Elit

Något som slår mig angående självpublikation av böcker är det av vissa grupper självpåtagna omdömet elit.

Kultureliten. Bloggeliten. Finanseliten. Konsteliten. Och så håller det på.

Nu kanske kultureliten inte titulerar sig själva med tilltalet elit, men utmärkande för elitgrupperingarna är att de själva definierar vad som krävs för att tillhöra gruppen. T ex kontrollerar kultureliten stora delar av förläggar-Sverige, och har alltså ett oerhört inflytande över vad som publiceras och inte publiceras i Sverige. Fyller du inte ramen kan du gå och gömma dig.

Att det helst skall vara böcker om en makedonsk bonde och hans get eller ett episkt familjedrama om två homosexuella systrars uppväxt och liv under 1900-talets Europa som speglat i kommunismens och solidaritetens utbredning genom samhällslagren är något som kultureliten själva bestämt. Liksom hur form och språk skall utformas. Deckare om en (kvinnlig) småstadspolis, alternativt manlig polis men kvinnlig författare. Stagnation och likriktning istället för utveckling och mångfald.

Runt eliten, oavsett vilken grupp vi pratar om, så finns det diverse som gärna vill tillhöra eliten och lismande försöker insmickra sig för att uppfylla de kriterier eliten definierat som elit. Man känner igen dem på att de gärna slänger sig med citat och svåra ord för att verka duktigare än vad de egentligen är.

Bland de goda ting som modern utveckling har fört med sig är som bekant Internet, självpublicering av böcker och möjligheten att själv spela in musik och film. Helt plötsligt har vi en kulturell tsunami, där röster som förut inte fått höras kan göra sig hörda för åtminstone ett fåtal som lyssnar. Man kan blogga, publicera egna böcker, spela in egen musik i en billig studio hemma i garaget med utrustning för några tusenlappar och allt detta kan enkelt spridas över hela världen.

Det är klart att eliten darrar, oavsett om det är journalisteliten eller kultureliten som helt plötsligt inte längre har monopol på vilken finkultur som skall offentliggöras (alternativt vilka kändisar som oavsett kvalitet kan publicera böcker, t ex *host* en fd justitieminister).

Som kreatör så har man bara sin egen heder att riskera. Vågar man stå för sitt verk så skiter man i att man inte slinker igenom elitens filter på vad som är möjligt att offentliggöra, och ordnar det själv.

Det är i allra högsta grad demokrati. Att alla för en billig penning kan försöka göra sig själva hörda. Budskapet och kunderna får avgöra om någon lyssnar istället för någon bitter person med rött hennafärgat hår, palestinascarf, svart polotröja och allvarliga problem med rödvinet.

Men vi andra kan aldrig bli elit. För vi andra är för många. Elit kan man bara vara om man är en liten grupp. En liten grupp för inbördes beundran.

Nej, lid för konsten eller brinn. Har man något att säga, ut med det. Låt andra försöka passa in i elitens mall.