2009-10-31

Mac Mini som mediacenter

Eftersom det ändå är lördag och jag redan varit off-topic i förra inlägget, så tänkte jag breda på med ett ordentligt off-topic- och konsumisminlägg.

Apples Mac Mini är en föredömligt liten dator, inte större än en bibel och kostar naken från 6000:- och uppåt. Storleken och funktionerna gör att den lämpar sig utmärkt som hemmaserver och speciellt som mediacenter. Det kan också vara värt att betala 1700:- för 3 års Apple Care support- och garantiavtal. Fjärrkontroll ingår inte längre, utan kostar 169:- och kan beställas när man köper datorn.

Minin är alltså mindre än vanliga DVD-spelare, tyst och energisnål. Med fördel kan den kopplas till hushållets TV, vilket dock kräver anpassade sladdar, och för ljudet så kopplar man den via en optisk kabel till hushållets förstärkare. Man bör hålla tungan rätt i mun just vad gäller kabeln till TV:n, eftersom Mac Mini än så länge inte stöder HDMI. Har TV:n en vanlig monitoringång så är det inga problem, annars finns det DVI-till-HDMI-kablar man kan använda, men dessa är specifika för Apples egna videokopplingar, mini-DVI och allt vad de nu heter. Även om man beställer sin Mini från Apple Store kan det vara lämpligt att personligen besöka en Applebutik för kabelinköp, så man verkligen får rätt kabel till TV:n och har någon att personligen gnälla på om man fick fel kabel.

Därefter kan man kasta bort samtlig annan hifiutrustning. Allt som behövs är en TV, en förstärkare och en Mac Mini. Digitalt ljud är digitalt ljud. En etta är en etta, en nolla är en nolla. Det finns ingen kvalitetsskillnad på "1" och "0" när man bara direkt dumpar ljudet digitalt via fiber över till förstärkaren, oavsett vad Hifihobbyister säger. De vill ju helst ha dyr utrustning som har mycket bättre kvalitet på "1". Jämför nu den dåliga "1" med den dyrare "1". Vilken var vilken?

Men det centrala på Mac Minin är förstås programvarorna. Det rör sig främst om två av Apples egna programvaror, iTunes samt Front Row, kompletterat med tredjepartspluginen till mediasystemet Quicktime, Perian, vilket ger stöd för alla slags mediaformat som inte Apple stöder själva, undantaget Windows Media som man ändå inte behöver.

Allt annat man behöver är förstås inbyggt från början, inklusive fjärrstyrning av datorn via Screen Sharing. Denna funktion behöver dock aktiveras manuellt under Systeminställningar/System preferences -> Delning/Sharing. Därefter kan alltså hela Mac Minin styras på distans från vilken annan Mac (eller PC med en VNC-klient) som helst i huset, naturligtvis förutsatt rätt lösenord, och behöver alltså aldrig därefter utrustas med tangenbord, bara mediaanvändaren automatiskt loggas in och man har bra täckning med det trådlösa nätverket eller Minin sitter på trådbaserat nätverk.

Istället styr man via Apples föredömligt enkla fjärrkontroll, med endast sex knappar, alternativt ifrån Apples iPhoneapplikation Remote, alternativt via Screen Sharing från en annan dator. Tangentbord och mus behövs endast vid den ursprungliga konfigurationen eller vid uppgraderingar av operativsystemet.

Jag går nu inte in på alla de hemmaserverfunktioner man kan få ut av sin Mac Mini, ex centraliserad backup, fildelning inom hemmet osv, utan koncenterar mig på mediafunktionerna. Apples operativsystem är ju för övrigt en fullfjädrad UNIX, med allt vad det innebär, vilket jag inte går in på här. Egentligen finns alltså inga begränsningar till vad man kan använda Mac Mini till, det finns både superdatorkluster byggda runt Minin, t ex på California Polytechnic Institute eller Virginia Tech, såväl som colocationoperatörer som enbart hostar Mac Mini-servrar på Internet. Trots allt finns det inbyggt stöd för klustring i Apple OSX. Apple har rent av gått servermarknaden till mötes och erbjuder nu en separat servervariant av Mac Mini, utan DVD-spelare och med serverversionen av OSX installerat för knappt 10 000:- SEK. Allt som behövs för din egen lilla superdator i källaren är en IKEA-hylla och godtycklig mängd pengar, beroende på hur många datorer du vill ha i klustret...

Vår egen 3.5 år gamla Mini orkar med att avkoda HD-upplöst video, åtminstone till 1368x768-upplösning (högre än så behövs ju för övrigt inte om man inte sitter högst en meter från TV:n, vilket jag antar att alla som har full HD med 1920x1080 i upplösning gör) med samtidigt DTS-ljud, och de nyligen lanserade modellerna har mångdubbelt så hög processorprestanda och betydligt snabbare grafikkort, så mediaprestanda är inget problem ens med den billigaste nuvarande modellen.

När det gäller ljud skall man som sagt bara dumpa ut ljudet digital via optokabel till förstärkaren, så Minins inbyggda ljudfunktioner behöver man inte bry sig om.

iTunes
För ljud är det förstås iTunes som gäller. Programvaran kräver inte någon vidare presentation, och innehållet i iTunes är också tillgängligt ifrån Front Row. Man bör sätta upp iTunes så att den automatiskt rippar in alla CD-skivor man stoppar in i Mac:en, och kan då också ställa in högsta ljudkvalitet som standard om man oroar sig över detta. Därmed är det en smal sak att läsa in hela hemmets samling av CD-skivor och ha dem ständigt och omedelbart tillgängliga. Titlar, omslag och låtnamn laddas förstås automatiskt ner från Internet.

iTunes bör ställas in så att programvaran startar automatiskt på mediacentret, så att den alltid är redo att rippa in CD-skivor utan att man ens behöver slå på TV:n, samt så att den kan fjärrstyras ifrån en iPhone.

Vill man inte längre köpa musik på plastskiva, så köper man förstås från iTunes Store direkt istället.

iTunes musikspelande styr man med fördel från sin iPhone över hemmets trådlösa nätverk, vilket betyder att man alltså kan kontrollera vad som spelas och ljudvolym så länge man är inom synhåll från hemmet. Det finns rent av en jukeboxfunktion i iTunes, som gör att gäster med egen iPhone kan rösta på eller önska låtar ur urvalet, om man nu är en cool människa som håller stora fester med massor med coola personer som har iPhones...

Gränssnittet på Apples iPhoneprogramvara Remote är i princip det samma som iPod-programvaran på iPhone. Lite skärdumpar från iPhone Remote med illa valda låtar följer nedan. Detta är alltså inte iPodprogramvaran på iPhone, utan ett fjärrstyrt mediacenter på en Mac Mini.

The Levellers - Levelling the Land .The Levellers - Levelling the Land Den lille anarkisten i mig bubblar upp.


The Levellers - Riverflow från Levelling the Land. The Levellers - Levelling the Land - The Riverflow Mer anarkism. "You'd set the table for the barber Sweeney Todd, You'd clip the wings of any rising god"


Lite Kent kanske? Kent


Nihilisten. En av Kents bästa låtar, en B-sida förstås. Verkar inte finnas kvar att köpa på iTunes dock. Gäller att vara snabb med att köpa B-sidor tydligen. "Vi blöder för er nu, det går över, det går över, det går alltid över".


The The - Mind Bomb - Armageddon Days (Are Here Again) The The - Mind Bomb - Armageddon Days (Are Here Again) En väldigt förutseende låt, med tanke på att den är från 1989. "If the real Jesus Christ were to stand up today, he'd be gunned down cold by the CIA". Matt Johnsson bor för övrigt i Göteborg numer, och kan ibland tillsammans med andra exilrockstjärnor ses "have a nice curry" på restaurant Maharani på Första Långgatan i Göteborg. Ledtråd: Supersportbilar.


Pink Floyd - The Division Bell - High Hopes Pink Floyd - Pulse - High Hopes Vi får sluta lite positivare tror jag. Eller? "The grass was greener, The light was brighter, The taste was sweeter".

Front Row
Om man nu inte spelar musik direkt via iTunes så slår man förstås på TV:n och använder den lilla fjärrkontrollens sex knappar till att styra alla funktioner via mediacenterprogramvaran Front Row.

Programvaran är som allt Apple gör förstås föredömligt enkel. Den som hellre vill fastna i ett buggigt konfigurationsträsk kan förstås använda OpenSourcealternativet Plex istället, men personligen gav jag upp det rätt fort. KISS. Keep it simple, stupid. (Tillägg: Se senare genomgång av Plex.)

Vi börjar med en titt på musikgränssnittet, som enkelt och intuitivt manövreras med fjärrkontrollens sex knappar.



Naturligtvis är även alla personligt upplagda spellistor ifrån iTunes tillgängliga också, om man vill lägga upp musik för en hel dag eller kväll i ett svep. Är man van vid en iPod eller iPhone så känner man förstås igen funktionerna. Man kan navigera på skivor, artister, låtnamn, spela allt, sekvensiellt eller slumpat osv.

Inga konstigheter.

Stoppar man i en DVD dyker valet DVD upp på huvudmenyn, och normalt startas också Front Row automatiskt när man stoppar i en DVD-skiva. Annars behöver man starta Front Row genom ett tryck på fjärrkontrollens menyknapp. Går man in på DVD-valet får man upp följande val.

Föredömligt nog kan man alltså fortsätta där man var senast, och därmed skippa filmlobbyns alla "you wouldn't steal a car" varje gång du vill se en film du har betalat för. Vill man absolut titta om på propagandan kan man förstås välja att börja om från början.

Konfiguration av en DVD-skiva måste göras i DVD-skivans menyer, det finns inga genvägar för undertexter och språkval. En del äldre, uteslutande svenska DVD-filmer kan vara buggiga i Front Rows DVD-spelare, men får i så fall manuellt spelas ifrån desktopprogrammet DVD Player.

Front Row stöder inbyggt också uppspelande av DVD-images direkt från hårddisken, t ex köpta images från Headweb, eller om man rippar in sina köpta DVD-filmer till hårddisken. Dessa placeras i så fall under mediaanvändarens filmbibliotek. Det kan dock vara en fördel att koda om DVD-filmerna till filer istället för images, t ex via Handbrake, vilket gör att dina köpta filmer inte tar så mycket plats på hårddisken Man kan alltså koda om dem till xvid eller något annat format som tar en bråkdel av utrymmet som en DVD-image gör, bara man sedan har Perian installerat så går det att spela dem direkt från Front Row.

Än så länge så finns det tyvärr inte filmer och TV-serier i svenska iTunes Store, annars går dessa förstås att köra direkt från Front Row. Väljer vi lite på annat håll lagligt nedladdade filmer så ser filmgränssnittet ut enligt nedan.

Det finns förstås många fler funktioner i Front Row, t ex kan man ju prenumerera på podcaster, inklusive SVT:s nyheter, som då finns tillgängliga för beskådning under Podcastmenyn.

Vad som hade varit önskvärt är att det hade funnits någon pluginfunktionalitet, så man t ex kunde integrerat SVT- och TV4 Play direkt i Front Row. Plex har den funktionen, iaf för SVT Play, men annars är alternativet att manuellt starta en webläsare för att ta del av streamade sändningar.

Det kraftfullaste är dock att ha hela sitt bibliotek av musik tillgängligt för uppspelning när helst man har lust, och att detta också kan fjärrstyras var man än befinner sig i huset eller omgivningen (om man har en iPhone). Screen Sharing gör förstås också att man kan fjärrstyra Front Row, och rent av följa vad som spelas på TV:n i ett fönster på datorn, om man nu vill hålla koll på när något är på väg att ta slut.

Tyvärr är det antagligen så att mediabolagens önskan att kontrollera folks mediakonsumtion gör att integrationen med mediacenter är och förblir dålig från tredjepartsleverantörers sida, ex Voddler, Headweb, Spotify etc.

Det är synd, för idealt skall det just bara krävas en enda burk för detta, och ett enda gränssnitt. En Mac Mini med Front Row är ett av de alternativ som i mitt tycke kommit längst.

Obligatorisk juridisk byline:

Apple, logotypen för Apple, iPod, iTunes och Mac är varumärken som tillhör Apple Inc. och är registrerade i USA och andra länder. iPhone och Mac Mini är varumärken som tillhör Apple Inc.

Voddler upptäcker Mac

Det hypade filmstreamingbolaget Voddler har äntligen lanserat en rejält buggig klient till Mac. Det innebär att Headweb som tidigare enda tjänst med Mac-stöd får en konkurrent framöver.

Voddler har antagligen gjort den korrekta analysen att Mac-användare är överrepresenterade bland mediakonsumenter och privatpersoner, medan mycket av sifforna för antalet sålda Windows-licenser beror på företag. Men nu är förstås Apple på väg att ta marknadsandelar på företagssidan också.

Men faktum kvarstår, det är värt pengarna att ordna Mac-stöd. Mest pinsamt är det för de andra streamingtjänster som rent av håller sig till ett enkelt webgränssnitt att de inte klarat av att stöda Apple OSX. SVT Play och TV4 Play fixar åtminstone Mac. Man måste vara medveten om att SF Anytime, Film2Home mfl alltså pga inkompetens eller genom att bli lurade av tekniksäljare medvetet har valt bort Mac-användarna och till och med lämnar snälla meddelanden om att man måste köpa en PC utrustad med Windows om man vill vara deras kund.

Nu krävs det förstås en inbjudan eller att man är kund till Bredbandsbolaget för att kunna bli kund till Voddler.

För den som under tiden vill titta på gratis film legalt utan att fildela så har faktiskt Headweb filmer gratis. Äldre filmer. Går man in under menyvalet Filmer och sedan klickar på Utgivningsår, så äldst kommer först så får man upp en lång rad äldre filmer som sträcker långt in på 1970-talet. Fram till 60-talet så verkar alla filmer vara gratis, och från 1970 och framåt blir mer kända filmer, ex Marathonmannen mfl betalfilm, medan lite mer udda skräckfilmer och westernfilmer fortsätter vara gratis. Men det finns ett tydligt undantag, som visar på svensk filmindustris förmåga att inte anpassa sig till modern tid. Svenska filmer kostar alltid pengar. Oavsett hur gamla de är. Hets (1944) eller rent av den extrema kalkonen Rymdinvasion i Lappland (1959) måste man betala för.

Men bland de utländska filmerna går det att plocka fram en del filmer som åtminstone kan locka lite yngre och inte fullt så bortskämda personer. Westernfilmer, piratfilmer, Lassie mm.

När man bläddrar runt bland filmtjänsterna på Internet så påminns åtminstone jag om svenska videobutiker i slutet av 1980-talet, runt 1988. Visst, jag flyttade hemifrån och skaffade min första VHS-spelare just då, så det påverkade mig väl rätt mycket. Kommer ni ihåg Transferupproret? Alla bra utländska A-filmer distribuerades av ett bolag som hette Transfer. 1988 höjde de kraftigt priserna på sina filmer, vilket gjorde att många videobutiker plockade bort deras utbud, och andra butiker gömde dem längs ner eller längst bort i butiken, då Transferfilmer kostade 45:- att hyra istället för 19:- som övriga filmer gjorde. Eller något sådant.

Nu kan man åtminstone hyra film igen för 29:- hos Headweb, men utbudet påminner mycket om Transfertiden för 20 år sedan. Det samma gäller utbudet hos Voddler.

Visserligen har Voddler nyligen faktiskt landat ett filmavtal med Disney och Paramount, vilket även innebär filmer från Dreamworks, Touchstone och Miramax, men det är ändå bara en liten snapshot av hela utbudet av filmer.

Det luktar väldigt mycket Transfer fortfarande.

Men vad som är extra oroande är en mycket otäck bild på två flinande VD:ar för Voddler respektive Bredbandsbolaget. Nej, det är inte vibbarna från IT-bubblan som är otäcka.

Det otäcka är tangentbordet. Jag har tidigare spekulerat i att Voddler skulle stödja fjärrkontroll. Vem vill sitta med ett tangentbord i TV-soffan och styra sitt mediacenter med? Och det är just precis vad Voddlers VD sitter och gör. Om inte ens Voddler själva kan ordna fram en fungerande fjärrkontroll när de tar emot journalister så kan jag direkt dödförklara tjänsten.

Själv är jag ju bortskämd med att ha en Mac Mini som mediacenter, och styr jag den inte via min iPhone, så gör jag det med Apples föredömligt utformade fjärrkontroll, som endast kräver sex knappar. Sex knappar. Inte 105 från ett tangentbord.

Skärpning, Voddler.

Det här sätter också ett finger på den omogna branschen för film på Internet. Varje leverantör kräver sin egen programvara, eller ännu värre, en webläsare. Och tangentbord. Utom Apple.

Det behövs industristandarder, så att man kan plugga in Voddler eller Headweb i Apples föredömligt KISS-mediacentergränssnitt Front Row, eller motsvarande programvara, t ex Plex. KISS = Keep It Simple, Stupid. Vilket man inte kan säga om Plex, vars enda försonande drag är just plugins, inklusive för SVT Play.

Vem vill behöva sitta med sjutton olika programvaror och fem olika hårdvaruburkar för att kunna konsumera rörlig bild över Internet? Det inkluderar att Viasat kräver en separat burk, istället för att tillhandahålla en enkel programvara till mediacenterdatorer.

Jag får återkomma senare med ett inlägg om Mac Mini som mediacenter.

Eftersom jag är Affiliate för Apple Online Store hos Tradedoubler och har länkat dit ovan, så måste jag återge följande text ur deras tolv sidor långa instruktion och villkor för affiliates där jag anger juridiska meddelanden. Så det följer här.

Apple, logotypen för Apple, iPod, iTunes och Mac är varumärken som tillhör Apple Inc. och är registrerade i USA och andra länder. iPhone och MacBook Air är varumärken som tillhör Apple Inc. MobileMe är ett tjänstmärke som tillhör Apple Inc.

2009-10-30

Så skapade amerikanska politiker krisen

I helgens sändning av Financial Sense hade man ett specialprogram i tredje timmen, som var ett referat till det amerikanska samhällsgranskande programmet Frontlines senaste avsnitt, "The Warning".

"The Warning" finns online på nätet, och går att se i sin helhet alla 55 minuterna. Även från Sverige. FSN:s referat är på en timme och sju minuter, så det kräver sin lilla insats.

Programmet handlar om den tidigare chefen för Commodity Futures Trading Commission [CFTC] Brooksley Born, som på 90-talet försökte införa lagstiftning som reglerade derivatmarknaden, OTC-derivat, medan den marknaden fortfarande bara omfattade 20 000 miljarder USD ("twenty trillion").

Hon blev aktivt motarbetad av amerikanska centralbankens chef Alan Greenspan och Clintonregimen, med Obamas nuvarande finansminister Tim Geithner, Clintons tids nog finansminister Larry Summers, ex Goldman Sachsanställde Robert Rubin också finansminister för Clinton under några år, samt Gary Gensler, som idag är chef för just CFTC och alltså är totalt ointresserad av att göra något åt problemet.

I slutändan tilläts hon inte införa regelverk för derivaten, och istället ändrades lagstiftningen aktivt åt andra hållet, bland annat genom upphävandet av Glass-Steagallagen som begränsade hur mycket bankerna fick spekulera själva.

Den laglösa derivatmarknaden växte till som mest 597 000 miljarder USD (eller om man så vill 3 850 000 000 000 000 SEK) innan kraschen med finanskrisen, men omfattar fortfarande 204 000 miljarder USD. Och derivatmarknaden växte med 1 500 miljarder USD under Q2 2009, trots den ekonomiska krisen.

Något tecken på lagstiftning finns ännu inte, och istället debatteras fortfarande samma frågor som på 90-talet, trots alla stora ord. Ovanpå detta så sitter alltså samma motståndare i Washington, ledda av Tim Geithner, och dessutom har de tagit över CFTC, vars uppgift det vore att reglera derivatmarknaden.

Nu kan man disktutera om det är bankernas eller politikernas fel, men vad Frontlineavsnittet tydligt visar är att politikerna aktivt tagit åtgärder för att stoppa all form av reglering av derivatmarknaden, trots att de haft chansen. En fri marknad kräver bland annat transparens, vilket inte OTC-derivaten ger.

FSN påtalar i sitt referat hur den aktuella situationen ser ut. Vad som har hänt är nu istället att dessa 204 miljarder USD i oreglerade derivat sitter koncentrerade till nästan 80% hos tre storbanker - Goldman Sachs, JP Morgan och Bank of Amerika. Lägger man till Citigroup når man ca 95% och med Wells Fargo når man 97%. 97% av derivaten koncentrerade till fem banker.

Financial Sense gjorde följande listning i programmet baserat på data från OCC, vet inte om de fått tillgångssiffran är rätt för Goldman Sachs. Mer rimligt är 1 200 miljarder USD och därmed 1:35 i hävstång.

- JP Morgan 1 700 miljarder USD i tillgångar och 80 000 miljarder USD i derivat. En hävstång på 1:47. 39% av alla derivaten
- Goldman Sachs 120 miljarder USD i tillgångar och 41 000 miljarder USD i derivat. Hävstång 1:347. 20% av alla derivat.
- Bank of America 1 500 miljarder USD i tillgångar 39 000 miljarder USD i derivat. Hävstång 1:26. 19% av alla derivat.
- Citigroup 1 100 miljarder USD i tillgångar 32 000 miljarder USD i derivat. Hävstång 1:29. 16% av alla derivat.
- Wells Fargo 1 100 miljarder USD i tillgångar 5 000 miljarder USD i derivat. Hävstång 1:4.5


Känns det här sunt? Derivat som är derivat på andra derivat i en enorm röra utan någon som helst transparens eller lagstiftning. Man kan nog med säkerhet säga att ovanstående fem är "too big too fail", och under alla omständigheter måste hållas under armarna av amerikanska staten. För faller en av dessa, möjligen undantaget Wells Fargo, så kommer hela det enorma korthuset att rasa och med det hela det ekonomiska systemet.

För att sätta derivatmarknaden i perspektiv så uppgår USA:s statsskuld till ca 12 000 miljarder USD. Derivatmarknaden i USA är alltså ungefär 17x så stor.

Bubblan finns fortfarande där ute. Problemen är inte över, de har istället koncentrerats. Och de kunde kvävts i sin linda medan det fortfarande var hanterbart, men amerikanska politiker tog aktivt åtgärder åt andra hållet. Robert Rubin som sedermera blev ordförande för Citigroup har plockat ut 128 miljoner USD i bonusar.

Har du tid, se TV-avsnittet, eller ännu bättre: lyssna på referatet från FSN medan du åker till och från jobbet. Finns som .mp3 här.

Köpsignal i DNO

Det norska oljebolaget DNO International (OSE:DNO) gav faktiskt köpsignal igår, tvärt emot rådande trend inom oljebolagen.

Handeln inom DNO har lugnat ner sig lite grann sedan kraschen, vilket kanske borgar för en lite stabilare återhämtning. Samtidigt måste man alltså vara väldigt försiktig eftersom sektortrenden fortfarande är nedåt. Och man skall inte slåss mot trenden.

Som ni ser i charten var tidigare köpsignal falsk, och efterföljande säljsignal var inget vidare heller. Kanske är DNO en för manipulerad och nyhetsdriven aktie för att teknisk analys alls skall fungera?

2009-10-29

Lite investeringsfilosofi

Jag har väl skrivit det förr, men det tål kanske att upprepas och sammanfattas. Min investeringsfilosofi, eller vad man nu skall kalla den.

Några huvudpunkter

1. Aldrig investera eller spekulera med lånade pengar. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig. Aldrig. Punkt.
2. En vinst är inte en vinst förrän man tagit bort den från marknaden och skatten är betald (reavinst=skatteskuld)
3. Att förlora pengar beror på oskicklighet, att tjäna pengar beror på tur
4. Stop-loss
5. Skall du leva på investeringar, tillämpa Wibblekonto med minst en årslön på banken


Lite utveckling av punkterna.

1. Aldrig investera eller spekulera med lånade pengar
När man har tur och det går bra kan man förstås tjäna massvis på den hävstång man får med belåning och lånade pengar. Men förr eller senare upphör turen. Om man inte är riktigt professionell investerare och vet precis vad investeringsteamet gör så skall man inte syssla med belåning. Vad händer t ex om du eller någon anhörig blir sjuk, eller något annat hindrande inträffar, och din mäklare samtidigt får något problem med sitt stop-losssystem? Institutioner kan syssla med belåning, men de är inte heller beroende av en enda person, vilket du som privatperson är, nämligen dig själv.

Nu målar jag förstås fan på väggen, men säg att du ligger tungt belånad och dödas i en bilolycka. Medan arvsskifte utförs så kan hela din förmögenhet utraderas pga belåningen, som ingen längre levande har någon som helst koll på. Det är förstås ett extremfall, men med belåning kan förlusterna bli enorma. Dit räknas också blankning. En del belånar rent av sina bostäder för att investera i på börsen, vilket gör att det inte ens finns någon mäklare som tvingar fram tvångsförsäljning av aktierna när de faller. Det är alltså ännu riskablare att belåna andra tillgångar än själva aktierna, där åtminstone aktiemäklaren håller koll.

Till vissa investeringar är det möjligt att under rätt förutsättningar låna, t ex låna pengar för att köpa ett hyreshus. Men det är ett annat ämne.

Belåning och medföljande hävstång innebär större möjligheter att tjäna stora pengar. Sådant kallas risk, och slår åt bägge hållen. Och när det slår åt fel håll så är det betydligt svårare att återhämta sig. Allt som krävs är ett enda misstag.

2. En vinst är inte en vinst förrän man tagit bort den från marknaden
Allt en vinst innebär (om du inte sitter med kapitalförsäkring) är att du får en skatteskuld, om du inte tar ut vinsten från marknaden. Man måste ha en filosofi och ett mål.

Det finns många exempel på människor som blivit mångmiljonärer, rent av 100-tals miljoner, på lyckosamma aktie- eller optionsaffärer. Men de har sedan helt saknat förmågan att ta ut pengarna utan har blivit lyckliga av att se siffrorna på en dataskärm och drabbats av storhetsvansinne. Och efter något år så är allt borta igen, och kvar är bara minnet. Och deklarationerna. Har du riktig otur som privatperson så fick du vinsterna ett år, och förlusterna nästa år. Om du är helt barskrapad så har du då skatteskulder att betala eftersom du inte kan föra vidare vinster och kvitta mot förluster ett annat år.

Själv tar jag ut 1/3 av alla kursvinster och sätter in på mitt Wibblekonto, se nedan. Det är alltså en säkrad lön, och med det en säkrad vinst. Vid de få tillfällen jag har tur och vinsten blir "stor" går 25% till lönebufferten, och 25% till reala investeringar, om det så är renovering av ett badrum eller köp av skog eller något annat beständigt som inte är papper eller siffror på en skärm.

Ytterligare 1/3 går in i någon långsiktig investering med lägre risk och hög utdelning/avkastning, och används inte längre för spekulation.

3. Att förlora pengar beror på oskicklighet, att tjäna pengar beror på tur
Den enskilt mest avgörande faktorn för att tjäna stora pengar är tur. Samtidigt får många förr eller senare tur om man bara kan klamra sig fast i marknaden utan att bli utblottad under tiden. Men då pratar vi om decennier. Själv har jag haft tur två gånger på 16 år.

Mitt livs bästa affärer beror enbart på tur. Vi som hade turen att råka ligga i aktier kring IT-bubblan hade en enorm tur, för det var inte skicklighet i fundamental analys som gav oss vinsterna den gången. Och att bland 100-tals oljebolag sedan plocka den aktie som de kommande åren steg mest av alla börsnoterade aktier i hela Europa (PA Resources 2004-2006), kan enbart kallas tur. Jag kanske hade gjort en korrekt fundamental analys när jag gick in i det lågt värderade bolaget, men jag kan inte på något sätt kunnat vetat om den enorma våg av uppköp och snabba expansion som bolaget genomförde under 2005. Det var bara den där turen som man förhoppningsvis förr eller senare har, om man bara kan klamra sig fast i marknaden utan att bli utblottad.

Jag var lite grönare under IT-bubblan, men sålde alla mina börsrelaterade innehav den 3:e mars år 2000. Exakt på toppen. Allt. Skryt? Nej, sanningen. Men ren tur. Men jag var som sagt yngre. Detta gav mig en för mig enorm skatteskuld. Och jag köpte tillbaka allting några månader senare, och följde sedan med nedåt. Så vad gav mig turen att prickat toppen exakt? En stor skatteskuld, som sedan skulle betalas med aktier som fallit än mer i pris. Turen togs ut av oskickligheten. Tursamt nog bytte jag sedan över till guld och olja.

En annan skrythistoria är att jag hösten 2005 tittade på olika guldbolag att investera i. Ett av dessa var Aurelian. Jag orkade dock inte sitta färdigt en telefonkö hos E*Trade för att lägga order, då man inte kunde lägga order online, så det rann ut i sanden. Aurelian steg därefter över 10 000% våren 2006. Men jag hade inte turen att vara med på det tåget. Fortfarande lite bitter uppenbarligen, men har enbart mig själv att skylla. Så nära, men så långt borta.

Man måste vara ödmjuk och komma ihåg att de stora vinsterna bara beror på tur. Man kan inte heller vänta sig stora vinster.

Det bästa sättet att lyckas klamra sig fast i marknaden är att inte försöka leva på investeringar, utan att leva på något annat, dvs jobba. Då kanske du råka få tur med en investering om 25 år, utan att blivit utblottad under tiden.

4. Stop-loss
För att kunna klamra sig fast vid marknaden utan att bli utblottad måste man tillämpa stop-loss. Tydliga, och helst automatiserade, gränser där man säljer av innehaven oavsett fundamenta. Lämpligen tillämpar man också rullande stop-loss på aktier som stiger, dvs man flyttar upp stop-lossnivån så att den istället blir en take-profit nivå och säkerställer att de där vinsterna faktiskt blev vinster och inte bara drömmar och siffror på en skärm.

5. Wibblekonto
En lugn investerare är en bra investerare. Man måste ha en buffert, och livstillvaron kan inte vara beroende av hur marknaden gått den senaste månaden. Och man behöver också ha en metod för att säkerställa att man inte lever över sina tillgångar.

Som jag skrev ovan så åker 1/3 av kursvinsterna in på mitt Wibblekonto, den lönebuffert som jag det efterföljande året tar ut under 12 månaders tid. I praktiken kan man alltså leva ganska knapert, med en fast månadslön och begränsade möjligheter att festa loss. De pengar man har för att investera med är inte ett enorm bankkonto att plocka från för lyxliv, utan är i praktiken arbetande kapital i ett företag. Det är avkastningen på kapitalet man skall leva på, inte kapitalet självt.

Därmed kan man sitta vid sidan och titta på under perioder då börsen inte ger något eller faller. Lönen tjänades in föregående år.

Egentligen borde man nog ha en buffert på fler år än så, men det kanske inte är helt realistiskt.

Diskussion
Nu förstår förstås alla att ovanstående leder till att man inte tjänar lika mycket pengar på ränta på ränta som man kunde gjort. Eftersom jag inte lånar till investeringar eller spekulation, så kan jag inte ens blanka. Däremot kan jag förstås köpa XACT Bear.

Men chans och risk är samma sak. The market can stay irrational longer than you can stay solvent. Det krävs bara ett enda allvarligt misstag så är din tid som investerare eller trader över. Så en investeringsfilosofi måste vara fokuserad på hur man aldrig skall kunna göra allvarliga misstag.

De stora pengarna kommer om du har tur, annars får du nöja dig med de små.

Fler säljsignaler: CPG och PWT

Säljsignalerna inom de aktier och truster inom olje- och råvarukomplexet som jag bevakar fortsätter att hagla in.

Med gårdagens handel gav Crescent Point Energy Corp (TSX:CPG) och Penn West Energy Trust (TSX:PWT.UN) säljsignaler.

Crescent Point gav säljsignal när MACD bröt nedåt.

Samma sak för Penn West. PWT har dock redan tidigare gett felaktiga säljsignaler, vilket jag retroaktivt ritat in, så vi får se om det är falskt alarm den här gången också.

Därmed är det egentligen bara eltrusten Boralex (TSX:BPT.UN) och olje-ETF:en United States Oil Fund (NYSE:USO) som inte gett säljsignal än. Men det kommer antagligen det med. Med säljsignal i USO så indikeras också den förväntade säsongsmässiga nedgången i oljepriset.

Vad man sett de senaste dagarna är hur kraftfullt sektorrörelser påverkar alla papper inom sektorn. Från att legat i starka upptrender så började först några enstaka säljsignaler rinna in, vilket följdes av fler och till slut så ligger i princip alla i sälj. Samtidigt är det så att när sektorindex bryter ner och ger säljsignal så skall man redan då sälja även om den individuella aktien ännu inte gett sälj.

Fundamentan för oljan och många individuella bolag är fortfarande extremt stark, men det betyder inte att man måste sitta med på varje nedställ om man nu kan undvika det.

2009-10-28

Säljsignaler: Lundin Petroleum och PA Resources

De två svenska oljebolagen Lundin Petroleum (OMX:LUPE) och PA Resources (OMX:PAR SEK,OSE:PAR) gav föga överraskande säljsignaler idag, med kraftig nedgång och riktigt illavarslande candlesticks. Helt röda och utan några svansar, dvs öppnade på dagshögsta och stängde på dagslägsta.

Lite sena signaler kanske, men bevakade man intradag så var det uppenbart att det var dags att sälja. Enligt den tradingmodell jag tillämpar så sålde jag däremot redan när indexet SX Energy gav säljsignal i måndags, vilket alltså var helt korrekt.

Chart för Lundin Petroleum nedan.

Chart för PA Resources nedan.

PA Resources rapport togs inte väl emot av marknaden, trots all positiv information, utan marknaden sägs ha fokuserat på det enda negativa som kom fram, dvs att produktionsestimatet för 2009 får sänkas något. Men samtidigt är produktionsestimatet fortfarande i det hela tiden angivna intervallet, det är bara toppen i möjligt utfall som tagits bort när bara ett kvartal är kvar. Men det mesta var alltså väntat och det hela blev en buy the rumour, sell the news. Att sedan analytikerna låg helt fel i sina förväntningar spelar ingen roll, för marknaden är generellt smartare än analytikerna. Vad som inte heller är smart är att tro att man som småsparare vet bättre än marknaden. Du är en del av marknaden, och sitter i 99.9% av fallen inte på någon unik insikt.

Även mitt kanadensiska innehav Crescent Point (TSX:CPG) ser ut att ge säljsignal, men aktien är ett högutdelande långsiktigt innehav och åker alltså inte ut ändå.

Vilken planet är Mona Stahlin från?

Nyspråk. Krig är fred. Slaveri är frihet.

Läs följande citat från Mona Sahlins debattartikel i DN idag:

"Socialdemokratin är en frihetsrörelse – vars främsta uppdrag är att se till att skapa möjligheter för alla individer att själva styra sina liv och sina livsval."

Den var ny. Här pratar alltså partiledaren för det parti som stått för de allra flesta frihetsbegränsningarna de senaste decennierna för att de verkar för att folk skall styra sina liv och sina livsval. Detta uppnås t ex genom att man vill kvotera föräldraförsäkringen. Kvotera till bolagsstyrelser. Kvotera till utbildningar. Höja skatterna. Införa allt fler lagar och förordningar som begränsar och komplicerar personer och företags ... frihet. Möjligen är det så att höjda bidrag gör att folk kan styra sina bidragsliv bättre, och välja vilka hobbies de skall utöva medan de får bidrag?

Nej, (s) är det parti som vill begränsa folks frihet. Det räcker att tänka på Bodströmsamhället och alla de frihetskränkande lagar som Bodström låg bakom. Avlyssning är privatliv. Nyspråk.

Sedan har vi den socialdemokratiska bluffen kring arbeten. Fakta är att det fortfarande, trots den värsta ekonomiska krisen på flera decennier, är fler som arbetar idag än det gjorde 2006 när (s) med Göran Persson i spetsen hade makten. På grund av tidsbrist (japp, det händer mig också) så orkar jag inte producera en graf, så jag lägger ut en skärmdump från SCB istället:

Jag kan skriva det i klartext. Andra kvartalet 2006, med socialdemokratiskt styre och mitt under brinnande högkonjunktur, så var det 4 425 900 svenskar sysselsatta, dvs i arbete. Idag, mitt under katastrofal recession och borgerligt alliansstyre så är 4 547 800 svenskar sysselsatta.

För er som inte kan räkna så är alltså 121 900 fler svenskar sysselsatta idag än när socialdemokraterna regerade. Sysselsättningen har rent av ökat under andra och tredje kvartalet i år.

Sysselsättningen har alltså ökat. Trots alliansen. Trots ett katastrofalt ekonomiskt lägre.

Det är vad alliansens jobbpolitik har gett. Fler jobb. Dessutom har jobben framför allt ökat i den privata sektorn, dvs den sektor som inte är skattefinansierad och alltså skall generera alla de skatter som skall betala för resten.

Ja, den relativa arbetslösheten har ökat, och det beror på att de stora kullarna barn från babyboomen i slutet av 1980-talet nu har börjat räknas till arbetskraften. Vi har alltså ett problem med ungdomsarbetslöshet, där t ex uppluckringar av LAS kunde hjälpa. Ungdomarna är ändå vår framtid. Men tyvärr vill även alliansregimen inte stöta sig med facket.

Jag har skrivit om det här tidigare, och en pedagogisk graf hittar man hos bloggaren Toxiska Epistlar.

Det tål att funderas på hur sysselsättningen hade sett ut om socialdemokraterna haft makten sedan 2006. Då hade det antagligen sett likadant ut som det gjorde innan, dvs minskande sysselsättning speciellt i den privata sektorn.

Nej, Mona Stahlin ägnar sig åt vänsterpopulism, men kommer inte ens med några riktiga förslag.

Vad som är riktigt illa är alltså att Mona Stahlin, som ändå är en av två möjliga statsministerkandidater framöver bortser från hur sysselsättningen faktiskt har utvecklats, och istället vill gå tillbaka till att föra traditionell sossepolitik, dvs en sådan politik som minskar sysselsättningen, speciellt i den privata skattegenererande sektorn, samt ökar bidragsberoendet.

Är man både blind och döv så blir man ingen bra guide. Åtminstone inte på planeten Jorden. Fast frågan är vilken planet Sahlin kommer från?

Vem är det egentligen som betalar analytikerna?

PA Resources (OMX:PAR SEK,OSE:PAR) rapport kom in starkare än vad analytikerna väntat sig. Intäkterna klådde förväntningarna med ca 30% och resultatet före skatt blev ca 25% bättre än vad analytikerna gissat på.

Jag skriver gissat, för det är vad de måste ha gjort.

PA Resources släpper nämligen en gång i månaden en rapport där de säger hur mycket olja de producerat och vad de sålt oljan för. Allt en analytiker behöver göra är att ta mängden producerad olja och multiplicera med priset.

Vad som dock ställer till det är att bolaget som litet bolag lagrar olja och säljer klumpvis. Samtidigt bokför man all producerad olja som såld till aktuellt pris. Om lagret senare säljs till högre pris så bokförs en höjd intäkt, och säljs det till ett lägre pris så blir det en förlust för PA Resources.

Det enskilt viktigaste för en korrekt analys är alltså att hålla koll på storleken på lagret. Annars är det bara multiplikation och addition som krävs. Enligt rapporten hade nu PA Resources lager ökat till drygt en halv miljon fat vid rapportens slut. Det betyder att denna olja under fjärde kvartalet eventuellt kan säljas till ett högre pris än vad som bokförts under tredje kvartalet, särskilt som oljepriset faktiskt har stigit nu i oktober. Men oljan kan också säljas till ett lägre pris.

Detta är vad analytikerna måste fokusera på för att pricka rätt. För större oljebolag är detta ett mindre problem, eftersom de har så många produktionsplatser att man i princip kan strunta i lagren i en analys. Men för PA Resources är det avgörande, och förklarar med lätthet varför analytikerna inte gjort sitt jobb utan räknat fel.

För att återknyta till rubriken. Den som betalar analytikerna är du som slutkund till t ex storbankerna.

Jag brukar prata om bolagsvärde, enterprise value (EV), för värdering av oljebolag. Med en aktuell kvartalsrapport kan vi nu göra en ny EV på bolaget. Antalet utestående aktier var vid kvartalets slut ca 164 miljoner, och börskursen var igår 30:20 SEK. Det ger ett börsvärde på 4 952 miljoner SEK.

För EV måste vi också titta på skulder och likvida tillgångar (omsättningstillgångar) i balansräkningen. Omsättningstillgångarna var 98 miljoner SEK, och skulderna är 3 506 MSEK.

Detta ger ett bolagvärde (EV) på 8 360 MSEK. Detta är den enskilt viktigaste siffran att titta på när man skall relativjämföra bolaget med andra oljebolag. Börsvärdet är ointressant, då det inte tar hänsyn till skulderna.

Bolagsvärdet har stigit marginellt från i somras, då det var 8 315 MSEK. PA Resources oljereserver värderas alltså fortfarande lika lågt, men antagligen fortfarande i samma härad som kollegan Lundin Petroleum (OMX:LUPE).

I skrivande stund ser PA Resources ut att öppna 10 öre upp i callen, men det säger förstås väldigt lite om vad som händer under dagen. Själv står jag utanför och tittar på.

Pengatryckandet fortsätter i USA

Bloggaren In the end we're all debt tipsar baserat på en artikel hos Sprott om att den amerikanska centralbanken Federal Reserve under andra kvartalet köpt upp hälften av alla nya amerikanska statsobligationer. Detta kallas alltså kvantitativa lättnader, och innebär att Fed skapar nya digitala pengar och köper amerikansk statsskuld för.

En enorm digital sedelpress. Praktiskt.

Till nuvarande obefintliga räntor finns det nästan ingen som vill låna ut pengar till hopplöst skuldsatta amerikanska staten, och Obamas enorma budgetunderskott kan alltså bara finansieras genom att man trycker nya pengar.

Detta ger förstås upphov till riktig inflation, dvs en ökning av mängden pengar i förhållande till den ekonomiska tillväxten. Och när man trycker upp massiva mängder nya pengar så är det förstås inte konstigt om en del av dessa fiatpengar letar sig till börsen och drar upp kurserna.

Men som vanligt handlar det om att försöka släcka brasan genom att kväva den i bensin. Man löser fortfarande inte problem orsakade av låga räntor och massiv skuldsättninge med ännu lägre räntor och ännu högre skuldsättning. Långsiktig ekonomisk tillväxt bygger man på sparande och investeringar, inte lån och konsumtion. Svenska politiker hänger dock på och tror att allt som skadar konsumtionen är negativt, t ex höjda skatter i Stockholm.

Höjda skatter är förstås skadligt, men det beror på att då minskas utrymmet för amorteringar och sparande. Konsumtionen kan kvitta, det mesta vi i Sverige köper är ändå importerade plastprylar från Kina, och stärker på inget sätt svensk ekonomi. Vad som stärker svensk ekonomi är ökad konkurrenskraft och med det ökad export. För det behöver vi sänkta skatter för framför allt företag, alternativt sänkta löner.

Säljsignal i ERF

Som bekant satte jag en del av pengarna från budet på Harvest Energy Trust (TSX:HTE.UN) förra veckan i Enerplus (TSX:ERF.UN). Det är en långsiktig investering som alltså skall ge månatlig utdelning och är inte en del av mitt tradinginnehav.

Annars hade jag sålt nu.

För Enerplus gav med gårdagens handel en teknisk säljsignal när MACD signalerade för nedgång.

Lite dålig timing alltså. Samtidigt är det än så länge en svag säljsignal.

Nyhetsbrevet Maple Leaf Memo, som skrivs av Roger Conrad, återkommande energikommentator på Financial Sense lördagssändningar, hade idag lite kommentarer om budet på Harvest. Conrad menade att Harvest inte var bra nog för att köpas upp av något annat än ett utländskt statligt oljebolag eller kanske en sovereign wealth fund. Samtidigt ökar nu Sydkoreas ägda oljeproduktion med drygt 6% med köpet av Harvest, så ur koreanskt perspektiv är det inte att förakta.

Alldeles strax kommer det svenska oljebolaget PA Resources (OMX:PAR SEK, OSE:PAR) med rapport. Jag har svårt att tro att marknaden blir speciellt överraskad åt något håll då all väsentlig information om resultatet finns i bolagets produktionsrapporter för månaderna under kvartalet.

Innebörden av Guilloudementin

Guillou-drevet fortsätter. Tydligen hade Jan G i sina memoarer angett en tidigare chef på SvD som första källan till IB-affären. Han hade omnämnts i ordalag som att han numer var avliden, men denne råkar tydligen vara högst välmående, och dementerar nu att han någonsin skulle känt till något om IB.

Guillou kontrar med att varför skulle jag skriva något som så enkelt kan dementeras? Kanske för att han trodde att den tidigare SvD-chefen var död och därmed inte kunde dementera?

Vad innebörden av ovanstående är säger inte SvD rätt ut, men nu när Guillou har avslöjats och erkänt att han var KGB-agent, dvs avlönad av KGB, så låter det alltså mer och mer som att planteringen av IB:s existens kan ha kommit från KGB, som alltså använde Guillou som en nyttig idiot till blodhund och skickade honom efter IB. Ett spionage som han sedan också dömdes för. Den enligt den fd SvD-chefen påhittade anledningen kan man i så fall tolka som just ett påhitt i memoarerna för att dölja att tipset kom från KGB.

I så fall var inte IB-affären en stor journalistisk gärning, utan helt enkelt ett uppdrag från främmande makt. Inte konstigt att Guillou bröt med KGB i början av nystandet kring IB. Hade kopplingen varit kvar hade han inte suttit ett år i fängelse för spioneri, då hade han åkt dit på livstid.

Vad som är sant och inte sant kommer vi aldrig få veta. En annan version är att det var en norsk student som var ursprungskällan efter att ha snubblat över en lägenhet som militären använde. Och då gick till Peter Bratt, Jan Guillous partner på den tiden. Sedermera kallad golbög i Guillous memoarer.

Vem behöver skönlitteratur eller film? Verkligheten är mer underhållande.

Besöksrekord på bloggen

Av någon anledning jag inte kunnat analysera fram så blev det besöksrekord på bloggen igår tisdagen den 27:e. Källor eller innehåll som besökarna tittade på utmärker sig inte, utan det var direkta anrop till framsidan som gällde.

Lite kul. Skärmdump från Google Analytics följer:

4 214 sidvisningar fördelade på 2 664 besök varav 1 893 unika besökare. 2957 visningar var av framsidan.

För att visa hur avvikande detta är jämfört med normal trafik så följer trafikgrafen över september - oktober nedan.

137 341 sidvisningar fördelade på 88 412 besök varav 24 965 unika besökare på mindre än två månader.

Förklarlingen ligger enligt ett läsartips tydligen i en artikel hos Avanzas placera.nu där bloggen nämns i förbifarten. Det tackar jag för, men kommer fortsätta skriva kritiska artiklar om Avanza när det är befogat.

2009-10-27

Säljsignal: Black Pearl PXX-SDB

Efter en dryg månads mycket stark och uthållig uppgång så har Black Pearl Resources (OMX:PXXS SDB) idag gett säljsignal.

Detta skedde då MACD bröt ner och gav signal.

Nu hade jag inte börjat med att lägga ut teknisk analys när senaste köpsignalen gav för lite drygt en månad sedan, men sedan dess har aktien gått upp ca 33%.

Det rör sig dock inte om en kraftig sälj, men med tanke på att även SX energiindex givit sälj så skall man nog dra öronen åt sig. Återstår också att se om mina tankar om fallande oljepris mot november-december till slut faller in också. Än så länge har jag dock haft fel där. Oljan, iaf ETF:en United States Oil (NYSE:USO) har dock inte gett säljsignal än.

Högerpopulism och vänsterpopulism

I en opinionsundersökning från Aftonbladet så blir Sverigedemokraterna (sd) fjärde största parti efter (s), (m) och (mp). Man är enligt undersökningen alltså större än både (v), (fp), (c) och (kd). Detta formulerar Aftonbladet som att det är medvind för Mona Sahlin. De röd-gröna axelmakterna har nämligenfortfarande egen majoritet i undersökningen och vore opinionsundersökningen ett valresultat skulle alliansregimen åka ut.

Som vanligt är en opinionsundersökning bara just det. En undersökning. Det är inte ett val, även om valet blir en rysare till hösten. För ett val är slutgiltligt och ett ställningstagande på riktigt. Men opinonsundersökningar visar trender.

De etablerade partierna vill avfärda (sd), men tydligen har utspelet om muslimer gett effekt i opinionen. Jag tror inte heller att man bara kan avfärda (sd) som ett nytt Ny Demokrati. (sd) är inte någon dagslända, utan har funnits i ett antal år och fick tillräckligt med röster i senaste valet för att börja få statsbidrag. Så bakom ligger något annat än kortsiktig populism.

Däremot har de etablerade partierna visat att de inte är intresserade av att diskutera eller debattera invandringspolitik. Istället spelar man det politiskt korrekta rasism- och främlingsfientlighetskortet som motmedel mot (sd). Problemet är att jag tror att detta spelar (sd) i händerna. De etablerade partierna måste ta tjuren vid hornet och börja föra och diskutera en invandringspolitik. Att bara avfärda är att förenkla saker.

Men samtidigt är det just förenkla som (sd) gör. I princip framställs saker som att om vi bara fixar invandringspolitiken, så löser sig alla problem, vilket i de etablerade partiernas ögon retoriskt översätts till (sd) skyller allt på invandrare och är rasister.

Men vad är skillnaden på t ex (sd) och (v)? (sd) vill via patentlösningen invandringspolitik lösa Sveriges problem. (v) vill genom att straffa en minoritet ("de rikaste") med ännu högre skatter lösa Sveriges problem. Bägge vill alltså i någon form särbehandla en viss grupp för att förbättra för resten. Är rika, arbetande skattebetalare värda mindre än invandrare, eller är det politiskt korrekt att kräva att en minoritet skall betala för resten? Vid det här laget borde medvetenheten om kommunismens brott mot mänskligheten vara lika etablerad som högerextremismens brott mot mänskligheten.

Men med maoister och andra vänsterextremister som under decennier dominerat journalistkåren och subtilt påverkat samhället så är det förstås politiskt korrekt att vilja ta från de rika och ge till de fattiga. Maoism är för övrigt en hårdare kommunistisk linje än den som drevs i Sovjetunionen, och handlar mer om att totalt riva upp samhället, bla genom att skicka ut folk på landet för att renas som bönder. Det som Guillou mfl bekänner sig till. Det är vår journalistkår. Det är ingen överraskning att vänstern dominerar inom journalistiken, iaf bakom pennan och framför tangentbordet.

Populism är när man via enkla lösningar påstår sig kunna lösa komplexa problem. Exemplen finns även utanför skatte- och invandringspolitiken, t ex miljöpopulism. Att alla problem med fossila bränslen, inklusive peak oil, skulle försvinna över en natt, bara man tankar lite etanol eller någon annan enkel patentlösning. Men komplicerade problem har aldrig populistiskt enkla lösningar.

Jag skulle vilja klassa både (sd) och (v) som samma slags parti. Patentlösning att straffa en enskild grupp för att lösa problem. Det har inte fungerat hittills och kommer inte fungera i framtiden heller. Höger- eller vänsterpopulism. Pick your poison.

Men att inte vilja debattera invandringspolitiken, fast som en liten del i pusslet, stärker bara (sd) då övriga partier inte vågar eller vill diskutera frågan. Man får fundera på varför.

Säljsignalerna i index börjar rinna in

Jag prenumerar på en enda betaltjänst på hela Internet, och det är en väldigt enkel TA-tjänst. Jag tänker dock inte säga vilken utan att få betalt för reklam. Tjänsten är mycket tillförlitlig med en precision på 80-90% eller rent av mer.

I dagarna har det börjat rinna in säljssignaler i allt fler index, bland att SX10 Energy, dvs de svenska oljebolagen, SX40 Financials, dvs bankerna, samt även hela OMXS30, Dow Jones och Nasdaq-index.

Så jag har gått ur mina kortsiktiga tradingpositioner i bland annat Lundin Petroleum (OMX:LUPE) och PA Resources (OMX:PARE,OSE:PARE) (med några procents vinst om någon backtrader undrar, vilket i helårstakt blir alldeles utmärkt). PA Resources har dessutom rapport imorgon vilket i en börs med säljsignal är livsfarligt att ligga exponerad över.

Ahoy Mateys, grr argh, pieces of eight!

Liberty Silver har fått in 2010 års prägling av sina egna Liberty Silver-mynt. I år är det devisen "Free our money" som är texten, och ett piratskepp i form av en spansk galeas är det tilltalande motivet. Snyggt mynt.

Vill passa på att påminna om att ni får 2% i rabatt hos Liberty Silver om ni anger kampanjkod "Cornucopia", men rabatten gäller inte på köp av guld och inte på köp av monsterboxar av Liberty Silver-mynt, dvs 500 mynt eller fler.

Titeln på inlägget anspelar förstås på populärkulturella skildringar av pirater, samt det spanska silvermyntet real de a ocho, vilket var just vad piraterna eftertraktade när de livnärde sig på att störa de spanska transporterna av silver genom Västindien.

Ber om ursäkt för den skamlösa redaktionella reklamen, ordinarie sändningar återkommer senare under dagen.

Medan ni ändå är sura över reklam, så kan jag passa på att påpeka att liknande erbjudanden som ovan kan ge extremt bra utfall för dig som annonsör. Rätt produkter, rätt erbjudanden och en koppling till bloggen som baserar sig på kampanjkod kan fungera alldeles utmärkt.

Det finns en annan lösning, Sahlin

Mona Sahlin, som kallar sig för en av "vi äldre" vid 52 års ålder, vill förstås att folk skall jobba längre. Enligt uppgifter i intervjun med henne i SvD så jobbar vi numer i 35 år, och etablerar oss på arbetsmarknaden vid 28. Pensionsåldern blir alltså 63.

Genom att prata om "vi äldre" så antyder förstås Sahlin att pensionsåldern behöver höjas. Men det skall förstås alltid gälla "de andra". För väldigt få tackar nej till tidig pension när arbetsgivaren erbjuder detta för att göra sig av med övertalighet minst en gång per konjunkturcykel, som är 5-10 år. Dessutom tillåter ju lagstiftningen att man tar ut pension innan 65.

Det är bra med frihet och flexibilitet, och jag tycker att man skall ha kvar just den friheten och flexibiliteten.

Nej, Mona Sahlin, problemet är inte den tidiga pensionsåldern. Problemet ligger i att ungdomar idag etablerar sig på arbetsmarknaden i snitt vid 28 års ålder. Ungdomar förresten... I min värld slutar man vara ungdom och blir vuxen på riktigt vid 20 års ålder, detta av en så arbetarklassanledning som att man då får köpa Explorer på Systembolaget. Småvuxen blir man dock redan vid 18.

Att sitta och dra runt i nio år efter gymnasiet är problemet. Det är framför allt ett resultat av att 12 år av socialdemokratiskt vanstyre 1994-2006 har tvingat in "ungdomar" i utbildning för att dölja arbetslösheten. För många innebär detta först ett antal år på kommunal vuxenutbildning för att läsa upp betygen eller läsa in de behörighetskrav man av lättja inte läste på gymnasiet, sedan ett antal år på en eller flera högskole- och universitetsutbildningar, allt finansierat av staten och välfärden.

Om vi istället kunde trycka ner inträdet i arbetslivet till 23 års ålder, gymnasiet + fyra års högre utbildning, så kan vi sluta tjata om att folk pensionerar sig för tidigt.

En metod att åstakomma detta med är att skrota LAS, och därmed låta unga vuxna etablera sig i arbetslivet till nackdel för de äldre. Ett annat sätt är att sluta dalta med utbildningstramset. En väg att gå är att man drar ett övre sträck för vid vilken ålder staten finansierar folks vidareutbildning. Det kan dock slå fel, utan istället kan man helt enkelt begränsa antalet år någon kan få statsfinansierad utbildning och studiemedel till totalt fem år. Möjligen med undantag för enskilda utbildningar som kräver längre utbildning, ex läkarlinjen. Men det är ett litet undantag.

Och sluta med de tramsiga tankarna om att man skall behöva eftergymnasial utbildning för enkla jobb, t ex bankkassör. Förr räckte det med tre års gymnasium för att jobba på bank. Det var på 80-talet, men på den tiden var det förstås lite högre krav i både grundskola och gymnasium, som nu i allt större utsträckning snuttifieras till fritt val och fritt styrd utbildning. Fram till 90-talet så baserade sig svensk grundskola och framför allt gymnaiset på att utbilda det antal personer som behövdes till olika utbildningar baserat på de krav som arbetslivet ställde, inte för att förverkliga dem själva.

När ungdomar, barn, själva plockar ihop sin gymnasieutbildning så är det inte konstigt att de inte kommer ut i arbetslivet förrän vid 28 års ålder.

Nej, höj gymnasielärares lön kraftigt så man öppnar för de som tröttnat på att jobba i "ute i verkligheten". En möjlighet att gå tillbaka och överföra sin kunskap till nästa generation, och satsa på att ge Sveriges ungdomar världens bästa grundutbildning. Mycket av högskole- och universitetsutbildningen kan flyttas ner på gymnasienivå, istället för som idag flytta upp gymnasieutbildningen till högskolan med "förberedande år" och allt mer förenklade kurser etc.

En metod för att uppnå detta är att ta bort tramset om behöriga lärare. Jag tar fram min enorma cluebat och viftar med den hotfullt i luften. 99% av alla lärare på högskola och universitet är "obehöriga", dvs har inte någon pedagogisk utbildning, undantaget kanske någon veckas introduktion. Kan vi på våra finaste utbildningar klara oss utan pedagoger så kan vi också skicka in ämneskompetenta och erfarna människor till grundskola och gymnasium, utan att kräva att dessa först bygger upp ytterligare studieskulder och slösar bort ännu mer tid i utbildningssystemet för att bli "behöriga". Mitt förslag är helt enkelt att de "gamla" som Mona Sahlin helt enkelt går tillbaka till gymnasiet som lärare, med ett helt liv av erfarenhet bakom sig. Med äldre bakom katedern så kanske det kan bli lite ordning och struktur också, plus att de inte blir distraherade av det egna familjelivet och istället har uppnått ålderns lugn? Dessutom skall de "gamla" bara härda ut några år som lärare, och kan alltså brinna ut rejält för att sedan gå i pension. Ett sista hurrah!

Varför skall man för övrigt ha behöriga lärare i en gymnasieskola där allt mer av tiden är lärarlöst eget arbete, som består i att ladda ner texter från Internet och skriva om dem lite grann? För tre års utbildning i Google-sökningar känns det lite onödigt att kräva att lärarna skall vara behöriga pedagoger.

Och vill inte ungdomarna ha utbildningar som efterfrågas av samhället, så kan de slippa utbilda sig helt och börja jobba med lågavlönade okvalificerade jobb istället för att balter och polacker skall göra det. En 16-åring kan också röja skog eller sopa golv, och rent av billigare än polackerna. Fast i Sverige måste man gå tre år på gymnasiet för att få röja skog, annars gnäller facket.

Utbildning är kraftigt överskattat. Det är resultatet som räknas.

Men tyvärr har samhället fått för sig att man måste ha högre utbildning.

Så vem står i vägen för en rejäl reform? Jo socialdemokratin själv. Nämligen facket. Vilket blir ytterligare en stötesten i vad som behövs ändras. Minska fackets makt.

Kort sagt:

- Skrota LAS
- Minska fackets makt
- Begränsa antalet år med statsfinansierad utbildning
- Höj utbildningsnivån kraftigt på gymnasiet
- Ta bort kraven på "behöriga" lärare

Nu tar vi ett steg bakåt. Låter ovanstående vettigt?

Då skall man vara medveten om att socialdemokratin aldrig kommer kunna genomföra en enda av ovanstående punkter. Istället kommer de fortsätta tjata om höjd pensionsålder, trygga i vissheten att ingen av deras väljare ändå kommer orka jobba till den höjda pensionsåldern. Utan det skall som alltid "någon annan" göra.

Höjd pensionsålder är att skjuta problemet framför sig. Ta istället tjuren vid hornen och börja i rätt ände. Börja med ungdomarna. Men det kräver förstås handlingskraft och rejäla reformer redan idag, och inte någon gång i framtiden.

2009-10-26

... och rikast i Sverige är man i ... Älvkarleby

Det finns en del vanföreställningar om att folk är så rika i Stockholmsområdet.

Exempelvis så ojade sig pseudokändisen Alex Schulman härom dagen i P3 över att folk ute i provinserna inte hade råd att köpa hans bok för de var så fattiga. Lite kul, eftersom han själv är från Skåne, men ändå visar han ett tydligt förakt för landsortens folk.

Vi kan börja med lite anekdotisk bevisföring över rikt folk "på landet". Jag har på de platser jag bott på vad en person som Schulman skulle kalla landsbygden varit granne (ett begrepp som är lite vidare definierat på landet) med en av Sveriges namnkunnigaste finansmän som jag sagt hej till nästan dagligen, tennisproffs, VD:n för Sveriges största bolag i sin bransch, rockstjärnor, diverse företagare och VD:ar, inklusive för ett av Sveriges mest irriterande företag. Och en massa annat löst folk.

Vad som är fantastiskt med Sverige är att vi är ett ganska jämlikt samhälle, egalitärt. Vem bryr sig om att någons förälder är rockstjärna när barnen har luciaframträdande? Då är vi alla grannar eller föräldrar, inte rika och fattiga. Möjligen bryr sig Schulman om sådant?

Skillnaden mellan landet och stan är förstås att vi här på landet har lite bättre koll på varandra än man har i en anonym storstad. Samtidigt finns det gott om riktigt rika som just flyttar ut på landet. Kanske för att slippa dryga inflyttade Stockholmare som tror de är något. En ledtråd är att riktigt rika inte gör väsen av sig.

Men lämnar vi den anekdotiska bevisföringen och vänder oss till fakta från SCB så blir bilden tydligare. Nu är jag totalt ointresserad av sk "SEK-miljonärer". Skall man bry sig om vem som är rik så är det dollarmiljonen som gäller. Tyvärr samlar Skatteverket inte in uppgifter om förmögenhet längre, men för år 2006 så fanns det fortfarande fakta. Så då tittar vi på gruppen som har över 4 MSEK i taxerad förmögenhet. Det betyder i praktiken att de ofta har minst den dubbla faktiska förmögenheten. Som Göran Persson en gång sade, förmögenhetsskatt är frivilligt, vem som helst med lite begåvning kan taxera vilken förmögenhet de har lust att betala för. Att idrottsproffs flyr landet kanske beror på att de är begåvade fysiskt, men kanske inte så pass begåvade mellan öronen att de vet hur de skulle undvika förmögenhetsskatt. T ex så taxerades skogsfastigheter till noll kronor, liksom onoterade aktier och många börshandlade aktier.

Så värt att notera är att uppgifterna nedan avser taxerad förmögenhet. Ingen skog är alltså med i detta, till nackdel för landsbygdens provinsialmedborgare. Däremot ingår de uppblåsta värdena på villor i Danderyd eller Lidingö, där allt som krävts för att bli SEK-miljonär är att ha köpt en villa de senaste 10 åren och inte ökat sin belåning. Men jag är snäll, och justerar inte för skillnaden i taxeringsvärden. Då skulle inga kommuner i Stockholms län komma med i listan nedan.

Vad jag nu tittar på är den taxerade snittförmögenheten för riktiga miljonärer, i detta fall de som taxerat över 4 MSEK i förmögenhet.

Då blir sorteringen över de kommuner där man hittar de rikaste av de rika sådan här. Kommuner i Stockholms län i kursiv text:

14 MSEK + i snittförmögenhet (röd färg)
Älvkarleby 14673.1
Danderyd 14578.1
12 MSEK + i snittförmögenhet (orange färg)
Knivsta 12463.5
Värmdö 12338.9
Alvesta 12122.1
10 MSEK + i snittförmögenhet (mörkgrön färg)
Perstorp 11588.8
Aneby 11424.5
Ronneby 11117.9
Tidaholm 10523.8
Sigtuna 10401.1
Boxholm 10186.7
Sollefteå 10177.9
Stockholm 10085.5
9 MSEK + i snittförmögenhet (ljusgrön färg)
Oskarshamn 9948.9
Vännäs 9882.1
Hjo 9845.8
Ekerö 9780
Lidingö 9776.6
Strängnäs 9730
Flen 9675.7
Kristianstad 9605
Habo 9523.2
Norberg 9412.3
Vimmerby 9411.6
Mullsjö 9396.6
Götene 9373
Skara 9360.8
Tranemo 9329.3
Borås 9328.6
Övertorneå 9254.5
Vaggeryd 9223.3
Halmstad 9186.4
Nässjö 9080.1
Heby 9078.7

För er som sov genom geografilektionerna på mellanstadiet så följer en karta nedan.

Vad man kan se är alltså att man inte hittar speciellt många kommuner med riktigt rika i Stockholms län. Och detta är utan att justera för de uppblåsta priserna på bostäderna. Skulle man dra bort priset för villan i Lidingö respektive Flen, så skulle Flen vara kvar på listan, men Lidingö skulle försvinna helt. Och Danderyd är också den kommun där svenskarna har störst skulder.

Den gamla sanningen gäller alltså än. Oftast är skillnaden mellan de med fiiina villan och fiiina bilen och dig själv bara storleken på skulderna.

Nej, var vi hittar de riktigt rika är t ex i vad jag kallar det yttre hästgårdsbältet runt Stockholm, ex Flen, Sigtuna, Knivsta och Heby. På landet alltså. Det finns också en tydlig koncentration till bibelbältets hårt arbetande företagare runt Jönköping, inklusive vad jag kallar Berumdatriangeln, dvs Habo, Tidaholm, Hjo och Mullsjö, men det sticker också ut ett kluster med Götene och Skara. För att inte tala om Alvesta. Man är snål i Småland. Kombinera snålhet med strävsamhet, entreprenörsskap och hårt arbete så har man ett recept för rikedom.

Återigen notera att jordbruksfastigheter taxeras till noll kronor, så det är inte rika bönder vi talar om här.

Nej, sanningen är alltså att de verkligt rika hittar man inte nödvändigtvis i Stockholm. Faktum är att man inte ens hittar några taxerade snittförmögenheter för gruppen alls i kranskommunerna kring vare sig Malmö eller Göteborg. Jag drog pga tidsbrist en linje vid snittförmögenhet på 9 MSEK i 4+ MSEK-gruppen. Lyxiga kranskommuner till Göteborg, som t ex Kungsbacka hamnade inte med då, och inte heller Lomma norr om Malmö... Riktigt rika hittar man alltså inte i vare sig Malmö eller Göteborg. Lite för mycket arbetarklass får man gissa. De rika är rikare i Borås och Tranemo än vad de är i Göteborg med kranskommuner. Men jag kan acceptera generaliserade uttalanden som att man specifikt är rikare i Stockholm än vad man är i Malmö och Göteborg. Men Stockholmarna är inte rikare än resten av landet. Bara den rikaste storstaden.

Nu har jag som sagt inte justerat för taxeringsvärdena på villorna och därmed bara tittat på likvida tillgångar, utan detta innefattar alltså bostäderna i bostadsbubblan.

Nej Alex Schulman, folk ute i provinserna köper inte din bok för de är helt enkelt inte intresserade. Inte för att de saknar pengar.

Vill man starta ett företag så flyttar man förslagsvis bort från Stockholm och får många tusenlappar över via billigare boende, tusenlappar som snabbt ger de pengar på marginalen som krävs för att bli rik eller företagare. Dessutom är det mycket billigare att skaffa lokaler utanför storstäderna.

Själv är jag förstås bara en liten småsparare och syns inte med ovan.

Guldpriset i SEK per gram vecka 43, okt 2009

Guldet föll tillbaka något i veckan mätt i SEK per gram.


Klicka som vanligt på graferna för detaljer.

Med tanke på säljsignal i guld-ETF:en GLD i fredags, så kanske vi får se svagare guld även i SEK. Å andra sidan kan säljsignal i guldet vara en indikation på att dollarn är på väg att stärkas igen, så utfallet är inte givet för oss svenskar som bryr oss om vad guldet kostar i svenska kronor.

2009-10-25

Ni investerar i råvaror

Endast 18% av de läsare som valde att svara investerar inte i råvaror.

Bland de övriga som investerar i råvaror så var kanske föga överraskande råvaruaktier vanligast, följt av fysiska investeringar, dvs silver och guld.

Certifikat, vilket är vad vi enklast hittar är i Sverige var något vanligare än ETF:er, vilket vi främst hittar i utlandet. Endast 2% är riktigt hardcore elit och investerar direkt i terminer.

Jag undrar dock vad 6% annat innebär? CFD:er?

Vintertid. Höstdeprimerad?

Så vart det vintertid igen upptäckte jag. Gick inte att vara ute och arbeta ute i regnet utan belysning längre än ungefär fram till nu klockan 17. Belysningstvånget begränsar vad man kan göra, så då lockar det mer att gå in istället.

Dags att gå in i vintermörkret och höstdepressionen? Eller? Det var förstås bättre förr, när snön lyste upp i mörkret så här års. Eller gjorde den verkligen det?

Oavsett, brukar du bli höstdeprimerad? Svara som vanligt ute i marginalen. Som vanligt kan jag inte se vem du är eller var du sitter när du svarar, så ditt svar är helt anonymt för mig.

Säljsignaler: AOIL, COS och GLD

Inte lördag längre, så nu är det slut på tramset för tillfället.

I fredags började det komma in säljsignaler i några av de papper jag bevakar. Jag har några nya på min TA-lista förutom tidigare tilllagda Kanadatruster, nämligen ETF:en Spdr Gold Trust (NYSE:GLD) och Ishares Silver Trust (NYSE:SLV). Jag har även börjat bevaka nynoterade PetroBakken (TSX:PBN), som är i en extremt stark nedtrend än så länge. Ingen brådska att gå in där alltså

SLV var redan i kortsiktig sälj, men med fredagens handel utlöstes också säljsignal i GLD när MACD gav signal. Detta är inge stark säljsignal, utan markerar osäkert läge.

Även kanadatruster Canadian Oil Sands Trust (TSX:COS.UN) gav säljssignal i fredags.

Även här var det MACD som gav signal.

Sverigenoterade Alliance Oil också en svag säljsignal tack vare MACD.

Värt att notera sedan tidigare är att mina säljsignaler är mindre pricksäkra än köpsignalerna. Betrakta ovanstående som sälj-neutral, då de fortfarande lätt kan vända upp. Upptrenden i ovanstående grafer har upphört, men nedtrenden har inte börjat på allvar.

För nöjes skull slänger jag med en graf över Petrobakken också. Än så länge går det inte att ge någon riktig TA, då aktien inte varit noterad tillräckligt länge, men vem som helst bör kunna se att trenden är rakt ner.

Petrobakken är intressant, då det uteslutande sysslar med "finolja" i Bakkenformationen i kanadensiska Saskatchewan, och även ger lite drygt 3% i utdelning utspritt över 12 månader, trots att det rör sig om ett aktiebolag och ingen trust. Bolaget har delats ut ifrån PetroBank, och antagligen är det vad som orsakar nedgången. Aktieägarna säljer av de utdelade aktierna, då de kanske främst ägde PetroBank av andra skäl, t ex deras THAI-teknik (Toe to Heel Air Injection) för utvinning av oljesand, en metod för att bränna oljesand under mark för att på så sätt smälta mer oljesand och pressa den uppåt med värmen.

Bottnar iaf Petrobakken framöver kan man få bra ingångskurser, och kanske även en utdelning som kryper uppåt 4-5%, beroende på hur långt aktien faller först.

Mer om Petrobakken hittar man t ex på den här bloggen.

Tillägg: Petroakken är inte utdelad från PetroBank, utan det var bara de gamla ägarna av Tristar som fick dem utdelade. Den fria floaten i PetroBakken är väldigt låg, då majoriteten av aktierna är kvar i Petrobakkens ägo. Se kommentarer.

2009-10-24

Den naiva nyttiga idioten försvarar sig

Efter att ha duckat medi i några timmar och förberett sitt svar till erkännandet att Jan Guillou tog uppdrag av och avlönades av KGB under slutet av 60-talet och början av 70-talet, så har nu Jan "naiv nyttig idiot" Guillou fått oerhört med utrymme i media för sitt svar.

Tänk om varje mediadrev så snabbt lät offret få svara?

Det är dock inga imponerande svar, men antagligen är de faktiskt trovärdigt motiverade, vilket inte betyder att de är sanna. Jan Guillou säger sig varit ung och naiv, och KGB-kontakterna var antagligen bara för att "grooma" honom inför framtiden, säkert bara en av hundratals prospekts som KGB gödde. Nyttiga idioter. Han medger också att han borde brutit kontakten tidigare, men avslöjar samtidigt att han hade börjat utreda IB medan han fortfarande hade kontakt med KGB. Han bröt kontakten med KGB för att det skulle se dumt ut (för KGB...) om de höll kontakt när IB-historien avslöjades...

Hm.

Och hela historien såg Guillou som en sådan parantes och oväsentlig bagatell att han inte nämnde den i sina memoarer.

Hm. Igen.

Ser det ut som en ros och luktar som en ros, så är det antagligen en ros. Vad man än kallar den.

Avslutar med att citera expresidenterna Bill Clinton och Nixon. "I did not have sex with that woman." respektive "I am not a crook". Spiondömde Jan Guillou kan vi lägga till med repliken "Jag har aldrig varit spion".

Fransk spiondömd säkerhetsrisk var ... agent!

Eller åtminstone infiltratör. Eller inflytelseagent som det också kallas.

Dagens stora nyhet är förstås att den franske spiondömde säkerhetsrisken och journalisten Jan Guillou var spion åt KGB, eller åtminstone infiltratör. På 60-talet fick han åtminstone betalt av den sovjetiska spionorganisationen KGB för att skriva om utvalda ämnen i svensk press, och andra onämnda uppdrag. FiB/Aktuellt drack på sina fester champagne som Guillou hämtade ut från den sovjetiska ambassaden. Även om han utreddes av den svenska säkerhetspolisen så ledde inget av detta till åtal. Kanske för att han själv var golbög (ett epitet som han själv sätter på gamla kollegan Peter Bratt) och tjallade till säkerhetspolisen om elaka israeliska agenter.

För spioneri blev han ju först fälld sedan han avslöjat den svenska Informationsbyrån, IB:s, kartläggning av kommunister i Sverige. Med rätta väcker Expressen frågan om inte IB-avlöjandet kan ha varit ett beställningsjobb från KGB. Nyttiga idioter är alltid bra att ha. Även bloggaren Jinge funderar i dessa banor, och om huruvida Guillou medvetet eller omedvetet manipulerats av KGB till att avslöja IB. Jinge påtalar också att de enda som kan haft kunskap om Guillous KGB-kontakter och alltså tipsat Expressen om var de skulle leta måste varit personal på just SÄPO...

Guillou försvarar sig förstås med att han försökte leka privat-SÄPO och att han försökte avslöja KGB. Jorå, ego hade han redan på den tiden. Men varför nämner han inte ett ord om dessa fem år långa kontakter med KGB i sina nyss utgivna memoarer? Har han rent mjöl i påsen så hade det väl varit ännu en fjäder i hatten att avslöja i memoarerna? Vad som också är fascinerande är att Aftonbladet inte lyckas få tag på sin egen medarbetare Jan Guillou för en kommentar. Man kan ju tycka att de borde ha sina medarbetares mobiltelefonnummer...

Bakom avslöjandet om KGB-kontakterna ligger faktiskt Expressen och dess grävredaktion, som alltså visat sig ägnat sig åt lite journalistik. Sensationsjournalistik kanske, men likväl journalistik. Istället för att granskat vilka underkläder en dokusåpastjärna köper, så har man alltså granskat en opinionsbildare och allmän viktigpetter (mental notis: gäller att akta sig alltså).

Men är det särskilt sensationellt egentligen? Är någon överraskad över att Guillou var småspion eller infiltratör åt KGB? Jag lyfte på ett ögonbryn, och det var mest för att Guillou råkade erkänna. Vet inte om bokförsäljningen fallit på sistone, för bra reklam är det.

Som Expressen skriver så sätter det här Guillous Hamiltonböcker i nytt ljus. Men inte riktigt det ljus de tänker sig tror jag. Visst blir Guillous handalag kring KGB:s metoder i Sverige lite mer trovärdiga, men på den springande punkten fortsätter han att rasa i trovärdighet.

Nämligen hans kunskaper om det svenska försvaret och speciellt Sveriges militära underrättelsetjänst. För han lär aldrig någonsin som säkerhetsrisk och dömd för spioneri ha släppts inom en kilometer från dessa, och allt han skriver om den svenska underrättelsetjänsten och Hamilton är därmed förstås helt taget ur den egna fria fantasin.

Och det är helt OK. Som tjogvis med svenska författare visat de senaste åren - man behöver inte ha några som helst professionella kunskaper om t ex polisen för att kunna skriva deckare. Det räcker att man har ett hyfsat språk (och inte sällan rent av dåligt språk), stilistisk förmåga och är en bra berättare. Antalet sålda böcker får vara facit på detta, även om författarna inte har några förstahandskunskaper.

Annars hade bok-Sverige varit ganska fattigt om endast poliser och militärer fick skriva thrillers.

Guillou ger en intressant kommentar. Han förstår nu efter att ha läst SÄPO:s akter om honom själv hur det måste ha känts att för forna östtyskar att ha läst Stasis akter efter murens fall. Det sätter kanske en liten ny vinkel på den övervakning som den svenska regimen vill sätta oss svenskar under via FRA-lagen, datalagringsdirektivet mm. När han själv som värsta kapitalist skriker om hårdare tag mot de elaka fildelarna så kanske han skall fundera en gång till. En gång var han kommunistisk spion, men idag slåss han hårt för hårdare äganderätt.

Det finns en svensk författare med sakkunskaper och insiderinformation om det svenska försvaret, och det är Robert Karjel, som bland annat skrivit Gå över gränsen och Skuggan av floden. Dessa böcker är numera ur tryck, men hans senaste bok De hängdas evangelium finns att köpa. Dock tillhör inte den boken genrén technothrillers, utan följer snarare Dan Browns anda.

Vill man istället för Guillous skönlitteratur läsa insatt och faktaspäckat om svenska och övriga nordiska militära elitförband så rekommenderas istället Lars Gyllenhaals Elitförband i Norden. Gyllenhaal har även en blogg som bevakar utvecklingen i Ryssland och kring Östersjön på ett föredömlig sätt och bör följas av alla som vill läsa vad som verkligen sker och vad som svensk media tiger tyst om. T ex pekar den ryska statliga radion ut 40% av alla ester som nazister. Nazist är ett riktigt allvarligt tillmäle i Ryssland, ungeför som att säga till en svensk ... passa dig jävligt noga (en gång framröstat som det värsta man kan säga till en svensk).

Man kan nästan undra om det inte finns svenska journalister som än idag traskar ner till ryska ambassaden och hämtar champagne, i utbyte mot att inte skriva ett ord om utvecklingen i Ryssland utan istället fokusera på dokusåpor och Idol.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...