen vetenskaplig avhandling. På vissa bloggar kallas kommentatorsfältet för pissrännan.

      Radera
    9. sorry; "normala fall" är numera inte lika ofta "normala" som jag skulle vilja. Alltså skärpning!

      Radera
    10. @Cornucopia I din iver att så fort som möjligt få ut dig något drygt och nedsättande, har du som vanligt missat poängen.

      Var någonstans säger jag att Olof hade rätt? Var någonstans säger jag att du inte ska framföra kritik?

      Du har ju vid tidigare tillfällen utsatt dina kommentatorer för ganska hårda påhopp var gäller deras psykiska hälsa. Tycker du att det är ok om jag skriver att du uppvisar drag av narcissistisk personlighetsstörning?

      Radera
    11. @Karl Det är ungefär det jag menar. Jag följer inte så många bloggar med många kommentarer. Jag kanske är naiv när jag tycker att man ska ha förhoppning om ett "mjukare" klimat på den här bloggen?

      Radera
    12. "På vissa bloggar kallas kommentatorsfältet för pissrännan."
      Och därmed är ribban lagd, eller?

      Om man vill ge sken av att vara Sveriges mest lästa seriösa bloggare är det ju aldrig fel att själv föra debatten påden nivån. Särskilt om man med jämna mellanrum påpekar att "säger jag X så menar jag X och inte Y". Om man sedan ger replik påen kommentar genom att påstå att personen säger något helt annat än det som står i inlägget har man ju på ett effektivt sätt sågat av den gren man sitter på!

      Radera
    13. Vi har yttrandefrihet här i landet. Blir du lycklig av att skriva det, varsågod.

      Dock känner du mig inte, så därmed har du fel. Försökt t ex hitta bilder från mitt hem etc här på bloggen. För att vara narcissist (enligt dig) så lägger jag ut extremt lite av mitt privatliv.

      Radera
    14. Victor von Doom. Du har helt rätt. Jag har fel. Ingen ironi.

      Jag ber om ursäkt till Don Nomitz för att påstått att han sagt Y när han sade X.

      Förlåt.

      Om någon har förslag på hur vi ska höja ribban i kommentarsfälten, så är jag idel öra. Jag får börja med att ta mig själv i kragen. Start här och nu. Kanske hänger fler på i så fall.

      Radera
    15. "Du låter som en kärring Don Nomiz!" hade jag tänkt skriva, men det vågar jag väl knappt efter Cornus senaste kommentar...

      Det här är en ganska manlig blogg och då blir samtalstonen lite tuffare. Blir det för mycket av "Låt oss fatta varandras händer och sjunga We Shall Overcome!" så lämnar man lätt verkligheten bakom sig.

      Tråkigt kan det också bli. Är du en väldigt konflikträdd svensk?

      Radera
    16. Ett virtuellt handskak på det! (även om det var 19:19-kommentaren jag åsyftade)

      Jag läser denna blogg med stor behållning, både pga de ofta med fakta välunderbyggda inläggen om skuldsättning/energiförbrukning, men även i kommentarsfältet kan man vaska en del guldkorn ur sanden. Någon pissränna är det definitivt inte och jag ser inga tendenser till att det är på väg att bli det heller.

      Radera
    17. @Cornucopia Jag tror faktiskt att fler hänger på. Bara genom att du skrev denna kommentar tror jag vi har kommit en bit på vägen. Titta bara på Karl, som hade som nyårslöfte att höja kvaliten på sina kommentarer ;)

      En del av tjusningen med din blogg är att du har ett provokativt språk, samt att du inte drar dig från att skriva "obehagliga sanningar". Själv anser jag att du är modig.

      Du har många kommentarer som skall modereras, så det är inte så konstigt att det slinker iväg lite smådryga kommentarer emellanåt. Men jag tror bloggen vinner mycket på att dessa kommentarer är undantag snarare är regel.

      Radera
    18. @Kuckeliku Jag är inte en väldigt konflikträdd svensk. Men jag kan nog passa in under epitet konflikträdd, inte alltid, men i bland. Jag är medveten om det och försöker träna på att bli bättre på att hantera konflikter.

      Tycker inte du att det är något som helst problem med klimatet på denna blogg emellanåt? Anser du att mina åsikter om bloggens klimat enbart baserar sig på att jag skulle vara konflikträdd?

      Radera
    19. Enklaste sättet att ändra något är att föregå med gott exempel. Så de som tycker att "nivån" ska höjas, det är bara att sätta igång att höja den.

      Och sen vill jag be om ursäkt för alla dumma kommentarer jag skrivit.

      I fortsättningen ska jag försöka bejaka min kvinnliga sida och bara skriva snälla kommentarer och inte något nedsättande och förutfattande, precis som kvinnor gör.

      Fler hemma-hos reportage som det tidigare idag kanske skulle mjuka upp den manliga macho-stämningen.

      Radera
    20. @Kuckeliku; Här är vi alla lite manodepressiva och mellan varven ångerfulla! Som livet i allmänhet men desto intensivare som jag brukar säga när folk frågar hur det är!

      Radera
    21. @Kuckeliku Jag anser mig inte vara en väldigt konflikträdd svensk. Men jag är inte alltid helt bekväm när det kommer till konflikter.

      Anser du att det mina kommentarer, gällande det emellanåt onödigt hårda klimatet, enbart baserar sig på konflikträdsla?

      Intressant hur det börjar dyka upp referenser till manligt och kvinnligt beteende. Känner ni er macho?

      Radera
  11. Sista gången jag gick till en läkare för mina besvär med Astma, som lidit av sedan min barndom, blev jag skickad till en kurator. Det var väl sista förtroende kapitalet som rök där. Nu är jag befriad från min ansträngningsastma. För att jag lagt om kosten, så svårt var det! Synd att inte någon läkare sagt det för 30 år sedan. Det hade sparat mig mycket sveda och värk. Dock hade det inte gynnat läkemedels-industrikomplexet så på något sätt förstår jag läkarnas ignorans.

    SvaraRadera
  12. Det är utan tvekan en sak att vara en ansvarig vårdgivare med befogenhet att förskriva verksamma mediciner och att från en position utan ämneskompetens och vårdansvar ge råd och recensera andras jobb.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem har gett några råd, annat än att hålla käften om man är missnöjd med sitt jobb?

      Vad du säger är att man inte får kritisera läkare eller som "kund" vara missnöjd. Snacka om arrogans.

      Radera
  13. Skillanden på en läkare och gud? Gud tror inte att han är läkare. Skämt åsido, det är en nyttig debatt som många påpekat. Vissa har bidragit med länkar till både det ena och det andra som är se/läs- och tänkvärt. Som bloggaren själv påpekade i ett tidigare inlägg så finns det inga 100% rätt. Sjukvården SKA vara under ständig bevakning utan pardon. Det är själva nyckeln till utveckling och i slutändan välmående för de vårdsökande.

    SvaraRadera
  14. Det är intressant att läsa Cornucopias tankar om psykiatri i allmänhet och depressionsbehandling i synnerhet. Just psykiatrin och de läkemedel som används väcker ofta starka känslor. Som psykiater möts jag ofta av den typen frågor som kommit upp i det här och fredagens blogginlägg. Compliance (patienternas benägenhet att ta och genomföra föreslagen behandling) är en av de största utmaningarna i många läkares arbete, och många – kanske mer än hälften – av patienterna följer faktiskt inte ordinationerna.

    I psykiatrin är det vanligare än någon annanstans i medicinen att patienten är tveksam eller tackar nej till behandling. Vid djup depression möter jag väldigt ofta svår oro för biverkningar, och det händer tyvärr ofta att patienter går obehandlade under lång tid. Det leder till långvarigt lidande, splittrade äktenskap, försämrade relationer till barn och oförmåga att ta tag i och lösa ekonomiska problem. I vissa fall är den mest effektiva behandlingen inte heller tabletter, utan ECT (elektrokonvulsiv terapi) vilket naturligtvis skrämmer många p.g.a. rädsla för biverkningar och föreställningar från filmer (t ex Gökboet).

    Min erfarenhet från olika psykiatriska kliniker är att förskrivning av medicinerna och övrig vetenskapligt beprövad behandling görs på ett balanserat sätt. Resonemang om biverkningar och förväntade effekter är saklig och sker i samförstånd med patienterna. Det är orealistiskt att tro att mediciner ska bota alla, men när de används ska man förvänta sig att man ska bli bättre än innan behandlingen startade. Jag ser inga kollegor som tvingar på patienter SSRI eller andra antidepressiva medel (förutom om man tvingas till det för att rädda någon från att ta sitt liv). Nog är det i många fall ”trams” att medicinera allmänt dåligt mående, men egentlig depression är ett verkligt och allvarligt sjukdomstillstånd, absolut inget ”trams”.

    Det är för övrigt faktafel att hävda att det tar lika lång tid att gå av antidepressiva som man använt dem, i alla fall ser jag inte en sådan verklighet i mitt arbete.

    Slutligen kan det i vissa fall vara fullt adekvat att behandla smärttillstånd med antidepressiv farmaka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Markus B
      Det är intressant att se din beskrivning av psykiatrin. Jag har en lite annan bild. Tar några invändningar av olika slag i punktform.

      * Psykofarmaka är praktiskt taget alltid första, andra, tredje och fjärde behandlingen som prövas. Ibland samkör man med terapi i tron att det blir synergi-effekter (vilket ofta är tveksamt då behandlingarna ofta bygger på motsatta problembeskrivningar).
      * Det är många som inte jobbar evidensbaserat. Många som använder begreppet. Läkare tenderar att ha sina favoritpreparat. En skriver ut tryptizol i första försöket. En annan kör oftast med Lyrica och någon gillar Sertralin osv.
      * Många behandlare använder förbättring av tillståndet som tecken på att diagnosen och medicinering var korrekt. Vilket är högst tvivelaktigt när den största effekten är placebo i denna bransch. Samt att "lindrig/måttlig depression" oftast går över naturligt.
      * Det är självklart att man heller inte får någon placeboeffekt vid non-compliance. Det går alltså inte att använda utebliven effekt vid non-compliance som ett tecken på att farmaka hade fungerat.
      * ECT har väl skitdålig långtidseffekt (och ofta dålig kortidseffekt). Förståeligt att många läkare gillar det dock. Det är lite som enarmade banditer, nåogn gång ibland kommer en högvinst och en tidigare relativt apatisk person piggnar till märkbart. Dock är det sorgligt att man inte använder bättre alternativ.
      * Det är nog skönt att tänka att man "tvingas till tvångsvård för att rädda någon att ta sitt liv". Men sanningen att säga så är det så att suicid inte går att predicera. Av alla med tankar på det, är det så otroligt få som verkligen gör det. För verklig effekt ska man alltså korrekt förutsäga vem, som inom en tvåveckorsperiod ungefär, kommer ta sitt liv. Det är omöjligt. En del studier antyder att tvångsvård i sig ökar benägenheten. Jag tror personligen dock att det inte behöver vara så om tvångsvården är smart arrangerad.
      * Det är din åsikt att egentlig depression är en sjukdom. Ordet sjukdom har olika definitioner och "allt" kan klämmas in med lite vilja men depressionens etiologi är i vart fall oklar. För egen del ser jag det som en akademisk fråga. Min åsikt är att många inte har någon nytta av att betrakta sitt tillstånd som en sjukdom. Det är en världsbild som kan locka en del till passivitet och göra att man tillskriver användbar feedback från miljön som utslag av sin sjukdom.

      Generellt har farmakologisk behandling av livsproblem dålig långtidseffekt och bra lobbyister. Det kan väl ha sin plats som tilläggsbehandling i vissa fall men så som det vanligen används idag är för mig rätt bisarrt.

      Jag skulle hellre se att man satsade på tidiga enkla avpsykiatriserade intereventioner för att hindra folk att utveckla allvarliga bekymmer, de som ändå gör det bör bemötas konsekvent och utifrån sin situation och syfta till att lära färdigheter och hitta lösningar. I det syftet kunde farmakologiska interventioner diskuteras som möjliga hjälpmedel. Det finns två hinder för detta: 1) Mindre pengar att tjäna för bolagen. 2) Läkare har inte längre en självklar ledarroll i en sån organisation, mer konsult.

      Radera
    2. Håller med dig på några punkter där jag har personlig erfarenhet.

      Radera
  15. En historisk tillbakablick på läkarnas syn på hur kvinnor med "a tendency to cause trouble" ska behandlas kan vara på sin plats.

    Female hysteria
    http://en.wikipedia.org/wiki/Female_hysteria

    Female hysteria was a once-common medical diagnosis, made exclusively in women, which is today no longer recognized by modern medical authorities as a medical disorder. Its diagnosis and treatment were routine for many hundreds of years in Western Europe. Hysteria was widely discussed in the medical literature of the 19th century. Women considered to be suffering from it exhibited a wide array of symptoms including faintness, nervousness, insomnia, fluid retention, heaviness in abdomen, muscle spasm, shortness of breath, irritability, loss of appetite for food or sex, and "a tendency to cause trouble".[1]

    Since ancient times women considered to be suffering from hysteria would sometimes undergo "pelvic massage" — manual stimulation of the genitals by the doctor until the patient experienced "hysterical paroxysm" (orgasm).

    . . .

    Rachel P. Maines has observed that such cases were quite profitable for physicians, since the patients were at no risk of death, but needed constant treatment. The only problem was that physicians did not enjoy the tedious task of vaginal massage (generally referred to as 'pelvic massage'): The technique was difficult for a physician to master and could take hours to achieve "hysterical paroxysm." Referral to midwives, which had been common practice, meant a loss of business for the physician.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, cobben. Det måste varit ett tufft och svårt jobb för läkarna att genomföra pelvismassage på en massa kvinnor och lära sig behärska den tekniken.

      Samtidigt kan man misstänka att regelbunden medicinering av pelvis- eller genitialmassage skulle kunna hjälpa många deprimerade män- och kvinnor idag, som därmed skulle slippa medicinering. Åtminstone skulle depressionen minska under själva behandlingstillfället och kanske en stund efteråt också.

      Frågan är dock om läkarna själva ska utföra behandlingen eller om man ska remittera detta till sjukgymnaster istället? Eller rent av andra specialister.

      Har detta utretts? Och är det OK att självmedicinera?

      Radera
    2. Har för mig att den första massageapparaten för kvinnor togs fram just för att behandla "hysteri".

      Radera
    3. Drar mig till minnes en dokumentär jag såg för flera år sedan, tror faktiskt att den var på SVT.

      Forskare hade observerat ett naturfolk som smekte sina barn på könsorganen när de var oroliga och ledsna. Ingenting sexuellt förekom.
      Det fanns ingen dokumenterad psykisk sjukdom hos någon i stammen.

      Jag tror knappast att de drog så förhastade slutsatser att detta skulle vara något "undermedicinen" för psykisk sjukdom. Men det är ändå intressant utifrån perspektivet att det utsöndras en cocktail av "må-bra-hormoner" vid beröring. Oxytocin är ett kraftfullt hormon som minskar stress, aggressioner, smärta och ångest.

      Radera
    4. Sigmund Freud var väl specialiserad på hysteriska kvinnor?

      Det som jag tycker är intressant med Freud var att han egentligen var en neurolog, som ansåg att vi i framtiden kommer lösa de flesta psykiska problem med medecinering. Tills vetenskapen hade kommit så långt fick vi hålla till godo med psykoanalys.

      Han utförde mängder med experiment på sig själv med bl.a. kokain, helt enkelt för att han trodde att det egentligen var det bästa sättet att få fram botemedel för psykiska sjukdomar.

      Radera
  16. En av mina hypoteser om piller-behovet handlar om den transformation som framför allt näringslivet gick igenom i mitten på 90-talet. Jag talar om den omställning som innebar att trygga svenskar med fasta jobb och allt vad det innebär av lån på huset etc kunde bli av med jobbet utan vidare. Ingen var längre säker oavsett ålder på jobbet.

    Jag ser det som samma process som startade i USA 10-15 år tidigare. Fackföreningarna lade sig ner när företagen fick det riktigt svårt. Och politiskt gick man företagens väg.

    USA var ungefär 10 år före oss. Då kom de nya s.k lyckopillren! Var det en slump att de kom då? Vet inte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Det man kanske ska fråga sig här är vad som egentligen utlöser en depression utifrån ditt antagande.

      Vad det den påfrestande nya "verkligheten" att man kunde bli av med jobbet och få svårt att skaffa ett nytt, eller blev företagsklimatet hårdare, så det krävdes ett högre självförtroende och en högre självkänsla för att "överleva"?

      Radera
    2. På 90-talet fick man för sig att man i industrin skulle styra upp verksamheten med tungrodda processer där alla blev slavar under processerna. Självklart försämrades arbetssituationen och många kände att de inte hade kontroll över sin situation, utan var i stället utelämnade åt processerna i gigantiska projekt där alla måste leverera på tidpunkter som någon annan bestämt.

      Ett självklart recept på att göra folk eländiga, och ett säkert recept på att misslyckas med alla tidplaner. Alla projekt blev försenade och tog minst dubbla tiden. Sen som grädde på moset kom neddragningar.

      Nu har pendeln svängt och man går bort från att försöka planera allt i detalj. Man anpassar processerna till verklighetens svagheter. En klar förbättring för alla inblandade. Arbetsglädje och eget ansvar har åter infunnit sig i industrin. Fotfolket har fått det bättre. Men vissa roller är fortfarande utsatta och där går folk fortfarande in i väggen.

      Och de ständiga neddragningarna är ett orosmoment för alla. Dock försöker man att på olika sätt hjälpa de som får sparken, och ofta får man något slags extra avgångsvederlag som kompensation för att företaget går förbi LAS.

      Nu är det dock inte så på alla arbetsplatser, t.ex. inom sjukvården råder fortfarande virtuell planekonomi som säkert sliter hårt på alla inblandade, men där råder fortfarande relativt säkra anställningar.

      Radera
    3. Min depression började i mitten på 90-talet(smygande som de är)efter flera år verksam i finansbranschen. Jag valde själv att sluta(hur dum får man bli när man blir erbjuden himmel&rike för att vara kvar!). Jag drabbades mao inte av något som gav mig oro. Tvärtom faktiskt. Däremot som insider blir man ledsen när lögner sprids av makthavare i både de egna leden som i politiken. Detta var en tid av stora påfrestningar inom landet och jag hade tid att följa det mesta via mitt nya jobb.

      @Don; under 1991-1994 var det slakt på jobb. Först inom näringslivet 1991-93 och fortsättningsvis inom det offentliga. Bankkrisen var förstås inte den succé som man idag säger att den var. Priset för bankkriser är alltid konkurser och familjetragedier. 2 affärs-bekanta tog livet av sig t.ex. Många dåliga beslut fattas inom banker när kraven på action utfärdas av en styrelse. Samtidigt var det ändå bra att hållningen från regeringen var hård. Det finns inga perfekta lösningar. Man betalar ett pris. Aktieägarna måste betala, inte skattebetalarna. Trots att så ändå skedde påstår man att vi blev återbetalade till fullo. Det är verkligen inte sant om man ser till vad det kostade ekonomin som helhet. Precis som dagens kris i USA.
      Men svenska folket vaknade upp till ett nytt företagsklimat. Lagen om anställningsskydd med "fisu" gällde ej längre. Alla kunde nu sitta lös i en omorganisation. Idag är det vardagsmat.

      Radera
    4. @Karl; det du beskriver är nog målstyrnings-sjukan som man även försökte införa inom det offentliga...med dåligt resultat. Blev poppis i England på 80-talet inom public-service t.ex. Minns att jag läste om denna resultat-teknik under utbildningen men jag har aldrig prakti-serat den. Då upptäckte man att många mål istället kom i konflikt med varandra vilket suboptimerade verksamheten. Något som Zaremba tydligen upptäckt inom vår sjukvård till hans fasa. Jag har i årtionden väntat på en riktig debatt om hur sjukvården styrs. Typiskt att inget händer förrän Zaremba dyker upp och drar ifrån skynket.

      Radera
    5. Ja, det var riktigt tufft. Själv "gled" jag runt på svartjobb och var ute och reste i början av 90-talet. När jag skulle tillbaka till verkligheten hösten -93, då fick jag börja med telemarketing kvällstid för att få in en fot på ett försäkringsbolag.

      Det förhatliga ordet "anställningsstopp", kunde få vem som helst att glida ned i en djup depression. När jag efter 4 år med diverse anställningsförhållande fick en tillsvidareanställning, var det närmast en sensation i branschen, som firades stort :)

      Radera
    6. ...efter 2 år ska det stå.

      Radera
    7. Om man ska vara helt krass så bör man se på vilka medicinska upptäckter företag respektive universitet står för. Företagen lyser helt med sin närvaro och orsaken stavas patent. Naturliga substanser går ej att patentera så därför skapar företagen syntetiska "mediciner" som är kopior av naturliga substitut. Att exempelvis marijuana har cancerdödande effekter är ett big no för att det anses vara farligare än cellgift. Vi är på samma plan som upplysningstiden då påven bannlyste vetenskapen för att den inskränkte mot grundläggande dogmer inom religionen.

      Radera
    8. Det är väl bara att kopiera "marijuanamolekylen" och lägga till en metylgrupp någonstans och sen ta patent? Ditt inlägg är ganska självmotsägande, tycker du inte?

      Radera
    9. Nej, det är ju "knark".

      Radera
    10. Till skillnad från morfin då eller?

      Radera
    11. Ja, eftersom morfin är en läkemedelsprodukt redan från början. Morfin måste föräldlas till skillnad från marijuana som vem som helst kan odla. Det behövs ju inga läkare eller läkemedelsspecialister för detta så just därför baktalar hela branschen naturliga läkemedel.

      Radera
    12. Morfin är en vidareutveckling/förädling av medicinalväxten opiumvallmo. Om marijuana var en revolutionerande "cancerdödande" produkt (vilket det inte är) hade det garanterat funnits förädlade produkter på marknaden nu. F ö finns det ju cannabisbaserade läkemedel idag som används mot neuropatisk smärta, alltså är det inte fråga om någon bannlysning.

      Om du försöker påstå att cannabis i icke-förädlad form skulle besitta några särskilt unika medicinska egenskaper av avgörande betydelse för ex vis onkologin får du gärna leda detta i bevis.

      Radera
  17. "Maciej Zarembas"

    Var det inte han som skrev den grovt lögnaktiga artikeln om familjen Grönfors utanför Haparanda? Jag har precis för mig att det var han.

    Där beskrev han det som att familjen var mobbad. Att familjemedlemmarna hade straffregister tjocka som telefonkataloger valde han att inte nämna.
    Där lyckades han få fel i nästan allt.


    En del antar att det som står i tidningarna nog är sant ända tills någon visar motsatsen.
    För egen del utgår jag från att det som Zaremba skriver är precis motsatsen till sanningen tills annat bevisas. Hans track record gör att man får mest rätt då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är samma sak med den moderna läkarvetenskapen. Den enda sanningen ligger i de företagstillverkade preparaten.

      Radera
    2. @xycorr: Instämmer i din bild av Zaremba. Han har haft för vana att utelämna viktiga delar i sina reportage. Resultatet blir missvisande på gränsen till lögnaktigt.

      Radera
    3. Jag läste hans artiklar om skogsindustrin. Har lite erfarenhet av båda sidorna, dvs skogsägare och skogsindustrin, Tycker att Zaremba var oerhört duktig på att spegla problemen. Inte desto mindre kommer nu ändringar frivilligt!

      Radera
  18. Den bästa medicinen är att tänka rätt. Tänker man fel blir man deprimerad och ångestfull. Saknar man verktygen så tycks SSRI vara utvägen istället för att meditera, slappna av, motionera eller fokusera. Dock ska vi inte ogiltigförklara SSRI eftersom många människor får hjälp av dessa preparat. Dagens preparat sägs ju vara rena lightvarianterna av det som erbjöds på 60-talet i sprutform så kanske var det bättre förr.

    Dock anser jag att Cornu verkar vara en missnöjd f.d SSRI patient att döma av diskussionen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får anse vad du vill och om du mår bättre av att skjuta budbäraren så är det väl bara att gratulera. Det betyder dock inte att du har rätt då du har fel, men som sagt, mår du bättre av det, så varsågod.

      Radera
    2. Kasta nu inte berg i glashus.

      Radera
  19. Det framgår inte varpå du baserar uppfattningarna i den här frågan, vilket sänker värdet av diskussionsinlägget. Är det egna erfarenheter, vittnesmål från andra, någon form av studier, hörsägen eller något annat?

    En person i min umgängeskrets uppsökte nyligen läkare på grund av depressionssymptom. Hen blev på intet sätt tvingad att ta SSRI (och avböjde också att göra det) och fick en köplats till samtalsterapi.

    När jag sökte vård av samma anledning föreslog läkaren SSRI, jag upplevde aldrig att det förelåg något tvång och det var inga problem att få boka tid för samtalsterapi. När jag har träffat läkaren för uppföljning så har beskedet varit ungefär "tycker du att det fungerar bra så fortsätt med medicinen, känner du att du vill upphöra så kan du trappa ned i lagom takt".

    Jag förstår att du raljerar, men utan uppenbar verklighetskoppling (jag säger inte att den inte finns, men att du inte påvisar den) så blir det tämligen platt.

    Dessutom, vilket jag var inne på redan i din förra kommentarstråd, så är det hela tiden en väldigt stor risk att man skuldbelägger de som tar läkemedlen. Om SSRI är något som läkarkåren kommer kasta på alla som kliver in genom dörren så är steget inte särskilt långt till att dra slutsatsen att alla som äter SSRI är felbehandlade.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...