2013-02-26

Hur upplevde du 90-talskrisen?

Om nu bostadspriserna fortsätter ner så kommer en ny svensk omfattande ekonomisk kris som ett brev på posten. 90-talskrisen riskerar framstå som en mild västanfläkt i jämförelse med vad som riskerar ske.


Man ska komma ihåg att även om vi hade en bostadsbubbla i början av 90-talet så var den liten i jämförelse med idag och den stora bubblan som sprack var inom kommersiella fastigheter förra vändan. Vi hade även en omfattande lånefinansierad välfärd, som vi kunde effektivisera och skära kraftigt i för att ordna upp kommunala finanser och de statliga finanser som behövdes för att rädda bankerna och betala ut a-kassa till alla arbetslösa.

Se er runt på vård, skola, omsorg idag. Rättsväsende, försvar etc. Ser ni att det finns utrymme för att genomföra en ny 90-talsvända?

Många av er var kanske för unga för att minnas 90-talskrisen och själv slapp jag undan rätt väl och fick bara se priset på min lägenhet halveras.

Av ren tur är jag född 1970, och det föll sig så att 1990 tog jag min byggnadsingenjörsexamen. Året innan hade alla ca 30 fått jobb i branschen. 1990 fick tre branschjobb. 1991 fick ingen jobb. 1990 var det dock ont om högskoleutbildade människor och jag försörjde mig ett år som lärarvikarie. 1991 - 1992 gjorde jag lumpen och förskonades på så sätt från arbetsmarknaden och ekonomin och 1992 började jag plugga på universitetet. Min sammanlagda 90-talsarbetslöshet var juli sommaren 1992. Därefter flyttade jag till Göteborg och köpte en lägenhet för 325 000:-, 1 km från Avenyn. Då hade priserna redan halverats och samma lägenhet hade kostat 650 000:- några år tidigare. Alla lägenheter jag tittade på stod helt tomma, det var alltid enskild inbokad visning med mäklaren och mäklare ringde i veckor efteråt och tjatade om att jag skulle köpa ratade lägenheter. 

Några veckor senare kom smällen när räntan skickades upp till 100-tals procent och resten är historia. 

Resten av 90-talet var guld och gröna skogar personligen, inklusive de fantastiska möjligheter till investeringar man hade efter 90-talskraschen. En krasch kan innebära fantastiska möjligheter.

Skyddad av studier slapp jag undan arbetsmarknaden fram till 1996, då det tog mig hela två månader att få mitt första riktiga jobb med fast anställning på IT-konsultbolaget Linné Data. Tillägg: Möjlig "hedge" mot en krasch kan vara att varje höst och vår söka utbildningar. Kraschar allt och man blir av med jobbet så blir det därmed ingen onödig tidsfördröjning innan man kan ducka in i studier, i den mån staten har råd att finansiera dessa, utan att införa terminsavgifter, när nästa krasch kommer... Dock svårt för den som redan har villa, Volvo och vagga, men enklare för yngre.

1997 såldes lägenheten för 180 000:- efter att lyckats attrahera tre intresserade på tre månader och det var ett skambud på begärda 195 000:-. Istället flyttades det till 140 m2 villa, sjönära med 150 m till "egen" badstrand och 18 km till Brunnsparken i Göteborg. Pris 695 000:-. 

Men jag har sett en annan sida av 90-talskraschen, även om jag personligen slapp undan.

Under slutet av 80-talet kastade sig "alla" företagare in i fastigheter. Fabrikörer, krögare, åkare osv. De använde vinsterna från sina ordinarie, hälsosamma företag, till att spekulera i fastigheter för lånade pengar. Resultatet av 90-talskraschen blev konkurser, kraschade hälsosamma företag, självmord, skilsmässor, ödelagda privatekonomier där fallet kunde vara extremt stort från lokal storfräsare till lodis, fängelsestraff när ekonomisk kreativitet avslöjades när det inte längre fanns pengar att betala skatteskulderna med och i en del fall även mentalsjukhus (innan de lades ner i krisens spår). 

Kommande från en byggar- och fastighetsförvaltande familj, som dock avvecklade detta pga dödsfall i mitten av 80-talet, så gavs en viss inblick i kraschens omfattning. Den gången var det ofta (fd) rika som drabbades värst.

Den här gången riskerar det istället slå hårdast mot vanligt folk, BLT/BLK, speciellt de yngre och barnfamiljer som nyligen köpt en första eller större bostad med maximal belåning. Men det skedde även på 90-talet även om det ofta talas tyst om det. En del privatpersoner betalar fortfarande på sina skulder från den kraschade bostadsbubblan den gången, när arbetslöshet och förstörd privatekonomi krossade förhållanden och tvingade fram förlustförsäljningar på bostadsmarknaden, om inte banken gjorde det. Förluster som på den tiden kunde räknas i 100 000-tals kronor, mot dagens potentiella miljoner. Barn kom i kläm när föräldrar fick sargad ekonomi.

Så vad var dina egna upplevelser och minnen från 90-talets svenska kris? Några egenupplevda eller andrahandsanekdoter?
Kommentarer kräver registrering, t ex hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör. Det är snabbt och enkelt att registrera sig hos Verisigns OpenID-tjänst eller MyOpenId, som kan rekommenderas, alternativt använd Facebook via tredjepartstjänsten Facebook-OpenId. Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, inklusive hets mot folkgrupp, uppmaning till brott, eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam, inklusive politisk reklam, t ex länkar till politiska partier eller kopierad text från partier, kommer raderas. Det samma gäller sk folkhemsfundamentalistisk vokabulär. En del inlägg identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats, vilket kan ta flera timmar. Vid fler än 200 kommentarer syns inte alla kommentarer direkt utan man måste klicka på Visa fler. För ouppmärksamma kan det se ut som att kommentarer raderas eller censureras, men de finns kvar under Visa fler. Frånvaron av radering innebär inte ett stöd för kommentaren från bloggens sida, bara att den inte verkar bryta mot lagar, reglerna eller är en sanitär olägenhet. För att kunna kommentera behöver du ha tredjeparts cookies aktiverade i din webläsare.
Nedanstående kommentarer kommer från bloggläsare och är inte en del av det redaktionella innehållet.

80 kommentarer:

  1. Att det kommer en stor kris är för mig kristallklart. Och det blir en kris som ser ut som idag med mer pengatryckning som försvar mot dålig tillväxt. Statsskuldkriser som till slut fortplantar sig som räntehöjningar och svårigheter att finansiera växande underskott. Spiral som ökar i hastighet och som leder till kollapser. Sannolikt någongång mellan 2014-2016. Börserna kan då ha hunnit med ATH´s tack vare centralbanker och flykt från räntebärande.
    Kommande kris blir global. Därför klarar sig inte Sverige. Exportkris leder till svaga statsfinanser som följer räntorna uppåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ska nog se att du klarar en kris av mastodontmått "rttck". Efter regn kommer solsken.

      Radera
    2. Ja krisen på 90-talet drabbade inte mig särskilt mycket mer än på det psykiska planet. Och den ekonomiska krisen var väl mer sekundär så att säga. Alla påverkas förstås av en stor kris. Sverige har inte haft kris sedan dess. 2001-2003 var iofs en kris för en grupp som blev arbetslösa liksom för delar av företagssektorn men inte nationell i termer av 90-talet. 2009 på samma sätt som 2002. Sverige hade en statskuldskris och fastighetskris på 90-talet. Detsamma gäller flera länder idag och inget har egentligen hänt...bara en massa negativa realräntor vilket bara kapslar in problemen en tid. Räntan är trigger för kommande kris. Trigger blir Europa och Japan. USA lär följa vad det lider...reserv-valuta eller ej.

      Radera
    3. Eftersom jag hoppade av jobbet frivilligt i början av 90-talet(för att ha det lugnt och skönt ett tag..utan a-kassa(idiot....nädå)..puhh.. så tvingades jag starta eget företag med vilket jag blev kvar hela 90-talet ....till min fagra ånger!

      Radera
    4. undrar om någon här lyckades hålla ner studielånen under min nivå för 3,5 år; 65.000 kr :)

      Radera
    5. Inte jag. Gick ut med 200 000:- i lån, men det var det gamla systemet utan tvångsbetalning. Första arbetslivsåret slapp man ju betala alls, men sedan blev det segt.

      Radera
    6. sorry; inflatorn skall räknas från 1984-87

      Radera
    7. jag jobbade förstås varje dag halva studietiden på em/kvällarna och hade en fulltidsarbetande sambo. Ekonomin räckte mao till bra!

      Radera
    8. O:- kr lån, har tagit ca. 420hp :).. har iofs alltid jobbat helger/kvällar när jag studerade eller kombinerat heltidsjobb med heltidsstudier. Det fungerar det med.

      Radera
    9. @Rymdis; Du levde ensam då eller! Ja allt är tydligen möjligt...bara man är motiverad! men det vart en himla massa poäng...:)
      Och inga glasögon har du heller!

      Radera
  2. Köpte min första bostadsrätt i min mindre hemstad strax efter kraschen, för 55 000 kr! Kunde betala kontant utan bolån. En helt nybyggd 60 kvm etta (i en historisk fabrikslokal mitt i stan, därav storleken, den var dåligt planerad t.f. av att ditt och datt i den gamla byggnaden måste bevaras). Men månadsavgiften var hela 5 500 kr och den nybildade föreningen betalade över 12% i genomsnittsränta under ett antal år till...

    SvaraRadera
  3. Skall på visning idag! Perfekt uppvärmning! Hade du sålt munkjacka eller t-shirt med Cornucopia tryck en syrlig "one liner" om bostadsbubblan hade det varit den givna klädseln!
    (Fattar inte varför du inte har merchandise men du har säkert dina skäl)

    /Bo Bubbla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta sär skrivningen

      Radera
    2. Jag får väl ordna merchandise. "I'm with BLT ->"

      Radera
    3. Skratt. Men fixa det. Skulle lätt ysta iväg 200-300kr på en t-shirt eller 500-600 på en tröja om det stödjer bloggen.

      Gärna med en graf på.

      //Bo

      Radera
    4. Det räcker väl med "BLT" gul text, tänk "FBI" jacka eller varför inte kniv eller skyddsväst.

      Radera
    5. Går nästan dagligen förbi ett bygge på sveavägen i Stockholm där BLT projektering skyltar om att de bygger vindsvåningar. Lika roligt varje gång.

      Radera
    6. @Cornucopia? 2013-02-26 16:45:

      Sååå värt! :D

      Rent personligen vet jag att vi inte drabbades särdeles av det sena åttiotalets/tidiga nittiotalets bostadsbubbla och kris(eller ja, morsan hankade runt på olika jobb i barnomsorgen och blev så småningom psykiskt "sjuk" att hon har viss neuropsykiatrisk funktionsnedsättning gjorde väl sitt.), men bortsett från det så inte så värst. Mormor hade tjänat pengar på åttiotalets börsrally och situerade sig i mitten av nittiotalet vid blekholmsterrassen(där också min gamle geografi-adjunkt sakkari bor), moster och hennes familj bor fortfarande ute på Vibyåsen, Morfar bodde ett tag med sin fru i Hammarby Sjöstad. Här vid Södra Station har det blivit bostadsrätter utav ~30 år gamla Familjebostäders hus, dock har farsan och några till lyckats bo kvar; det har bara blitt nya hyresvärdar för några lägenheter här. Född Åttiofyra.

      Radera
    7. Ingen risk för torskeri denna gång heller. Kollade den i min widget och inte såld sedan september 2012 (skit att jag inte kollade det innan och kunde konfrontera mäklaren med det! Mäklaren sa att den skulle säljas inom en vecka!)
      Fick f.ö. reda på att marknaden för hus/radhus är trög för folk har inte råd med kontantinsatsen på 300-400kkr. BR maknaden är däremot toppen, det handlar alltså om problem med kontantinstats.

      Snart så... tänker hålla ut.

      //Bo Bubbla

      Radera
  4. En kompis hade då småbarn...
    eftersom han jobbade kommunalt så var jobbet ganska så säkert... och han hade ett hus på gång för så där 700 000...
    det hade varit värderat till 1, 2 mille bara något är tidigare... han köpte.

    Personligen så rullade det på med konkursgården, jag hade då hunnit avyttra skog och annan mark för 1 mille för att klara räntorna, då produktpriserna var för låga för att klara min skuldbörda...(15% ränta, minst...)
    Dock hade jag ett jobb utanför gården så tanken var att bli en fritidsbonde såsom det skedde efter avregleringen på New Zeeland och blev deras modell...
    Det funkade fram till 1997 då systemet kramade åt mjölkbönderna så att de skulle tvingas att investera ihjäl sig...
    Då slutade jag att slava åt ARLA!
    Problemet framöver blir då att dessa hårt skuldsatta bönder är i samma sits som villaägare...
    Jordbruk, som det är organiserat idag, är helt beroende av ett jämt flöde in och ut ur företaget.
    Jordbruk går icke heller att flytta! Så den som överinvesterat sitter risigt till om det krisar...
    Man tror att samhället skall rädda bonden...
    men så blir det icke!
    Jag tror att en bonde måste jämföra sin verksamhet med en gruva. Man måste kalkylera med att man skall stänga verksamheten, precis som en gruva, om lönsamheten faller under en viss nivå. Annars är man körd.
    Har man då överinvesterat så att man inte klara att stänga mjölkstallet...
    Då...

    SvaraRadera
    Svar
    1. samhället räddar bara konsumtionen numera....som i USA om inte företagen har kontakterna via lobbyisterna .....och pengar :)
      Skogsindustrin har kontakterna medan skogsägarna lämnas i kylan bortsett från vissa skatteregler som lever kvar.
      Bonden?.......

      Radera
  5. Själv tur som slutade en 5 års utbildning -91. Startade eget och köpte hus för 540 000 -92. Bor där fortfarande och har det bra.
    En kusin däremot byggde nytt utanför staden, tror det var -89. Blev några hundra tusen dyrare än beräknat och stannade på 1,6 milj. Fick tvångsförsäljas via kronofogden när krisen var som hetast för 800 000.
    Det blev många sur-år och där bl a förhållande kraschade.
    50% ner och 800 000. Andra summor idag och inte omöjligt för vissa objekt!

    SvaraRadera
  6. Klev in på bostadsmarknaden 93 genom att kunna köpa ett radhus till ett bra pris. De vi köpte av hade ägt huset i c:a 3 år och skulle nu skiljas. De fick sälja med brakförlust och hade personliga skulder på 1-200.000 var som resultat av detta. Dålig tajming för deras del, men bra för egen del.

    SvaraRadera
  7. köpte en fin brf vindslägenhet på söder mälarstrand sthlm, precis på toppen av "bostadskarriären" 1990.....blev familj där och behövde flytta pga både dyr ränta (rörligt upp mot 20 % 1990-1991 om jag minns rätt), och behov av fler rum, par blev + 1 och + 2 barn..

    Inköpt för 1,4 Mkr med galen affär i portuppgången och noll betänketid 1989, sommaren 1992 såldes den till den enda spekulanten för 1,3 MKr, efter oändligt många individuella visningar under 5-6 månader. Puh sa jag då och förbannade en förlust på 100 tkr i kapital och kanske lika mycket i förhöjda räntekostnader. Puh säger jag nu igen, det var ju ändå bara en västanvind (och lyckligtvis kunde jag köpa en villa i attraktiv stockholms förort för 2,1 mkr (200 tkr under begärt), som jag våren 2011 kunde sälja för 9,5. Puh säger jag igen, och oj vilken tur. Och, många fler jag känner har haft liknande tur, så i ett 15-20 års perspektiv har det ju "skapats" en del pengar/ värden, värden som nu stoppas in som kontantinsatser i budgivningar på 1:or som första-boenden för barnen som flyttar hemifrån.

    Så, visst vissa små smällar, men i det större och längre perspektivet har det ju ändå blivit väldigt bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra beskrivet Per. Många förstår inte problemet med s.k penningmängds-ökningar och tillgångsvinster. Om man äger en bostad som ökar med det dubbla på några år så skapas det en djäkla massa nya pengar när en köpare(ung) får låna till hela beloppet. Fattar inte att denna penningmängd behandlas som BNP-pengar!! Visst kan man resonera att du som säljare stoppar in samma pengar i bostadshjulet igen. Nu sker inte det alltid för samma pengar utan en stor del går ut i konsumtion...en kreditriven konsumtion(förvisso BNP). Men även om pengarna gjorde det så används de säkerligen till smarta köp genom att hjälpa till att driva upp bo-priserna någon annanstans..

      Radera
  8. Arbetade i byggbranschen under slutet av 80- och början 90-talet. Förutsåg krisen, gick ur allt och förlorade inga pengar men jobbet -92. Ströverksamhet i egen regi och hakade på i byggbranschen igen -95. Köpte brf Östermalm Stockholm 13.000 / kvm. Kände mer bubbeltjänsla då än nu. Det var sådant väldigt fokus på kommersiella fastigheter då. Bildt och gänget var då inte torra bakom öronen. Kanske annorlunda nu. Blir det riktigt kris igen kan det pga splittringen i dagens Sverige hända vad som helst. Solidaritet kan vi glömma. Den finns bara kvar lokalt.

    SvaraRadera
  9. Min erfarenhet var att alla möjliga människor krängde inventarier och kläder för att få ihop pengar. Tavelsäljande arkitekter var inget ovanligt. Men dagens lågkonjunktur (förutom för banker vars fester aldrig slutar) tar på mångas ekonomier. Den snabba krasch som var på 90-talet var bättre än detta som vi har nu alla politiker försöker rädda sina bastukompisar inom privata världen.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Minns 90talet som ungdom och sedan tonåring. Mina föräldrar gick rätt ordentligt med förlust pga bostadsaffärer. Skiljde sig efter ett tag, kanske pga det, kanske inte. Jag tror en av dem betalar av på skulden än idag. Trist! Jag fattade det inte då, men vi var nog vad man idag skulle kalla rätt så fattiga. Minns att mamma bad mig snåla lite mer på mackorna och mjölken vid något tillfälle. Jag köpte de flesta kläderna begagnade (vilket var billigt då). Vet inte om jag for så illa av just den aspekten förvisso. Jag gillade mest rollspel och programmering, och ingetdera kostade särskilt mycket (datorerna var mesta tiden några generationer gamla). Skapade nog istället ett driv hos mig, som kanske delvis var vad som tog mig igenom Chalmers med bra resultat. Men det är förstås svårt att spekulera kontrafaktiskt.

    Samtidigt verkar deras generation ha haft det relativt bra på många sätt. Extremt enkelt att få jobb i tidig tjugoårsålder och så. Jämfört med folk i min egen ålder, även om just jag alltid har haft bra flyt. Fast det har slagit mig som lite annorlunda att även om vi är två civilingenjörer utan barn, så har vi en skruttig bil och bor i hyresrätt. Mina föräldrar hade i motsvarande period i livet två bilar (varav en fin), villa och barn, trots att båda hade administrativa jobb utan högskoleutbildning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är en bra spegelbild av verkligheten. Förvisso har det "alltid" varit bostadsbrist och tider med knappa resurser men förr växte ekonomin starkare för alla. Idag för färre. Och det beror inte så mycket på vald politik utan på en ny verklighet....avtagande avkastning från en hög kostnadsnivå under stark konkurrens som gett en mindre kaka att dela på.


      Radera
    2. "Samtidigt verkar deras generation ha haft det relativt bra på många sätt. Extremt enkelt att få jobb i tidig tjugoårsålder och så."

      Definitivt, päronet min växte upp i Nyköping under femtio och sextio-talet och när han jämnför sig med mig(han reste en hel del i början av sjuttiotalet) så är han nästan förtvivlad; när han var femton t ex hade han redan flyttat hemifrån och delade en kvart med ett par jämnåriga och arbetade som springpojk(tror jag det kallades) på Oxelösunds Järnverk.

      Radera
  12. Vi köpte vår första lägenhet 1988 för 640k och sålde 1994 för 600k. Fast då hade vi investerat 100k och ett manår i en stor renovering (vi köpte ett bygge).

    Men den förlusten var av godo, eftersom vi gjorde en oförskämt lyckosam bostadskarriär på de nästföljande två lägenheterna.

    Å andra sidan är lägenhetspriset inte intressant, eftersom vi tänker bo kvar tills de enda som bryr sig om värdet är arvingarna.

    SvaraRadera
  13. Köpte en 2 vi S:t Eriksbron för 660 000 SEK Fick sälja den för 440 000 Räntan var runt 10 000 SEK i månaden.

    Uppsidan var att jag köpte ett radhus i Haninge för 700 000 så i slutändan när man bor och inte spekulerar så spelar det ingen roll. Men när jag försöker förklara ränteläget som var då för mina barn så fattar dom inte vad jag pratar om.

    2 månader kvar till helt skuldfri

    Synd jag missade Linköping är ju bara ett stenkast bort.

    SvaraRadera
  14. 1982 köpte jag och min fru radhus i en Stockholmsförort för 445 tusen. I början på 90-talet såldes likadana radhus för svindlande 1,2 miljoner! Sedan kom raset. 1995 sålde vi radhuset för 625 tusen och köpte en villa på 300 kvm för 1,4 miljoner. Vi var de enda som kom till visningen! Ja, så lågt var intresset. Vi bytte upp oss i exakt rätt ögonblick – de stora dyra husen sjunker ju alltid mer i en nedgång. Idag vet jag inte hur mycket vi skulle få om vi sålde. 5 miljoner, kanske.

    Min svåger hade istället enorm otur. Han och hans dåvarande fru köpte ett hus dyrt 1990 och sålde 1995 i samband med sin skilsmässa. Den skilsmässan blev dyr. Jag tror att båda två fortfarande betalar på skulden som uppstod vid försäljningen.

    SvaraRadera
  15. jag var soctant i Malmö under några år. Arbetade med ekonomiskt bistånd i en mottagningsgrupp. Halva området bestod av fattiga i hyreshus, andra halvan av medelklass i fina villor. Varje morgon ringde företagare som kursat och grät i luren. Ibland gjorde jag hembesök hos dem och talade om vad de måste sälja. Jag blev bra på att förmedla budskap enligt smörgåsmodellen: "Det positiva är ju att du har börjat ta tag i dina problem..." Det var faktiskt rätt hemska år. Arga, ledsna, trängda människor överallt.

    SvaraRadera
  16. Köpte en lägenhet för 275.000. Den sjönk raskt i värde och vi sålde den för 50.000 samtidigt som vi köpte en annan större för 50.000. Den sålde vi för 600.000 och köpte en villa som just nu är värderad till 50% över inköpspris. För förlustavdragen på lägenheten luffade vi runt Thailand i en månad.

    SvaraRadera
  17. Våran familj byggde nytt större hus i ett område med högre klass, allt blev bättre!

    SvaraRadera
  18. Jag upplevde den inte alls eftersom jag var student åren 1990-1996. Jo, litegrann, eftersom sommarens a-kassa skars ned från 90 till 75 procent. Dessutom åkte lägenhetshyran upp med 20 procent på ett år, men det var en följd av skattereformen.
    Sista året drogs också bostadsbidraget för barnlösa hushåll in. Det hade betalat en tredjedel av hyran.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow! Du har ju verkligen lyckats maxa bidragen! Man får ju hoppas du bidragit mer till samhället efter dessa bidragsår.

      Jag får lite ont i magen när jag läser sånthär. Betalar rätt mycket skatt och vill gärna att det går till vettiga saker.

      Radera
  19. Jag var rätt liten under den tiden, men jag kommer ihåg att maten blev enklare i skolan, att man fick sudda ur textböcker när terminen var slut (så de gick att använda igen), färre skolresor, större klasser. En annan sak jag minns klart och tydligt är att de "fasta" lärarna försvann mer och mer och ersattes av vikarier som kom och gick. Sedan minns jag vagt desperationen; Göteborgs stad var nära konkurs två, tre gånger, Gotabanken imploderade, slagsmål när Billhälls (en lokal lågprisaffär) reade ut mjöl.
    Jag kommer också ihåg att volvo stog still ett tag, med katastrofala följder. Farsan (som var teknikkonsult under den tiden) hoppade från det ena udda jobbet till det andra; bilmeck ena dagen, långa veckopendlingar till Oskarshamn kkv andra dagen.
    Vi slapp lyckligtvis fastighetskrachen, då vi hyrde vårt skyffe som vi bodde i. Andra var som sagt inte lika lyckliga; det var tomma kåkar med "till salu" överallt minns jag...

    SvaraRadera
  20. Inget dramatiskt på bostadsfronten för min del, men min 14-åriga dotter tjatade om en häst, Alla andra hade ju en! Jag villkorade ett köp med att de Allgon (tillverkare av mobiltelefonantenner), som jag köpte för 5.000 skulle stiga till det minst dubbla till nästa sommar. De steg med faktor 13, på mindre än ett år.

    Hon hade kvar hästen i 9 år.
    SAMMANTAGET blev det min sämsta affär!
    Men pengar är ju inte allt!

    SvaraRadera
  21. Cornu, hur gick dina tankar när du köpte 92? Köpa eller hyra ett boende? Skulle bomarknaden vända snart eller inte?

    325k var mycket på den tiden, inte minst som student, själv satt jag på Chalmers studenthem...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tankar? Inga. Ung och grön. Jag behövde flytta tillbaka till Göteborg, och det var inte lånade pengar.

      Jag ärvde ganska exakt detta belopp precis lagom till jag började plugga. Då jag redan bodde i (hyres)lägenhet (i Trollhättan) sedan fyra år tillbaka, med allt vad det innebär i möbel- och inventarieväg, var det aldrig aktuellt för mig att flytta till en studentlägenhet.

      Så jag letade, utan några tankar om bubblor eller liknande, efter lägenheter där arvet täckte in bostaden, plus flyttkostnaden och där avgiften skulle gå att betala på studiemedel. Har för mig att avgiften var på ca 2500 initialt, vilket var helt OK, när man fick ut 6700 eller ngt sådan i studiemedel. Dessutom, som ngn påtalade, fick man ju bostadsbidrag även om det drogs in ganska snabbt pga den ekonomiska krisen och bara utgick 1992 - 1993 tror jag.

      Hade dock ett överbryggningslån i en månad i väntan på att arvet skulle betalas ut, och jag löste lånet strax innan räntan stack iväg...

      När lägenheten såldes hade avgiften stigit till 4500 pga slopade räntebidrag etc., men då betalade jag inte längre avgiften ensam.

      Radera
    2. Överlag hade jag grymt god ekonomi som student. Inga omkostnader annat än boende och mat, gång- och cykelavstånd till allt och när man väl blev sambo så minskade kostnaderna ännu mer.

      Iofs lyckades jag med start år 3 få handledningsjobb på institutionen etc (bla datorlabhandledare för väg- och vattenelever, datorintroduktionshandledare för I och E, högskoleprovvakt mm), vilket kompletterade upp studiemedlen med 1000-2000 i månaden. Sedan gjorde ju sommarkurser att man kunde få studiemedel även på sommaren. Plus sommarjobb sommaren 1995, och deltids sysadmjobb/helpdesk 1995-1996. Så ekonomin var mycket god, även om förstås studiemedlen mest var lånade pengar... Snacka om att leva på kredit.

      Good times.

      Radera
    3. Man hade ju vare sig mobiltelefon eller bredband att betala som student på den tiden... Kabel-TV ingick i BR-avgiften. Internet använde man bara på institutionen till det gick att koppla upp sig med tfnmodem runt 1994, men då hade ju även minutavgifterna för telefoni kraschat.

      Radera
    4. Bostadsmarknaden i stort var inte lika haussad eller analyserad på den tiden, bostadskarriär var det ingen som visste vad det var. Man köpte för att bo och tänkte inte så mycket mer på det. Inga glossiga magasin, lyxrenoveringar eller Timell på TV.

      Har bekanta som köpte 93/94 till räntor på 13-14%, och de kände sig inte som vinnare i den stunden som de köpte, men de hade ju en jäkla timing så här med facit i hand.

      Jag lider med dagens förstagångsköpare, den där kontantinsatsen/blanco lånet kan snabbt gå upp i rök och då sitter man där man sitter, deep in the red. Har man tur har man jobbet kvar.

      Radera
    5. Vill också minnas att man fick ut ca 6700 i lån+bidrag från CSN, hade hyra på 1100-1300 på studentkyffet så ofta behövde jag ej ta fullt lån, så på det hela taget hade man det ganska bra ekonomiskt, men boendet var ju ingen höjdare. Man fick diska i en balja i duschen eller i handfatet på toan. Grejer det. Sådana studentboenden får väl inte byggas längre, nu är det väl helkaklat och 4500 i månaden som gäller, dvs betydligt mindre kvar efter att boendet är betalt jämfört med på min tid.

      Radera
    6. Ja, Chalmers studenthem var i en klass för sig. Hade polare som bodde där och jag minns just det där med att man fick diska på toaletten. Fanns väl en kokplatta också på de där 12 m2 eller vad det nu var. Det och Volrath Tham var väl de minsta som fanns. Vet å andra sidan ett par som bodde ihop i fyra år på 14 m2 på Volrath Tham. De gifte sig sedan.

      Radera
    7. Kokplattan och kylskåp på rummet (jag kompletterade med en minifrys), inget gemensamt kök i korridoren, och typ 12-14 m2. Jag längtar inte tillbaks.

      Radera
    8. Har hört att Chalmers studenthem länge försökte hålla väldigt låga hyror och därmed drog ner underhållet till ett mininum, därför var det så sunkigt.

      Hann bo där ett par veckor med väggfast säng och disk i duschen innan de renoverade om rummet, sen var det faktiskt helt ok, dock inte helkaklat vad jag minns.

      Radera
    9. Fredrik L. Håller inte med dig angående om att inte bostadsmarknaden var haussad. Jag köpte min först bostadsrätt -79. 16 000 kr i småstad.
      sålde den 3 år senare för 25 000. Köpte en 2:a för 45 000 som jag 3 år senare sålde för 87 000. Den vet jag 2 år senare gick för 125 000. Det var ju den utvecklingen som kraschade i och med -90 krisen.
      Går ju att känna igen med uppgången senaste 10 - 15 åren

      Radera
    10. Chalmers studenthem byggdes med tanken att det bara gick killar på Chalmers, och då behövdes det ju inget kök, de fick äta i kårhuset. Dessutom kunde ju inte killarna förväntas kunna ta hand om tvätt och sådant, så även det fanns arrangerat. Jag tror det byggdes på tidigt 60-tal, för fyrtiotalister med andra ord, men redan när jag gick på chalmers under tidigt 90-tal så var det ingen som fattade hur man kunde tänka så jävla mossigt. Å andra sidan får man förmoda att stället planerades och ritades av gamla stötar födda kring förra sekelskiftet, morfar liksom, och de hade väl knappt vant sig vid kvinnlig rösträtt.

      Radera
  22. Kommer svagt ihåg att det blev populärt med sommersemester i Schweden. Några hade tom. råd att köpa egen sommarstuga i Småland.

    SvaraRadera
  23. Jag är född 1979, så jag var i de tidiga tonåren, det jag framför allt minns var chocken över att Sverige plötsligt var ett fattigt land. Så var nu inte fallet riktigt, men det var den känslan jag upplevde i att komma från 80-talets skyddade verkstad, där Sverige fortfarande var höjt över alla andra och oåtkomligt, själva arketypen för ett I-land.

    Rent konkret så innebar ju 90-talets upprensning grava nedskärningar i offentlig sektor, vilket förstås drabbade oss som gick i skolan då. Och alla därefter, för känslan är ju att samhället aldrig återhämtade sig.

    För egen del har jag inga minnen av att vi drabbades på något sätt som jag lade märke till. Vi bodde i hyresrätt, en av mina föräldrar blev förvisso arbetslös, men studerade och jag upplevde aldrig någon fattigdom, även om vi hade det knapert. Jag kan heller inte minnas att mina kamrater, varav många bodde i villor, drabbades av stigande räntor och sjunkande värden, det var åtminstone inget som nådde oss barn och unga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sen minns jag förstås det som blev en effekt av nedskärningarna och den krympande ekonomin, dvs den sociala oron, främlingsfientligheten, kravallerna mellan rasister och antirasister.

      Det är svårt att sätta ord på det riktigt, men jag tror att vi som var unga då färgades ganska rejält av den tiden, kanske mer än vi förstod då eller förstått efter. Jag tycker mig kunna se det hos mina generationskamrater, när jag jämför oss med de som kom före och efter. De som växte upp innan levde i landet lagom ända tills de blev vuxna, de som kom efter har alltid levt i resterna av den gamla välfärden. I oss som såg 80-talets trygghet förbytas mot 90-talets kris utan att vara gamla nog att se hela bilden grundlades nog i många fall en otrygghet som präglat oss.

      Radera
    2. Är ungefär jämnårig med dig och gick därmed på högstadiet under krisen. Det mest påtagliga jag minns är att det bildades skinheadgäng på skolan och sånt där, mycket konstigheter.

      Mina föräldrar led inte nåt vidare av krisen, de hade köpt huset redan 1978 och betalat av en del sen dess. Visst var räntan hög, men lånesumman var inte så enormt stor. Tror det fanns kompisar som var mer pressade, men det var aldrig nåt man snackade om.

      Radera
  24. Från barnsben hade jag den ekologiska-dimensionen främst, alltså den som främst rör interaktionen människa-natur, men tack vare 90-talskrisen fick jag också den sociala rättvise-dimensionen erfaren och inpräntad i min själ, alltså den som främst rör förhållandet människor emellan, eller rättare sagt ekonomiska systemet och dess spelregler och hur det interagerar med oss människor.
    Det var en smärtsam erfarenhet när man både kunde beskåda och känna hur orättvist det slog i vårt samhälle, samtidigt var det förstås en central ögonöppnare för detta systemets i grunden ohållbara natur.
    Det var dock en förmån att få lämna denna politisk-ekonomiska ankdamm för FN-tjänstgöring på JK03 och BA02, med i grunden sjyssta mandat, sjysst ledning (i vart fall inom det militära) och himmelska kollegor.

    Kanske är det våra tämligen olika upplevelser och förutsättningar under bl.a. 90-tals krisen som gör om vi ser penningreform som något i grunden nödvändigt, eller om vi som du Lars kallar "oss" som visionerar så för penningsystemhaverister!?
    Jämlika hälsningar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tom Strömberg, penningsystemhaverister är inte alla som belyser penningssystemet.

      1. Penningsystemhaveristen är anonym.
      2. Penningsystemhaveristen tjatar bara om detta.
      3. Penningsystemhaveristen har en alldeles egen definition av pengar, nämligen att bara kontanter är pengar, fast det bevisligen är fel.
      4. Penningsystemhaveristen tror att banker kan skapa pengar på eget initiativ.
      5. Penningsystemhaveristen tror att det är gratis för banker att skapa och låna ut pengar.

      Eftersom du framträder med namn och bild så faller iaf punkt 1. bort. Plus att du tydligen kan skriva om annat 2.

      Radera
  25. Letade hus på 90-talet och har några minnen från bostadsmarknaden...

    * Var och tittade på ett hus några månad efter 500%-räntan 1992. Ägaren hade fått panik under räntechocken och låst sitt huslån på 14% i 8 år. Han var nu tvungen att sälja och han var utblottad. Det sade han rent ut. Tyvärr var huset inget för mig... och inte för någon annan heller.

    * Mina morföräldar hade 1990 år tidigare flyttat in en nybyggd BRF (äldreboende) strax utanför Göteborg. Bägge satt i styrelsen och var bekymrade över en del av lägenheterna, eftersom de tidigare ägarna hade skickat in nycklarna genom brevlådeinkastet till expeditionen, eftersom det inte fanns några som helst köpare även om priset var nära noll. Har för mig att det blev en del strul med det juridiska för BRF:en när ägarna bara stack.

    * Minns också ett fantastiskt objekt på Gräddhyllan, med sjöutsik och högt läge, egen brygga med strandtomt, ett par hundra kvadrat tomt och enormt hus med tornrum som var till salu för (på den tiden ofattbara) 1.7 miljoner. Köptes och ägs numera av en inte helt obekant Wall Enstam, som redan då förstod vad som var ett bra fastighetsköp.

    SvaraRadera
  26. Nu byggs det nytt i bostadsbristens södra dalarna uppsala företaget "Dristigheten Fastighets i Uppsala"

    ska bygga 112 bostadsklubbslägenheter i ludvika till självkostnadspris = 2-2,5 miljoner per lägenhet blida kö.

    http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5620453-112-bostadsratter-vid-skuthamn

    SvaraRadera
    Svar
    1. självkostnadspris? 8-rummare?

      Radera
  27. Byggnadsingenjör? Gymnasieingenjör är nog det korrekta. Får lite doktorshatt Göran Persson - ÅreÅreÅreÅreÅ vibbar

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1990 var det den enda byggnadsingenjörsutbildningen som fanns i Sverige. 80p-ingenjörer kunde tidigast ta examen 1991.

      95% av Sverige hade vid det tillfället konstruerats och byggts i regi av dina förhatliga gymnasieingenjörer, som det gick 20 av per civilingenjör. Typ.

      Om du följt bloggen så vet du vad jag skrivit om utbildningsinflation och onödig överutbildning.

      Radera
  28. Var med i redan i början 1980-talet då första bobubblan pös. Förlorade mycket pengar på ett hus då och räntan skenade. Tycker nästan att själva bobubblan var värre ön den som kom senare - ingen var förberedd på att det skulle kunna ske eftersom det var första ggr en bobubbla skapades. Men folk hade jobben kvar och välfärdssystemet var intakt.
    När nästa kris kom 1991-92 klarade jag mig bättre eftersom jag sett till att betala av ordentligt på bostaden och till fast ränta.
    Det som var det största problemet i början av 90-talet var att stora delar av välfärdssystemet rasade. De statliga bidragen till nybyggda flerfamiljshus togs bort och Brf gick i konkurs.
    Avgifter i öppenvården höjdes och infördes där det inte fanns förut. Barnomsorgsavgifterna chockhöjdes och var mycket högre än dagens taxor. Men framförallt förlorade många sina jobb och arbetslösheten skenade - det var absolut värst. A-kassa och sjukpensioner var dock intakta och räddade situationen för många.
    Vid nästa kris kommer utgångsläget vara mycket värre för alla och jag har redan garderat mig ordentligt. Det är det som kallas livserfarenhet :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte bara bidragen till flerfamiljshs som försvann även räntebidraget till vanlig villor försvann vilken en bekant till mig fick erfara han hade precis "köpt" en ny villa som stod färdig 1989-90 som för övrigt kostade ungefär 1 miljon på den tiden inflyttningsklar
      det var för övrigt då som staten i stället för att som tidigare ha subventionerat boendet med ett antal miljarder varje år började se bostäderna som en inkomst för staten

      Radera
    2. Xtra-allt ; du har rätt, Jag kommer inte ihåg alla detaljer; den svenska välfärden var som ett sjunkande skepp med en statsskuld á la Grekland. Statsskulden var nog ett större problem än den privata fastighetskrisen.
      Nästa gång blir det tvärtom fast ändå lika när det gäller effekterna. Men det är bara spekulation, vissa tror att vi är tillräckligt smarta (!)

      Radera
  29. Sammanfattningsvis kan man väl säga att folk i allmänhet INTE fått vad de förtjänade. En del har haft tur och andra inte.
    De som förtjänar "tur" är de som själva bygger* och amorterar, inte de som spekulerar.
    (*att "bygga själv" betyder att du själv håller i hammaren, annars kallas det att "låta bygga")

    Själv sålde jag en bostadsrätt 1990 och köpte ett hus 1997. Dessutom ett fritidshus köpt 1992 sålt 1998 (märkligt nog med en liten vinst).

    SvaraRadera
  30. Tog min första dataingenjörsexamen 92 men det var tvärkört med jobb så då tog jag en till examen i systemvetenskap. Kom ut i 95 - utan studelån - och var webb-företagens gullegris i många år. Startade sedan eget och sålde i olika omgångar så nu är man lite ahead of things. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. väldigt bra hävstång på utbildningen må jag säga! very low risk

      Radera
    2. ....jag menade inte det egna företagandet alltså...

      Radera
  31. Jag är också 70-talist och kunde inte förstå hur ett land så korkat styrt som Sverige kunde fungera och vara konkurrenskraftigt. Min teori är att varför Palmeutredningen så envetet fortfarande håller på är inte för att gripa mördaren utan för att ge henom medalj. Krisen '90 var bara ett kvitto på att ens tankar var rätt och att politiker varken vet vad som är bäst eller bryr sig om vad som är bäst. Ny Demokrati föll på att man inte kan växa alltför snabbt, för mycket knasbollar sugs upp och tär. Moderaterna/Sossarna/etc faller på att dom blivit institutionaliserade. Extra tydligt blev det med Göran Person som samlade på sig lydiga knähundar och sen slutade och lämnade ett gigantiskt vakuum (både fysiskt och maktmässigt). Nu har jag gett upp hoppet på vettigt styre i Sverige. Allt handlar om damage control och att säkra sina egna tillgångar.

    SvaraRadera
  32. Det är många som sitter rätt pyrt till och är BLT. Om man är född på 80-talet och senare kan jag förstå. Men som 60-70-talist måste det ju vara svårt att kunna hamnat där?
    I men hemstad 8 mil från Stockholm har ex bostadsrätter ökat tio-falt från mitten på 80 och 25 år framåt. 80 000 - 800 000. Villor något liknande.
    Har man inte gjort något heldumt borde man väl ha hängt på en del av den uppgången?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var verkligen inte så självklart för 15-25 år sedan att man borde äga sin bostad och många bodde i hyresrätter som de trivdes utmärkt i. Det var nog framförallt för människor med högersympatier som det var mer eller mindre självklart att man borde äga sin bostad. Folk med sympatier mer åt vänster var nog ganska skeptiska till bostadsrätter. Många kanske också hoppades på att deras hyresrätter skulle omvandlas till bostadsrätter snarare än raggade på den öppna marknaden. Många attraktiva bostäder var fortfarande hyresrätter och gick alltså inte att köpa.

      Det är bara några av förklaringarna till att alla födda före 1980 inte gjort "bostadskarriär" på ägarmarknaden. Det finns säkert en hög förklaringar till.

      Radera
    2. Som född mitt på 70 talet kan jag säga att 90-talskrisen slog bort mina föräldrars möjlighet att hjälpa mig ekonomiskt alls. Fick vänta ett år på lumpen och satsade på musik under den tiden. Efter lumpen började jag på högskola 97 och som nybakad programmerare mitt i brinnande IT-kris var det inte fet. Lyckades hålla mig i arbete genom ett antal startups men det var knappast säkert nog för att låna en mille på banken och köpa en lya. Först närmare 06-07 hade jag en säker anställning men då hade jag lyckats ta mig in på hyresmarknaden och priserna var redan höga då.

      Flera av mina vänner tog klivet in i en maxbelånad BR vid den tiden eftersom priserna aldrig verkade ge med sig. Att jag stod utanför för att jag inte ville riskera pengar jag inte hade råd att förlora sågs som korkat vilket säkert många tycker fortfarande idag. Idag har jag familj, sitter i en stor billig HR i närförort och har inga problem att spara ihop en kontantinsats över ett par år om vi vill ge oss in i bostadsmarknaden men det ska till att vi inte riskerar våra barns framtida möjligheter för att få bo ståndsmässigt.

      Radera
  33. den kraschen har etsat sig fast i mitt minne och format mig något extremt. Jag är född tidigt 80-tal och påverkades enbart genom att se hur mina föräldrar led igenom 14% ränta årligen. De lyckades också med bedriften att låsa den i 5 år. Dock hade de tur i oturen och fick behålla jobben, men det var tuffa tider. Vi hade fortfarande råd med allting, men man levde med vetskapen att om någon av dem blir arbetslös så kommer vi vara tvungna att sälja huset och då säkerligen till en förlustaffär.

    Det var det som först startade min väg mot att spara ihop tillräckligt med pengar för att inte behöva hamna i en sådan situation själv. Vilket i sin tur ledde in på investeringar osv. Jag misstänker det kommer att vara många fler barn/ungdomar som hamnar i samma sits som jag var i framöver.

    Nu bör jag påpeka att de har fortfarande kvar huset och det är i princip skuldfritt nu så i deras fall förlorade de inget annat än en jäkla massa pengar på ränta samt flera nervösa år.

    SvaraRadera
  34. Var etablerad med egenbygd villa och jobb. Små lån!
    Men sen när 90 talet skulle saneras så började det bli svettigt!
    Huset hade högt taxeringsvärde och var i princip obelånat.
    Detta gav 2,5% i skatt på en stor summa.
    Skatten blev högre än lönen, som inte var så fet.
    Började med aktier och såg där en möjlighet att krympa skatten samtidigt som de absurda skatterna sänktes för låginkosttagare.
    På den vägen är det, samma hus, samma aktier men med en helt annan skattebelastning.
    Tack Reinfeldt!

    SvaraRadera
  35. Har aldrig själv ägt min bostad, bara en sommarstuga som jag skall sälja innan kraschen kommer. (Kanske mest för att jag inte orkar med den längre.) Dock hade jag en bra medelinkomst genom krisåren och upplevde ingen egen försämrad standard. Har naturligtvis observerat att samhällsservicen försämrats avsevärt för de som behövt den och att bostadspriserna rusat iväg samtidigt som byggkostnaderna försökt följa med. Med all den goda hand Cornu har med siffror och statistik skulle det vara oerhört intressant att se en graf över bostadsprisrusningen jämfört med byggkostnadsökningen samt jämfört med den allmänna kostnadsökningen. Tror att detta kommer att visa vart de mesta av pengarna tagit vägen!

    SvaraRadera
  36. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  37. Köpte lägenhet hösten 93. Innan dess hade jag bott i en "skokartong" (liten avstyckad lgh som hyrdes ut till mig av en bostadsrättsinnehavare). Jag sparade rätt mycket inför köpet. Kunde bl.a. spara till 20 % ränta 1992. För att köpa lägenheten behövde jag dock låna litet pengar från min mamma och litet från banken, ett 2-årigt lån. Efter 2 två år var lägenheten betald. Så 90-talskrisen var bra för mig men en katastrof för Sverige.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...