2011-12-13 12:54

Det svenska luftvärnet idag och i framtiden

Semper metam contingiumus

För några veckor sedan var jag på inbjudan på besök hos Luftvärnsregementet runt Galgberget i Halmstad. Bland annat fick jag en dragning om Halmstad Garnison från ställföreträdande regementschef och en presentation av luftvärnet idag och i framtiden av chefen för MLSS (Mark-luftstridsskolan) som ansvarar för utbildning och utveckling inom luftvärnet. Besöket sammanföll med Försvarsmaktens generaldirektörs besök, vilket innebär att jag också fick förevisat mig de vapensystem som luftvärnet förfogar över i skarp drift, inklusive stridsledningscentralen GBADOC, UndE23, EldE97 och EldE70.


Innan jag börjar på allvar med artikeln så vill jag tacka Luftvärnsregementet för sin gästfrihet och öppenhet och hoppas att jag kan få fler inbjudningar till förband. Böcker och Internet i all ära, men när det gäller research till nästa bok så är boots on the ground överlägset både i tid och vad man faktiskt kan ta till sig som väsentligt. 

Som författare är det speciellt intressant att träffa människorna och även få ta till sig de små anekdoter som skänker autencitet till en berättelse. 

Den här artikeln blir lång, men kanske kan vara intressant även om du inte är en MÖP. Först lite om min tidigare kompetens i ämnet, som är marginell. Som gammal stabschef för ett pansarskyttekompani (värnpliktig sergeant) under invasionsförsvarets tids så hamnade ansvaret för luftbevakning i mitt knä via gamla manuella LUFOR och LOKOR (idag ersatt av fortfarande FM-baserade men digitaliserade LuLIS), vilket innebar att man i stabsfordonet hade lyxen att ha en krigsplacerad FM-radio, på vilken luftförsvarsorienteringen sändes och fick dokumenteras manuellt på inplastade kartor med suddbara sk oleatpennor, en av antagligen 50+ samtidigt uppgifter man hade ansvar för som stabschef. I övrigt var stående order på kompaniet att inga flygföretag skulle bekämpas annat än vid direkt rak anflygning. Senare har jag även suttit som systemutvecklande konsult på Ericsson Microwave Systems, numera Saab Microwave, inom ett projekt där gamla Giraffe-systemet skulle utvecklas som artilleriledningsradar åt kustartilleriet. Ett kustartilleri som sedan lades ner, även om systemet eventuellt gick på export till Thailand.

Det svenska luftvärnet är ett av de vapenslag som fått se den kraftigaste neddragningarna inom det svenska försvaret sedan den strategiska blackouten började 2004. Det enda som är värre är väl kustartilleriet som helt lades ner. En möjlig anledning är att vare sig kustartilleri eller luftvärn behövs när man skall bekämpa bondeförband i tredje världen.

Både kustartilleri och luftvärn ingår annars i ett svenskt skalskydd, där man idag bara har kvar ett kastrerat flygvapen med begränsade möjligheter att betjäna ens den andel av kvaravarande svenska flygplan som skall ingå i krigsorganisationen, samt resterna av flottan.

Det föreligger idag ingen invasionsrisk för Sveriges del, även om exempelvis Ryssland i allra högsta grad har och upprustar den förmågan, både via Östersjön och via luften. En regional konfliktrisk existerar dock. Det kan istället handla om att vilja ta kontroll över strategiska delar av landet, som likt Gotland i min bok Midvintermörker, eller kanske Öresundsområdets passager ut ur Östersjön i händelse av en blockad. Gotland respektive svenska marin- och flygbaser skulle också spela en avgörande roll i händelse av en konflikt i Baltikum.

Insatsorganisation 2014
Som gammal pansarfjant bär det mig emot att medge att svenska markstridskrafter, manöverbataljonerna, kanske är korrekt dimensionerade för uppgiften att försvara Sverige mot de hot som föreligger i närtid. Om även förbandsreserven utbildas och förbandssätts så kan Insatsorganisation 2014 rent av vara fullgott för svenskt bruk inom markstridskrafter även vid ett förändrat strategiskt läge, motsvarande ca 3 brigader.

Men vad vi behöver både idag och i framtiden är ett starkt skalskydd. Dit bör luftvärnet räknas. Det är rent av så att medan vi har incidentberedskap inom flyget och flottan, så borde vi i och med insatsorganisationens kontraktsanställda soldater faktiskt ha incidentberedskap även inom luftvärnet, rent av ha utgrupperat luftvärn till vardags. Det kan faktiskt vara väsentligt även för det så populära terroristhotet, även om förmågan är alldeles för liten idag.

Som jag försöker visa i Midvintermörker så kan modernt luftvärn verka 24 timmar om dygnet och neka en motståndare åtkomst eller bekämpningsmöjlighet av utvalda områden. Toppmoderna system som ryska Pantsir-S1 kan rent av bekämpa RAM; rockets, artillery, mortars; dvs mindre projektiler. Någon sådan förmåga har vi inte idag i Sverige och kommer antagligen inte få i framtiden heller.

Svenskt luftvärn har förbättrats på manöverbataljonsnivå och hos de mekaniserade bataljonerna ingår idag en pluton om tre st luftvärnskanonvagn 9040, vilket inte faller under Luftvärnsregementet utan under pansartrupperna. Det är i själva verket en rejäl förmågeökning från det gamla invasionsförsvaret. Den är dock främst till för att verka mot motståndarens helikoptrar. I övrigt har inte svenskt luftvärn alls moderniserats i samma utsträckning som t ex de mekansierade förbanden, utan man sitter kvar med eldenheter från 70-talet och 60-talet, tänk Libyen här. Däremot har underrättelseförmågan och ledningsförmågan moderniserats och något överdrivet så innebär svenskt luftvärn idag ett förband som kör runt ett antal serverhallar i kamouflagemålade containers och grupperar i skogen.

Men i övrigt så skall det svenska luftvärnet via 61. och 62. luftvärnsbataljonen skydda en lång rad tänkbara mål och neka en motståndare åtkomst till dessa, både direkt och indirekt. Som man sett senast i Libyen så är det första som en anfallare gör att skicka in kryssningsrobotar för att slå ut just luftvärnet innan man går in med flyg, flyg som idag via glidbomber kan verka 100 - 150 km från målet. Den gamla tidens flyganfall när flygplanen faktiskt behövde visa sig vid målet existerar i princip bara när det handlar om att bekämpa rörliga markförband.

Jag fick se en karta över hur mycket eller lite nuvarande två svenska luftvärnsbataljoner kan försvara av Sverige. Får inte ge några detaljer, men det var ganska nedslående. Man måste göra en ganska hård prioritering, samtidigt som de två bataljonerna antagligen bara går att dela upp i fyra bataljonshalvor. 

Nedan listar jag tänkbara mål att försvara. Det är en lista jag tagit fram själv.

Militära rörliga mål
  • Två brigadstaber
  • Två brigadstridsgrupper
I IO2014 ingår två brigadstaber och i praktiken kan den svenska armén därmed uppträda i två brigadstridsgrupper om man formerar samtliga manöverbataljoner under dessa. Vi har en möjlighet att bedriva någon form av strid på två platser, i ett realistiskt scenario skulle det handla om en plats där man sätter in bägge brigadstridsgrupperna. Dessa bör förstås ha luftvärnsskydd.

Militära fasta mål
  • Två flygstridsledningscentraler - Puma i Hästveda, Skåne och Grizzly i Bålsta, Stockholm
  • Fem (sju) flygbaser - Såtenäs, Ronneby, Luleå, Jokkmokk och Hagshult (, eventuellt även Uppsala,  Vidsel och Linköping)
  • Två (tre) marinbaser - Karlskrona, Berga/Stockholm (, Göteborg)
  • Försvarsledning - insatsstaben INS respektive Högkvarteret, bägge i Stockholm
  • Centrallagret i Arboga
  • IT-infrastruktur i Enköping och Uppsala
  • Ett otal mindre installationer som fasta radaranläggningar, förråd, regementen, verkstäder etc
En del av dessa ser förstås ut att sammanfalla regionalt, t ex finns det gott om militära mål i Stockholmsområdet och kan till viss del försvaras av samma luftvärn.

Civila mål
  • Stockholm - rikets ledning, myndigheter, infrastruktur
  • Göteborg - hamnar, raffinaderier, infrastruktur
  • Lysekil - raffinaderiet Preemraff
  • Malmö - Öresundsbron
  • Linköping, Trollhättan - militär flygindustri
  • Karlskrona - militär varvsindustri
  • Tre kärnkraftverk - Ringhals, Oskarshamn, Forsmark
  • Fler vattenkraftverk än jag orkar räkna upp
  • Bofors - vapenindustri
  • Kritiska punkter på elstamnätet
  • mfl
En svensk luftvärnsbataljon innehåller förutom stabskompani och trosskompani två luftvärnskompanier.  Varje av dessa innehåller två stycken spaningsradar UndE23, ett mycket kvalificerat system och kanske en av världens bästa spaningsradarsystem. I bästa fall kan man alltså fördela ut luftvärnet på åtta platser i landet, vilket inte säger något om antalet medföljande eldenheter blir tillräckligt många för att kunna verka effektivt.

Välj ut åtta av ovanstående som skall kunna försvaras. Det är inte ens en enkel prioritering om man bara väljer rent militära mål. F 21 i Luleå kan för övrigt sättas ur stridbart skick genom att man skickar en kryssningsrobot till lämplig vattenkraftsdamm.

Förutom den strategiska blackouten från 2004 så innebar även kostnaden för utvecklingen av EldE23 BAMSE att man fick skrota allt eldrörsluftvärn och robot 90-systemet, det senare bland annat tänkt att försvara just flygbaserna.

Halmstad Garnison

Luftvärnsregementet är traditionsbärare från en lång rad upphörda regementen runt om i Sverige och äldre personal har sitt ursprung från flera nedlagda luftvärnsregementen, vilket leder till att det finns lite olika traditioner inom förbandet.

Halmstad Garnison är beläget tämligen centralt i Halmstad i anslutning till flygplatsen, som också är en förutsättning för att kunna öva luftvärn skarpt. Förutom Luftvärnsregementet hittar man här försvarsmaktens tekniska skola, delar av militärhögskolan, delar av underrättelse- och säkerhetscentrum och hemvärns- och frivilligförband. Man ansvarar för att sätta upp 61. och 62. lufvärnsbataljonen samt 1. tekniska bataljonen samt delar av 13. säkerhetsbataljonen.

Luftvärnsbataljonerna omfattar knappt 700 man per bataljon och den tekniska bataljonen mindre än 300 man. En andel av personalen är kontinuerligt tjänstgörande, GSS/K och en andel tidvis tjänstgörande GSS/T. Rekryteringen går enligt plan, även om organisationen alltså inte är fullbemannad än. På den grundläggande militära utbildning, GMU, man haft har senast 17% varit kvinnor vilket är en form av lägsta kritisk massa.

När man pratar med personalen verkar det inte vara några större problem att hitta bostad på orten, även om flera, såväl officerare som soldater långpendlar, exempelvis från Helsingborg, Göteborg eller rent av Trollhättan. Det finns soldater som bor på logement på veckorna och veckopendlar hem till orter långt bort. Kommunikationerna är goda med såväl järnväg som motorväg. De nyanställda soldater som valt att bosätta sig i Halmstad har utan större problem kunnat ordna en lägenhet.

De flesta rekryterade GSS/K och GSS/T kommer förstås från de senaste årens värnpliktskullar.

Samtidigt måste ju rekryteringen spridas ut över tiden, vilket innebär att IO2014 inte kommer vara fullbemannad förrän 2019. Annars skulle man drabbas av problem med att all personal slutar samtidigt. Istället måste rekrytering spridas ut över tiden för att ge en kontinuitet.

Svenskt luftvärn idag

Det svenska luftvärnet är idag som konstaterats ovan hopplöst underdimensionerat. En motståndare kan fritt välja oskyddade mål i landet och undvika de man prioriterat med skydd. Ett problem är att man inte har någon modern räckvidd vilket ytterligare begränsar förmågan att verka, skydda och värna. Vad man har god förmåga till idag är dock de andra ledorden - spana och samordna.
Montering nattsikte på EldE70

EldE70, Robotsystem 70 (Wikipedia, Försvarsmakten) har en räckvidd på 8km och kan bara verka vid klart väder. Alla eldenheter har inte heller nattförmåga idag. Småmålsförmågan (kryssningsrobotar) är också diskutabel.

En EldE70-grupp transporteras i en pansarterrängbil 203 och kan gruppera mycket snabbt. Från det att man stannar sin ptgb203 kan man på någon minut verka mot mål. I princip handlar det om att sätta upp eldenhetens lavett, ladda en robot och dra en kabel tillbaka till datorerna i pansarterrängbilen. Sedan kan man verka, även om ytterligare tid därefter lämpligen används till exempelvis maskering.
Passagerarutrymme patgb 203,
inklusive datorbord. Eldenheten skall
få plats här tillsammans med gruppen
och all personlig utrustning

På samma sätt kan man snabbt omgruppera. Som alltid är det rätt trångt i alla militära fordon. Förutom all personlig utrustning och datorer så skall man även lasta ombord lavetten i passagerarutrymmet, medan robotarna får lastas utanpå pansarterrängbilen.

Ptgb 203 är idag för självförsvar beväpnad med den 20mm automatkanon som tidigare satt på de numera skrotade pansarbandvagn 302, men har begränsad möjlighet att verka runt om pga radiomaster och annan utrustning. Ammunitionen till denna akan har slutat tillverkas och systemet kommer bytas ut mot Vapenstation 1, en svensk version av norska Kongsberg Protector-2 som är en del av norska motköp då Norge skaffar det toppmoderna svenska artillerisystemet Archer (Försvarsmakten, Wikipedia). Beväpningen blir då bara en kulspruta, 12.7mm eller mer sannolikt 7.62mm. Fungerande för att bekämpa bondearméer i tredje världen, men inte mycket mer. Samtidigt är det förstås inte grundtanken att en EldE70-grupp någonsin skall behöva konfrontera fienden på marken, även om de har viss förmåga till egenskydd.
Patgb 203. En rb 70 lastad
bakom akantornet

Pansarterrängbilar har tyvärr begränsad framkomlighet i svensk terräng (som ju som bekant består av skog eller mosse), så man är mestadels förvisad till att följa vägar. Önskvärt hade förstås varit ett bandbaserat fordon, men via pansarterrängbil vinner man fördel med snabbhet och räckvidd.

Via pansarterrängbilen erbjuds både värme och kyla (luftkonditionering) för gruppen. Att sitta som skytt på eldenheten innebär total koncentration, men också att det blir riktigt kallt vintertid och varmt sommartid, då man av nödvändighet är grupperade öppet. Robotsystemet kan bara verka vid fri sikt till målet, så dold gruppering blir inte aktuell även om man kan ha kamouflagenät till den sekund man skall börja följa målet. Det är därför nödvändigt att rotera personal vid eldenheten. Beroende på bereskapsnivå måste man förstås inte ständigt ha eldenheten bemannad.

Fördelen med EldE70 är att den grupperar och omgrupperar fort och i teorin är ostörbar eftersom det handlar om laserstyrning av roboten. Däremot finns möjligheten för ett flygplan att i ett duellläge försöka göra undanmanövrar så att skytten tappar bort målet och där blir skjutskickligheten avgörande. 

Glädjande nog hade all personal i den grupp jag träffade skjutit robot 70 skarpt, även om luftvärnet lämpar sig utmärkt för att mängdträna i den omfattande simulatoranläggning som regementet förfogar över.
Godkänd fotovinkel på EldE97

Den andra eldenheten i det svenska luftvärnet är det moderniserade Robotsystem 77 HAWK, kallat EldE97 (WikipediaFörsvarsmakten). Moderniseringen innebär bland annat att man kan omgruppera med lavetten laddad, ökad förmåga att motstå störning och flermålsförmåga - möjligheten att skjuta mot flera mål samtidigt.

EldE97 var generellt belagd med fotoförbud så det blir inga foton från stridsstationens container eller målradarn framifrån.

Systemet styrs från marken via den kraftiga målradarn, medan själva roboten alltså inte har någon egen radar. Det innebär att man måste ha fri sikt till målet och räckvidden är oavsett bara 40km. Detta begränsar i allra högsta grad grupperingsplatserna i ett kuperat Sverige och man kan t ex inte verka mot flyg som på avstånd fäller glidbomber. Däremot kan man verka mot kryssningsrobotar.

Personalen i själva stridsstationen sitter grupperade i en container med ett antal arbetsstationer och skärmar. Ljudvolymen är betydande från all kylning av datorer. Att skjuta innebär faktiskt att en hög nivå av skjutskicklighet ställs på skytten, samtidigt som systemet är mycket svårt att störa ut. Radarstörande remsor lär inte fungera, även om aktiva skenmål eller störning (falska radarekon) kan fungera och tillfälligt lura en skicklig skytt.

Operatörerna av EldE97 är kanske några av de modigaste i svenska försvaret (OK, operatörer av UndE23 är modigare). Så fort man slår på målradarn, vilket man rimligtvis inte gör förrän sekunder innan man skall skjuta - fram till dess följer man luftläget via spaningsradarn UndE23 - så lär man bli mål för radarsökande robotar. Nu kan dock stridsstationens container vara grupperad på annan plats än själva eldenheten eller målradarn. Stridsstationen, målradarn och eldenheten kan rimligtvis vara grupperade hundratals meter från varandra. Gruppering tar också tid, då det skall dras kablar mellan allt, inklusive de radiolänkar som sedan kommunicerar med bataljonsstridsledningens stridsledningscentral GBADOC och/eller UndE23.

EldE97 fungerar antaligen utmärkt för att försvara markstridsförbandens manöverenheter som måste bekämpas på nära håll av fientligt flyg. Men problemet är att man inte kan hänga med i moderna mekansierade förbands förflyttningstempo. Med bara 40km i räckvidd och timmar för omgruppering så kan manöverenheterna ganska snabbt flyttat sig utanför luftvärnsskyddet. Men för att skydda fasta mål kan man idag inte bekämpa flyg med glidbomber, men väl kryssningsrobotar.

Men i grunden har verkligheten kört ifrån EldE97, trots uppgraderingar.

Jag fick även titta in i den kontainerbaserade mobila serverhall och arbetsplats som den nya stridsledningscentralen GBADOC (alternativt kallad TCC - tactical control centre), också från norska Kongsberg. Här rådde förstås också fotoförbud, även om Kongsberg förstås erbjuder bilder på den norska motsvarigheten. GBADOC med svensk utrustning är också integrerad med flygvapnet via Länk 16, vilket innebär att man kan få in flygläget från alla fasta radarstationer i Sverige samt alla de radarstationer inom NATO som Sverige har kryptonycklar till i teorin. Stridsledning skall iaf ske från de GBADOC som kommer ingå i IO2014. I den mån dessa slås ut eller omgrupperas i sina containers kan även stridsledning ske ifrån UndE23.
Godkänd fotovinkel på UndE23

UndE23 (Försvarsmakten) är luftvärnets svenska stolthet, som också exporterats  En av världens bästa spaningsradarsystem, modulärt byggd som en portabel container. Normalt uppträder denna på en åttahjulig MAN-lastbil, men man kan lasta containern ombord på en järnvägsvagn, fartyg eller rent av ett transportflygplan för långväga transport. Den går också att gruppera utan lastbilen, även om bränslet till den inbygdga dieselgeneratorn då kräver manuell påfyllning ganska ofta.

Även här rådde förstås fotoförbud inifrån arbetsplatserna eller på sensorerna, även om Försvarsmakten har åtminstone en egen bild på en liten del av innandömet. Utrymmet inne i UndE23 var antagligen bäst dimensionerat för personalen, långt ifrån lika trångt som inne i GBADOC eller i EldE97:s stridsstation. Det handlar iaf om ett antal arbetsplatser med flera datorskärmar per arbetsplats, samt "serverhall" för all utrustning som datorer, radioapparater, växlar, krypteringsutrustning etc.

Systemet är mycket kvalificierat och har en räckvidd på över 100 km, vilket innebär att det även fungerar för ett moderniserat luftvärn med längre räckvidd. Via utvecklingsprojekt kan UndE23 numera också detektera RAM-eld (rockets, artillery, mortars) och skall kunna ge några sekunders förvarning till markförband vid beskjutning med indirekt eld.

Samtidigt är UndE23:s operatörer som sagt extremt modiga. En radar berättar per definition klart och tydligt var den sitter och blir som prioriterat mål föremål för radarsökande robotar, t ex amerikanska AGM-88 HARM eller kryssningsrobotar som ryska P-500 Bazalt. 

Dock kan en radar av UndE23:s typ skicka ut falska signaler som kan lura en radarsökande robot att radarn i själva verket står någon annanstans. 

UndE23 har exporterats till ett stort antal länder, inklusive USA (USA:s utrikesdepartement...).

En UndE23-pluton med två spaningsradar innehåller också ett antal pansarterrängbilar, inklusive radiolänkbilar som hanterar kommunikationen med exempelvis GBADOC. En gruppering innebär också att man drar kablar mellan radiolänk och spaningsradar, eller rent av hela vägen till stridsledningsscentralen.

Överlag är luftvärnet väldigt tekniktungt och kör runt sina kontainerbaserade serverhallar och drar kilometervis med kablar vid gruppering. Gammalt hederligt kabeltattande är alltså inte ett minne blott.

Man förfogar också över spaningsradar PS90 och PS91, vilka jag dock inte fick några demon på. Som jag uppfattar det är dessa system också på väg ut.

Luftvärnsregementet har utmärkta möjligheter att öva strid i simulator. Även om t ex UndE23 körde skarpt vid demot så kan man lägga in simulerade mål, vilket t ex skedde när jag satt i EldE97:s stridsstation. När man sitter instängd i en av kylning brummande kontainer är skillnaden mot att sitta skarpt ute i terrängen minimal. Personalen sitter instängda framför sina skärmar utan uppfattning om världen utanför.

Generellt har man minst dubbel bemanning inom luftvärnet för att kunna verka just 24 timmar om dygnet via personalrotation. Det finns alltså flera personer för varje position inom åtminstone stridsledning, spaningsradar och eldenheter. En ganska stor kontrast mot många andra enheter inom armén.

Luftvärnet i framtiden

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg är EldE70 på väg att bytas ut.

Beslut kommer först 2012, men kraven är inte enormt höga. Mörkerförmåga är ett krav, liksom förbättrad småmålsförmåga (kryssningsrobotar). Allvädersförmåga är inte ett krav var det besked jag fick, dvs det kan handla om en uppgraderad version av Robotsystem 70, Rb 70NG, som på ytan ser väldigt mycket ut att vara Rb 90 med nytt namn...

Det kan dock blir något helt annat system, men handlar om någon form av korträckviddigt luftvärn.

Vad det än blir så kommer leverans ske 2013 - 2016. 

Fler GBADOC skall köpas in än den GBADOC som leasats till Nordic Battle Group och UndE23 skall mjukvaruuppgarderas till att kunna varna mot RAM enligt vad som nämnts tidigare. Denna senare förmåga kan man sätta i perspektivet utlandsinsatser där man alltså därmed kan ha nytta av UndE23 även till att bekämpa bondearméer genom att varna för när egna förband blir beskjutna via även enklare artilleri som granatkastare.

Vad som är ännu mer intressant är att man som ett led i utvecklingsarbetet även tittar på en ersättare till EldE97, som i allra högsta grad börjar bli för gammalt. Det finns inga som helst beslut här, inte ens beslut om beslut. Men efter år 2020 blir det absolut nödvändigt att byta ut de gamla HAWK-systemen.

Med lång räckvidd, t ex 100+ km kan nuvarande IO2014 med samma antal eldenheter gruppera så att man i princip kan skydda samtliga de mål jag skrev om tidigare i artikeln. Vi skulle återigen få ett heltäckande luftvärn över stora delar av Sveriges yta.

UndE23 skulle också fungera utmärkt som spaningsradar till ett sådant system.

Det system som främst diskuterades som exempel var fransk-italienska Aster-30 (Wikipedia) i markbaserad version. Amerikanska Patriot/MEADS hade förstås också varit intressant, men är helt enkelt alldeles för dyrt. Dessutom ser man inte i Sverige något behov av att kunna bekämpa ballistiska missiler (kärnvapenrobotar i extremt hög fart och högt upp i atmosfären), vilket Patriot/MEADS klarar av.

Aster-30 skulle inte bara uppnå önskad räckvidd, flermålsförmåga med autonoma robotar som inte kräver en aktiv målradar, utan också snabb gruppering, där man i princip bara behöver stoppa eldenhetens lastbil och vinkla upp skjutramperna. 

Man kan likna detta med det vi idag uppnår via Archer (Försvarsmakten) i jämförelse med den gamla tidens artilleri. Färre eldenheter än hos gamla invasionsförsvaret, men pga blixtsnabb gruppering och automatisering, uppnår man i praktiken en mångfaldigt större effekt relativt antalet eldenheter.

Men som sagt idag handlar det bara om framtida önskemål och om man inte får nöja sig med HAWK som introducerades i det amerikanska försvaret 1960. 2020 är det 60 år sedan, vilket säger något om hur eftersatt det svenska luftvärnet är.

Återigen ett stort tack till Luftvärnsregementet och dess personal. Har redan fått användning av en del saker till nya boken.

Tillägg: Det pratades också om framtidens sensorer, bland annat passiva markbaserade optiska IRST-sensorer och signalspaning mot läckande signaler från modernt stridsflyg, för att passivt kunna detektera och följa flyg. På så vis kanske man i framtiden också kan fånga upp stealthplan, förutom att man även utvecklar radarsystemen ytterligare. En metod för att fånga stealthplan är att ha olika sändande och mottagande radar, för att på så sätt fånga upp bortreflekterade signaler.

45 kommentarer:

  1. Ingenjören2011-12-13 13:18

    "Dessutom ser man inte i Sverige något behov av att kunna bekämpa ballistiska missiler (kärnvapenrobotar i extremt hög fart och högt upp i atmosfären), vilket Patriot/MEADS klarar av."

    Det är iofs en sanning med modifikation. Anti-ballistiska system har visat att de ibland kan bekämpa EN ballistisk missil om de vet exakt var och när den kommer. Ifall det kommer ett regn av ballistiska missiler från ett stort område är det ytterst osäkert om systemen skulle göra vare sig från eller till. Med tanke på att Ryssland förmodligen inte skulle nöja sig med att skjuta en enda icke-MIRV raket från en på förhand känd plats skullle ett sådant system i nuläget vara pengar i sjön.

    SvaraRadera
  2. Nja, S-400 och kommande S-500 är nog så kapabla. S-500 skall väl för övrigt bekämpa innan den ballistiska missilen delat upp sig i MIRV.

    SvaraRadera
  3. Hur många minuter klarar Sverige att försvara sig mot t.ex. ryssen? 5? 10?

    SvaraRadera
  4. För övrigt skall Aster-30 lyckats bekämpa en ballistisk missil vid test 2010 ser jag nu.

    SvaraRadera
  5. Ingenjören2011-12-13 13:35

    @Cornucopia: Olika system har vid olika tester lyckats bekämpa enskilda ballistiska missiler. Problemet är att om man läser igenom testerna är de ganska riggade, dvs, men vet när och var missilen kommer osv. Trots det så har ett antal av deras tester misslyckats. Om man vill vara optimist kan man se det som att systemet har förbättrats och att det är därför det nu lyckas, vill man vara pessimist kan man dock gissa att man slutar göra offentliga tester efter att man lyckats, det är vad man ibland kallar "test until compliance", dvs, i ett test med stor statistisk spridning kör man tills man får ett lyckat resultat sedan stannar man. Ett fullskaligt angrepp med ett stort antal ballistiska missiler, inklusive attrapper och MIRV, är ett anti-ballistiskt system ganska verkningslöst. Däremot skulle det säkert kunna fungera mot en hypotetisk skurkstats hypotetiska enda missil.

    Men jag kan ha fel, det vet man inte egentligen innan teorin har testats i praktiken, men då är det ju, så att säga, så dags.

    SvaraRadera
  6. Kanske ska vi tänka om när det gäller Ryssland ?
    Kanske Sverige kan bli en viktig kugge i det framtida Storryssland ? Tänk Finland 1809-1917. Det gick ganska bra för Finland under den här tiden och många finländare gjorde en lysande karriär i Ryska statens tjänst, exempelvis Mannerheim.
    Vad är alternativet till ett allt svagare Sverige, har vi en framtid tillsammans med grodätarna och siestafolket runt medelhavet ? Europeiska Unionen är en lunchklubb som kollapsat, lika bra att inse det.

    Sverige bör söka en ny stark allierad i Öst.

    SvaraRadera
  7. Socialliberal2011-12-13 13:57

    Nu blir man väl hackad i småbitar, kokt och friterad på samma gång i kommentators fältet, men jag tar risken;

    – Jag tror fortfarande inte att Ryssen är intresserade av att anfalla oss.

    ... nu får jag väl gå och späka mig själv för mitt helgerån...

    SvaraRadera
  8. Nej, men vi har förklarat att vi tänker bistå Baltikum om de ger sig på de länderna, vilket inte är osannolikt över tiden. Och då blir åtminstone svenska baser ett mål, reaktivt eller proaktivt. Liksom att en landstigning på Gotland snabbt gör att NATO inte kan undsätta baltstaterna utan en krigsskådeplats förskjuts i så fall till svensk mark (Gotland) medan man gör saken kort med baltstaterna.

    Sverige i sig är inget mål.

    SvaraRadera
  9. När vi var uppe i Norrland 2004 och övade krig mot luftvapnet så såg generellt resultatet ut som så att vi i luftvärnet hade mycket svårt att skydda fasta mål, men var väldigt bra på att bekämpa luftvapnet då de istället försökte slå ut våra militära enheter.

    Har för mig att anledningen till att det var svårt att skydda fasta mål var att luftvapnet kunde välja mycket lägre flyghöjd när de åker mot fasta mål och de var därgenom väldigt svåra att upptäcka på radarn. De kan flyga strax över trädgränsen och enkelt följa tex vägar mot målen. Skulle de signalspana och leta efter oss behövde de däremot ta höjd och blev mer sårbara. Vet inte om UND23:an (vi hade bara en prototyp som inte var ,ed i Norrland) är bättre på att se de lågtgående planen än de PS90 som vi använde.

    /Johanneberg

    SvaraRadera
  10. Heter det inte Semper metam contingimus?

    SvaraRadera
  11. Anonym 13:47, Storryssland skulle kunna börja med att få ordning på sin ekonomi och mer av näringslivet än råvaruexporten, storhet varar så länge som den kan finansieras. Ett välmående och okorrumperat Ryssland vore en synnerligen intressant handelspartner.

    SvaraRadera
  12. UndE32 är helt okej men har för låg räckvidd. Passivt fasstyrda radarsystem (PESA) som UndE32 börjar nå slutet i sin utvecklingspotential och börjar fasas ut för aktivt fasstyrda (AESA), som möjliggör betydligt längre räckvidd.

    Förresten, det amerikanska kontraktet för Unde32 gäller väl Sea Giraffe som teknisk demonstrator för deras nya korvetter?

    SvaraRadera
  13. Förresten, Ericsson Microwave / FOI hade ett intressant (och billigt!) system under utveckling i början av 2000-talet mot kryssningsrobotar och smygflygplan. Har för mig det hette AASR? Antar det projektet dog tillsammans med resten av FoU budgeten 2004.

    SvaraRadera
  14. Update: lyckades hitta en rapport om AASR för den intresserade m.h.a google-fu. http://www2.foi.se/rapp/foir1265.pdf

    SvaraRadera
  15. Glömde, gjorde ett tillägg ovan om framtidens sensorer.

    SvaraRadera
  16. Luftvärn till sjöss är värt att nämna. Skrattretande luftförsvarsövningar som på fullaste allvar använder sig av 40mm/57mm pjäs och (hör och häpna) 12,7mm/7,62mm kulsprutor.

    Dagens Svenska flottan mot en modern motsvarighet är en fire and forget flotta.

    SvaraRadera
  17. Automatiserad radarstyrd akan kan duga fullgott mot sjömålsrobotar om det vill sig väl. Manuella kulsprutor däremot, nja.

    SvaraRadera
  18. Men frånvaron av seriöst luftvärn är ju väl dokumenterad i den svenska flottan.

    SvaraRadera
  19. 15.44

    Nej det är det inte. Utrikesdepartementet.

    SvaraRadera
  20. En genpool, det är vad det är.
    Kunskapen måste kunna bevaras utan att vi har 16 stående arméfördelningar och världens tredje starkaste flygvapen.

    SvaraRadera
  21. "Automatiserad radarstyrd akan kan duga fullgott mot sjömålsrobotar om det vill sig väl."

    - Mot en enda robot kanske. Men om t.ex 4 yakhont kommer in samtidigt från olika håll så det med största sannolikhet kört för ett svenskt fartyg.

    Ryssland är totalt överlägset på missilteknik; markbaserade kortdistansrobotar, sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar, jaktrobotar. Dom ser ut att ligga 10 år före närmsta västliga konkurrent på samtliga områden.

    SvaraRadera
  22. Robotteknik.

    De är även överlägsna i närskyddsluftvärn, CIWS, som Kashtan, Palash och Palma till sjöss eller Pantsir-S1 på land. Och aktiva motmedel som Arena på stridsfordon.

    Men visst har du rätt, en akan på en Visbyklassen orkar inte med flera samtidiga sjömålsrobotar.

    SvaraRadera
  23. Vad hände med robotsystem 90?

    SvaraRadera
  24. Kapar tråden lite.. någon som känner till sidor som handlar om militära flygobservationer? Där jag bor flygs det ständigt och ibland med lite olika plan, mest JAS förstås.

    SvaraRadera
  25. 16:36
    US Navy har köpt in Sea Giraffe till minst en av deras LCS versioner samt att US Department of State har beställt ett antal så ni båda har rätt ;)

    SvaraRadera
  26. Jag tror att robottekniken/missiltekniken för tillfället har övertaget över motmedlen. Amerikanska hangarfartygsstridsgrupper kan förmodligen inte ta sig an en fiende med moderna ryska robotar/missiler. I alla fall inte utan oacceptabla risker. Den amerikanska stridstaktiken verkar bygga på tekniköverlägsenhet och luftherravälde, en känslig kedja som är suverän om den håller men man behöver bara knäcka en länk. USA får nog hålla sig till att bomba uländer.

    Undrar om laservapen kan komma att vända underlägsenheten? Har för mig att usa plnerar att utrusta fartyg med laserluftvärn. Låter dyrt, och en laser kan fortfarande bara riktas åt ett håll åt gången. Med andra ord kan det fortfarande vara utmanande att skjuta ner svärmar av pansrade missiler med störsändare som närmar sig i Mach 3 från alla håll och samtidigt gör undanmanövrar. Stackars US Navy. Undrar om det här är bra eller dåligt för världsfreden...

    SvaraRadera
  27. Detta var då ett riktigt kanoninlägg Cornu!

    Så man spånar på ett nytt korträckviddigt luftvärn.. Varför RB-70NG? Kort räckvidd i all ära men dagens flygplan flyger högt (se Libyen), då gäller det att ha ett system som åtminstone kommer upp till 10km höjd trots att det är ett korträckviddigt luftvärn.

    SvaraRadera
  28. Jag har precis läst ut Midvintermörker och har några kommentarer om du är intresserad. Den var väldigt spännande och du är helt tydligt en oerhört skicklig skribent, vilket även syns på denna blogg. Det är jättekul att du verkar skriva på en ny bok.
    Enligt min smak skulle Midvintermörker tjänat på lite mer beskrivningar av människor och händelser på vanligt språk, och lite mindre fackspråk. En författare tycker jag gärna kan sträva efter att hjälpa läsaren lite mer. Kom ihåg att du även har kvinnliga läsare, även om det finns ett antal som har gjort lumpen och känner igen sig. Numera är det ju inte så många män heller som gör lumpen och lär sig detta språk.
    Ska man vara petig tycker jag att du kan plocka bort alla "förstås" i texten också. Det är ett uttryck som hjälper till att understryka något i en blogg, men i en roman blir det en konstig känsla av en pådyvlad värdering.
    I alla fall så ser jag fram emot din nya bok!

    SvaraRadera
  29. Tack, relevant och korrekt kritik.

    Försvarar dock de autentiska delarna med att det är avsikten att det skall verka förvirrande och dålig överblick, då det berättas ur förstapersonsperspektiv och det är precis så kass överblick när det gäller strid. Och pratar man fackspråk som militär så gör man. Det är om möjligt en bra insikt i hur jargongen går.

    Men mindre fackspråk, mer vanligt språk och djupare karaktärer, håller helt med dig.

    SvaraRadera
  30. En Lv akan på ett fartyg är helt automatiserat och skjuter enligt förbestämda mönster för att få så pass god yttäckning mot en ankommande missil som möjligt.
    Med en så pass grov kaliber som 57 mm kan mål kilometervis från fartyget bekämpas och varje granat skickar ut mängder med tungstenkulor som räcker för att slå ut en missil.
    Vidare så vrider en Visby sig automatiskt för att fronta en ankommande missil och visa så liten yta som möjligt.

    SvaraRadera
  31. 09:16, och flera samtidiga sjömålsrobotar från olika håll, hur hanterar Visby det?

    SvaraRadera
  32. Anonym 9.16. Vad är tungstenskulor för något?
    Antar att du menar wolfram...

    SvaraRadera
  33. Jag klistrar in ett inlägg från den tidigare luftvärnstråden.

    Ett kvalificerat luftvärnssystem måste kunna hota vapenbärare på långt avstånd (> 100 km), eftersom det är åtminstone de avstånden som gäller för robotar, glidflygande bomber, mm. Detta gör BAMSE, IRIS-T, HAWK, NASAMS, Patriot PAC3, mm ointressanta. Här behövs i stället Aster 30 eller motsvarande. Helst ska dessa system också kunna skjuta ner korträckviddiga ballistiska robotar (Iskander).

    Trevligt att Aster30 diskuterades i Halmstad.

    Åtminstone enligt Saab själva har UndE23/Giraffe < 180 km räckvidd, så det systemet kan vara något att börja med.

    Ett sådant långräckviddigt system kan kompletteras med ett extremt korträckviddigt system som är optimerade mot robotar, bomber, artilleriprojektiler (C-RAM) och drönare. Det skulle kunna baseras på luftvärnskanoner, kanske en modifierad form av ovannämnda LVKV90 eller kanske den tyska NBS Mantis med 35 mm kanoner. Har man råd kan man lägga till korträckviddiga luftvärnsrobotar med samma optimering mot små mål, inte minst för att kunna bekämpa svärmanfall med sjömålsrobotar. Här verkar ryska Pantsir S1 vara ett bra exempel.

    Och apropå sjömålsrobotar: moderna versioner av dessa har ofta ”skyddade” stridsdelar för att kunna penetrera några meter armerad betong eller in i ett fartygsskrov innan de exploderar. Är det någon som vet hur effektiva de splitterkulor av volfram som används i luftvärnsgranater är mot sådana stridsdelar?

    F

    SvaraRadera
  34. Varför denna oro för robotattack mot HMS Visby? Fartyget är ju osynligt, för utom i försvarsbudgeten, där den mer liknar ett svart hål.

    Kunte inte låta bli..

    Intressant artikel för övrigt. Ser fram emot fler sådana.

    /E

    SvaraRadera
  35. Är det? Har motståndaren berättat att de inte kan se fartyget ens optiskt eller via signalläckage eller via passiv sonar? Och på vilket avstånd? Också skillnad på riktad målradar och spaningsradar. Är det osynligt om det är målat med en lasermålkapsel från t ex flyg?

    Är det också osynligt när det själv avfyrar sjömålsrobotar etc?

    Att det inte hittas på civil kustradar är inte riktigt samma sak som militär radar i krigsmod.

    SvaraRadera
  36. I dagsläget är smygegenskaperna på Visby en magnitud större än vad de borde vara då navigationsraddarn (som snurrar överst på masten -- har högre radarsignatur än hela fartyget) inte ligger bakom en signaturanpassad frekvensselektiv radom, såsom spaningsradarn gör.

    SvaraRadera
  37. Cornu, trodde du skulle känna igen sarkasm utan sarkasm-smileys eller disclaimers.. ;-)

    /E

    SvaraRadera
  38. Väcker ju för övrigt frågan om hur Visbyklassen själv skall kunna verka mot fienden. Har man inte igång sin egen radar ser man ju inga mål och är tämligen meningslösa själva. Slår man igång sin radar syns man och blir ett mål och meningslös då med usw.

    SvaraRadera
  39. Sea Giraffe / Unde32 kan vid skarp situation operera i ett LPI (Low Probbility of Intercept) läge som skall minska upptäckt (genom okoventinell modulering, låg kraft, frekvenshopp m.m.)

    Hur effektivt detta läge mot modern signalspaning/radarvarnare är dock oklart.

    SvaraRadera
  40. Finns ju fler sensortyper än bara radar, varav en del är passiva. Dock är det väl bara luftvärnssiktet ombord på Visby som är optroniskt - och då är vi tillbaka till luftvärnsdiskussionen igen. Det vore ju inte fel med något form av "riktigt" LV på Visby i form av någon typ av robot. Helst en som går att skjuta med basis på optiskt inmätt måldata, alltså en robot med egen radar eller IR-sökare, så man slipper slå på en belysningsradar.

    och nu var jag seriös..

    /E

    SvaraRadera
  41. Vi vill från Saabs sida tacka för ditt arbete med bloggen: Du är alltid välinformerad och inläggen håller en hög nivå av engagemang och trovärdighet.
    Vi har från Saabs sida med intresse följt inläggen som berör det svenska luftvärnet och de kommentarsdiskussioner som följt på dessa.

    Med anledning av att RBS 70 NG nämnts ett antal gånger så vill vi tillföra lite information till dem som är intresserade av att få veta mer om systemet:

    RBS 70 NG (New Generation) är resultatet av en egensatsning från Saabs sida på en vidareutveckling av RBS 70-systemet.
    För att få en bra bild av det nya RBS 70 NG systemet och dess förmågor så rekommenderar vi ett besök på denna länk: www.saabgroup.com/rbs70ng.
    Systemet har lanserats globalt under hösten och har rönt ett mycket stort intresse på världsmarknaden.

    Den nuvarande exportversionen av RBS 70 Systemet är den 4:e generationen av systemet med freonfria sikten, digital IFF, BORC Nattsikte och ny
    måldatamottagare/stridsledningsterminal.
    Här ingår också den 4:e generationens robot, BOLIDE, som ökar räckvidden till över 8 km och - framför allt - tillför systemet en effektiv småmålsförmåga
    mot t ex kryssningsmissiler och UAV:er, unika förmågor för ett lätt VSHORAD-system.

    Den 4:e generationen är mycket framgångsrik och har under 2000-talet sålts till och integrerats i flera länders luftvärnsorganisationer, bl a Australien, Tjeckien
    och Finland.

    Med RBS 70 NG tillförs systemet i n t e g r e r a d dygnet-runt-förmåga med en inbyggd IR-kamera; förbättrad styrning med hjälp av en digital automatmålföljare och
    förbättrade styralgoritmer; inbyggd videoregistrering för after-action-review samt integrerat stöd för underhållsaktiviteter.
    Systemet har lättats betydligt jämfört med dagens version: siktet har "bantats" från 35 kg för dagsiktet +12 kg för BORC-nattsikte, till strax under 30 kg för det
    integrerade NG-siktet.
    RBS 70 NG är modulärt och kan konfigureras som MANPADS,integreras på fordon, eller fjärrstyras (jfr RBS 90, men med flera eldenheter kontrollerade från en
    kontrollplats, vilket minskar bemanningen). Systemet är kompatibelt med samtliga generationer av robotar, Mk1, Mk2/Rb90 och BOLIDE.

    SvaraRadera
  42. "Dessutom ser man inte i Sverige något behov av att kunna bekämpa ballistiska missiler (kärnvapenrobotar i extremt hög fart och högt upp i atmosfären), vilket Patriot/MEADS klarar av."

    Patriot har enbart förmåga att bekämpa ballistiska robotar under inflygningsfasen då de befinner sig i närheten av sitt mål. För att skjuta ned dem högt uppe i atmosfären så använder man land eller fartygsbaserade SM-3.

    SvaraRadera
  43. Mycket intressant inlägg som jag tyvärr inte upptäckte förns idag.. Kul att höra att en uppföljare på Midvintermörker är på G!

    Angående ersättare till Rb70 så vet jag att den markbaserade versionen av IRIS-T diskuteras. Har sett skisser där den är monterad på bakvagnen på BvS10(Bv Ny) eller släpmonterat bakom Patgb 203.

    Det ingår förövrigt 4 luftvärnskanonvagnar i varje LvKv-pluton på de tunga mekbataljonerna.. Inte 3, en liten detalj bara, men trots allt en 33-procentig ökning av luftvärnet på bataljonerna!

    /H

    SvaraRadera
  44. Riktigt bra artikel, jag är en av dem Som var med och visade och förklarar hur vi jobbar på en rb70 grupp!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...